Detta blir tufft.

Det var känslan jag gick in i matchen med. Inte för att det var ett omöjligt läge. Det var bara ett mål. Inte heller för att RB Salzburg var ett omöjligt motstånd. Vi stod upp mot dem under flera stunder i förra matchen.

Men då spelade vi på trygga Strandvallen.

Nu spelade vi borta på Red Bull Arena i Salzburg.

Förra gången vi spelade borta i Europa stod vi för en svag insats. Egentligen har vi inte gjort någon riktigt bra match borta i Europa. 0–0 i Gibraltar är inte direkt något som skrämmer motståndarna.

Men det heter ju att man inte ska ta ut något i förväg. Sillastryparna trodde på det – då fick jag väl också göra det.

Aksum ställde upp med en intressant startelva. Nya dansken Mads Enggård gick direkt in på mittfältet. Noren kom in i backlinjen, vilket jag – och säkert många med mig – tycker var efterlängtat.

Om man skulle tro grafiken på sändningen skulle vi spela med Nielsen och Granath på det offensiva mittfältet. Så roligt visade det sig inte att vi skulle ha det. I stället körde vi, mindre förvånande, med Kjear och Vigge Gustafson på de positionerna.

Jag tycker att Vigge är bättre där än på den mer defensiva position som han spelade förra veckan.

Tyvärr saknades Aki Samuelsson i såväl startelvan som truppen. Jag vet i skrivande stund inte varför. Hoppas bara att det inte är något allvarligt. Han har varit en av få ljuspunkter den här säsongen och kommer att behövas i kommande matcher.

Det levde efter första

Hur ska jag beskriva första halvlek?

Jag vete fan …

Det är egentligen en halvlek som påminner ganska mycket om den första halvleken på Strandvallen. Jag tycker ändå att vi gör det helt okej. Salzburg kom inte till särskilt farliga lägen och de chanser som de skapade lyckades Wallinder avfärda.

Likt det vi såg på Strandvallen var det mycket slarv som hade kunnat resultera i mer om våra motståndare hade varit mer kliniska.

Det var de inte, tack och lov.

Nielsen stod för mycket av slarvet. Han kändes osäker och väntade ofta för länge, vilket nästan alltid orsakade bollförluster och omställningar för Salzburg. Även Jeppe Gustavsson stod för en sämre insats och verkade inte riktigt klara av det högre tempot.

Offensivt hade vi i stort sett ingenting i första halvlek. En av få ljusglimtar var Jeppe Kjear, som verkade vara på hugget även om det inte alltid ledde fram till något. Om vi skulle få in ett mål så skulle det komma från honom. Det var i alla fall känslan efter första halvlek.

Men vi levde.

Och det var där och då det viktigaste.

Sedan kom dödsstöten

Vi levde.

Men nära var vi aldrig.

Varken i första eller andra halvlek.

För det blev tyvärr ingen mirakelförändring efter pausvilan. Vi överlevde, men det var knappt. Österrikarna fick bara ett ännu större spelövertag. De hade kontroll på bollen. Även om de också slarvade bort vissa chanser visade det sig att de hade råd med det.

Jag noterade att Mads Enggård byttes ut mot Olle Lindberg redan i den 55:e minuten. Han hade varit ganska osynlig, men hade inte heller stått för de allra största misstagen.

Men en förändring behövde ske. För mycket hände inte för Maifs del.

Sedan kom dödsstöten.Om man inte vill hävda att den redan hade kommit i den första matchen.

Wallinder, som annars hade stått för en fin insats, släppte en retur som Karim Konaté förvaltade.

Den 22-årige ivorianen hade lite av en lekstuga med Mjällbyförsvaret. De var inte vana vid att möta en spelare med en sådan talang. För det kändes lite som att han kunde göra vad han ville.Han tappade inte bollen. Han var inte osäker. Han siktar mot de större klubbarna och det märktes.

Det märktes också att våra försvarare inte håller den här säsongen.

För vad är det för försvar på det andra målet?

Noren sparkar i luften. Miettinen är helt chanslös i duellen med Konaté.

2–0.

3–0 totalt.

Vi har vänt ett tremålsunderläge förut den här säsongen.

Men jag vet inte vad som skulle ha behövt ske i dag för att det skulle ha varit möjligt.

Slutet blev egentligen bara en väntan på slutsignalen för Maifs del.

Haris Tabakovic såg även till att stänka in ett mål i öppen kasse.

Inte för att det spelade någon större roll – vi hade redan förlorat för länge sedan.

Conference League väntar

Den enda lilla trösten vi har är att Europaäventyret inte är över ännu.Eller det beror på hur man ser på det. Det finns risk för fler förnedrande förluster.

Jag vill vara positiv och tänka att vi har större chans att utföra något i Conference League jämfört med vad vi hade haft i de andra turneringarna. Det är väl fortfarande sant. Lättare motstånd kommer det att bli. Det var bara något år sedan Djurgården gick till semifinal i just den här turneringen.

Men efter den här insatsen vet jag inte hur stor den här chansen verkligen är.

Såklart kan mycket ha förändrats tills dess. Vi vet att det blir minst sex matcher och det ger oss tid att utvecklas. Sedan är det rent ekonomiskt givetvis fortfarande mycket viktigt.

Vi får helt enkelt vänta och se vilka vi ställs mot efter morgondagens lottning.

Kanske kommer jag vara mer positiv då.

Vad tycker du om matchen? Hur kommer vi att stå oss i Conference League? Kommentera nedan.