Då var det dags! Jag vill inte säga att det är den viktigaste matchen som vi har spelat. Vi spelar inte om någon titel och vi har en omgång kvar även om vi skulle vinna denna. Men det går inte att underskatta vilken betydelse den här matchen kan ha. Vi måste vinna för att hoppet om Champions League ska leva kvar. Ett ligaspel som skulle ge stora miljoninkomster för en klubb som oss.

Skulle vi ha någon chans i ett sådant ligaspel?

Nej.

Om vi ska vara realistiska så har vi inga större chanser. Europa League eller Conference League skulle förmodligen vara turneringar där vi hade större möjligheter att göra något, framför allt i den sistnämnda.

Men jag gick ändå in med ett dumristigt hopp. Det finns absolut inga konkreta belägg för att vi skulle ha någon stor chans att göra något. Vi har vunnit EN tävlingsmatch sedan Svenska Cupen-guldet.

En vinst sedan den 14:e maj – och det var mot ett lag från Gibraltar.

Men det såg ändå helt okej ut i det första mötet mot Slovan. Det borde kunna gå.

Några förändringar har skett sedan dess. Stroud gick till Hull. In kom amerikanen Ian Hoffman. Ett nyförvärv som inte imponerade något särskilt mot Elfsborg. Men det gjorde väl ingen. Får nog ge honom mer än en match.

Påkopplade från start

Min känsla av att vi kunde göra något förstärktes efter första halvlek. De verkade påkopplade. Inte chanslösa. Spelarna ville visa att de inte hade gett upp. Det tyckte jag också att de visade.

Det var inte på något sätt en dominant insats.

Det var en jämn första halvlek.

Var har jag hört det förut…?

Mjällbyspelarna gjorde löpningar. Oftast valdes det säkraste alternativet – att passa bakåt. Men inte alltid. Det fanns stunder då anfallsspelet såg bra ut. Då kombinationerna fungerade. Granath hittade Aki i boxen, men det låga avslutet missade målet. Pettersson och Granath hade varsin nick utanför. Det fanns ändå lovande tecken.

Det enda jag skulle klaga på är att jag tycker att de borde våga mer. För ofta tar vi den säkra passningen bakåt istället för att våga lyfta den högre. Jag tycker att vi borde sätta våra offensiva spelare mer i spel, särskilt Aki och Kjær.Aki är som alltid aktiv, även om det inte alltid leder fram till något.

Försvarsspelet var okej. Det var någon sekvens som gav mig Vietnam-flashbacks från Elfsborgsmatchen, när Bratislava fick ett friläge i den 36:e minuten. Möjligen hade VAR dömt bort det för offside om det hade blivit mål. Men det är fortfarande oroväckande att motståndarna får sådana luckor.

Vår säsong i ett nötskal…

Det såg bra ut.

Sedan kom kallduschen.

Suleiman Camera placerade in bollen precis innanför straffområdet.

Där var den matchen.

Det var i alla fall känslan. Direkt efter målet fick vi väl fram något som snällt kan tolkas som ett tryck. Kjær hade ett skott som styrdes ut. Vi hade bollen på deras planhalva och skapade några hörnor, men inte mycket mer.

Luften hade runnit ur Mjällbyspelarna. Tron var inte riktigt där längre.

För att verkligen sätta spiken i kistan kontrade Yirajang in ett mål för Slovan. Ganska symboliskt för dubbelmötet. Den individuella kvaliteten som Yirajang visade i målet har vi inte riktigt sett från någon Mjällbyspelare under den senaste tiden.

Sedan skedde inte mycket mer. Miettinen hade ett skott långt över. Annars inget.

Bra första halvlek, men vi viker ner oss i andra – var har jag hört det förut?

Jag får en känsla av déjà vu. Det har blivit ett mönster. Vår mentala styrka under förra säsongen har förvandlats till en mental svaghet i den här. För varje förlust blir det bara en större sanning i spelarnas huvud.

Kalla in varenda terapeut i Blekinge.

Det krävs nog för att vi ska kunna vända på detta.

Vi hade vunnit den här matchen förra säsongen

Det jobbigaste med den här förlusten var inte att vi var utspelade. För det var vi inte. Jag vet att man ofta minns det sista som skedde i matchen, men vi var faktiskt bra i första halvlek.

Det jobbigaste är just att vi hade chansen.

Det är ett dubbelmöte som avgörs i enskilda situationer. Slovan Bratislava är inget oslagbart lag. I stora delar av matcherna var vi minst lika bra som de, om inte bättre. Men i de avgörande lägena var tyvärr Slovan mycket bättre.

Vad som svider är att vi inte för så länge sedan nog hade kunnat vinna det här dubbelmötet. Definitivt under förra säsongen.

Visserligen var det delvis ett annat lag då, men ändå finns det fortfarande en stomme kvar. Jag tror till och med att vi hade kunnat göra något i början av säsongen. Vi får inte glömma att vi har en Svenska Cupen-titel från den här säsongen.

Jag vet att det blir lite väl teoretiskt. Vi kommer aldrig att veta, så varför spekulera?

Vi får väl försöka vara positiva. Vi har betydligt bättre chans att göra något i de andra europeiska turneringarna. Efter vinsten mot Lincoln vet vi nu säkert att vi kommer att spela något europeiskt ligaspel.

Jag hoppas bara att något hinner förändras till dess och att vi inte spelar den andra delen av ligaspelet som ett Superettanlag.

För om vi fortsätter på den här vägen är det absolut inte omöjligt.

Vad tyckte ni om matchen? Tar vi oss till Europa League? Kommentera nedan.