Mjällby - Artiklar 2026

När man började hoppas på ljusare tider kom käftsmällen. Vi visste redan att vi plötsligt inte hade blivit mycket bättre. Det har jag påpekat förut. Men lite längre trodde jag att vi hade kommit. Ännu en tremålsförlust mot ett Göteborgslag på hemmaplan visar att vi inte kommit så långt trots allt.

Vi är fortfarande ett lag under konstruktion. Ett lag med en nygammal tränare. Vi vet inte riktigt vad vi längre är för lag. Det är känslan. Vi har gått från bästa mästare till bottenstrid. Men en sak som är sig lik är att Gnaget borta alltid kommer att vara tufft. Därför känns 1–1 ändå helt okej.

Efter att två tredjedelar av allsvenskan har spelats, där Mjällby stundtals varit långt under godkänd nivå, finns det nu en hunger efter ljuspunkter. Ut med Aksum, in med Brännström. Ett bekant ansikte i klubben. Kanske är återkomsten ett tecken på desperation – det vet vi ännu inte. Men det vi kan säga är att 1–1 borta mot Häcken ändå känns som ett steg i rätt riktning.

Det heter att definitionen av idioti är att göra samma sak och hoppas på ett nytt resultat. Ska väl inte vara så hård. Nya spelare testas. Byten görs. Men inget förändras. Det är samma oinspirerade fotboll. Vad som nu är felet är jag högst osäker på, men jag är inte längre säker på att Aksum har det som krävs. 1–4 talar sitt tydliga språk. Något behöver ändras, och det är nu.

Vi möter Djurgården igen. Vi förlorar igen. Inte en lika stor förnedring den här gången. Men lika mycket av en hopplöshet. Aksum kan byta som han vill. Det gör ingen skillnad. Vi förlorar ändå. Såväl borta som hemma. Den här gången med 2–0.

Allsvenskan igen. Förlust igen. Den här gången var vi inte ens nära. Vi kan inte skylla på att vi inte var tillräckligt effektiva. Att vi egentligen var det bättre laget. För det var vi verkligen inte. 4–0 talar sitt tydliga språk. Pinsamt.

Då var det över. Även Europa League-drömmen är över. Conference League väntar. Där borde vi ha en bättre chans att göra något. Men då måste vi också spela bättre än så här. 3–0 borta. Aldrig riktigt nära spelmässigt. Vi kan bättre … hoppas jag.

Borde vi ha vunnit idag? Nja. Det var en jämn match. Varsin halvlek. Vi hade kunnat vinna. Det hade varit viktigt inför bortamötet. Nu gjorde vi inte det. I stället släppte vi in ett mål i slutminuterna. Såklart surt. Men det börjar tyvärr bli en vana att förlora sådana matcher.

Alla vet att vissa matcher betyder mer än andra. Det kan bero på matchens dignitet. Ett europeiskt kval kommer alltid att väga tyngre än en träningsmatch. Men det kan också bero på var någonstans man befinner sig och vilket lag man möter. Vi hade åtta matcher utan seger i Allsvenskan. Vi mötte ett lag som hittills inte hade förlorat. Inte förrän idag. En seger behöver inte förändra något. Men den kan också förändra allt. Jag väljer att tro på det sistnämnda.

Där var den drömmen. Inget Champions League för Mjällby. Det känns märkligt att det känns lite som en besvikelse. För bara något år sedan kändes Conference League avlägset, ännu mer Champions League. Men efter en 2–0-förlust borta kan jag inte skaka av mig känslan att drömmen faktiskt inte var omöjlig. Det gör att uttåget bara svider ännu mer.

Varför känns det som att vi har varit här förut? Varför känns det som att vi har hamnat i en oändlig mardröm? Det blev bara 0–1. Det hade kunnat bli mer. Nära var vi aldrig. Vi känns inte heller nära att bryta den dystra sviten. Sju utan seger har blivit åtta. Jag fruktar att det kan bli fler.

Tungt, nattsvart och frustrerande. Jag vet inte vilket ord som bäst beskriver min känsla just nu efter matchen. Men så kan också en Europamatch vara

Trots ledning lyckades inte Mjällby hålla stången mot den forne storspelaren Yaya Tourés Slovan Bratislava.

Då är det klart! Mjällby AIF kommer att spela europeiskt ligaspel. Vilken turnering det blir återstår att se. Det kan mycket väl bli Conference League – men det finns fortfarande en chans till Champions League. Insatsen på Gibraltar var kanske inte överdrivet imponerande, men jobbet är gjort. Efter 0–0 på bortaplan är Mjällby vidare och Europaäventyret lever vidare.

Tungt. Just nu mår man inte särskilt bra. Efter kvalmatchen mot Lincoln Red Imps hade man ändå fått ett litet hopp om att det värsta kanske var över. Men laget såg snabbt till att sätta ner en på jorden igen. Vi är tyvärr inte bättre än så här just nu.

Äntligen. Till slut bröt Mjällby den dystra sviten och tog en efterlängtad seger. Inte nog med det – det blev också klubbens första seger i Europaspel. Det trodde man kanske inte att man skulle få skriva för några år sedan. Kanske gjorde man det när lottningen blev klar. Men nu är vi här. Och det känns väldigt skönt.

Förra säsongen var på många sätt ett mirakel. Allt föll på plats. Vi hade marginalerna med oss, men framför allt spelade vi en fantastisk fotboll. När Røjkjær lämnade inför den här säsongen var det många som befarade det värsta. Men Mjällby blev aldrig riktigt sämre. Snarare tvärtom under perioder. Anledningen var inte en enskild spelare. Lagsammanhållningen har varit – och kommer alltid att vara – nyckeln till att Mjällby fungerar. Men samtidigt kommer det alltid att svida när stora profiler lämnar klubben. En sådan spelare är Elliot Stroud. Därför hade jag hoppats att han skulle få ett bättre avslut än det här.

Det ligger i fotbollens natur att alla förluster gör ont. Hade de inte gjort det hade vinsterna inte heller betytt lika mycket. Men vissa förluster svider mer än andra. Det kan bero på matchens dignitet, motståndet eller hur själva matchbilden såg ut. Det här var en sådan förlust.Det var en match som lika gärna kunde ha slutat med tre poäng till Mjällby. Förra säsongen kanske den också hade gjort det. Men inte den här.

En svängig tillställning på Studenternas slutade till sist med en poäng för MAIF. Aki Samuelsen låg bakom upphämtningen med två mål och en assist när matchen slutade 4–4.

Vi bad Mjällby-skribenten Kasper Sjölin om en reaktion på deras Europa-lottning, där motstånd väntar från Andorra eller Gibraltar.

Mjällby kvalar till Europa för första gången. Och hade tur med lotten. Laget från Listerlandet ställs mot mot vinnaren av Lincoln Reds från Gibraltar eller Inter Club från Andorra.

Mjällby firade cupguldet stort i omklädningsrummet efter matchen. Trots att tränare Aksum satt en gräns för alkoholintag, enligt Sportbladet. Se bilderna från guldfirandet.

Nye målvakten Robin Wallinder fick förklaringen på varför Mjällby AIF är svenska mästare. Nye huvudtränaren Karl Marius Aksum betonade att träningarna fortfarande är det viktigaste för guldlaget. Och ”gamle” Tom Pettersson bjöd på premiärmys i kortbyxor. – Jag har bott i Östersund i tre år och körde kortbyxor där också i 20 minus, säger backprofilen.