Nu kan man äntligen börja se fram emot Europa igen, utan att känna dåligt samvete över vad som händer på hemmaplan.
Nej, jag vet att det inte är klart ännu.
Vi ska inte ta ut något i förskott, men lite lugnare börjar det kännas kring Allsvenskan.
Nu drar vi till Helsingborg igen.
Känslan på plats var att det ändå var ganska många som hade gjort resan till Skåne.
Härligt!
Nu var det bara att hoppas på att vi skulle få något att glädjas åt.
Den här säsongen har verkligen varit som ett enda stort lotteri. Man vet aldrig vad man kommer att få. Oftast slutar det visserligen i besvikelse. Men ibland överträffar de ens förväntningar.
Jag vet knappt om jag behöver gå igenom laget, då det nästan var samma elva som spelat de senaste matcherna.
Men några skillnader såg vi.
Leandersson fick äntligen starta.
Brännström kanske äntligen har förstått att det vore smart att utnyttja vår tunna trupp på ett bättre sätt i det krävande spelschemat.
Aki Samuelsen fick inte starta, till förmån för Viktor Gustafson. Säkert ett defensivt tänk från Brännan, men jag hade hoppats på att få se Aki och Kjær tillsammans, då jag tycker att de är de mest tekniska spelarna vi har.
En böljande första halvlek
Matchen startade i ett svindlande tempo.
Savić sköt redan i den tredje minuten för Borac.
Bortalaget öppnade starkast, med flera skott på mål tidigt.
På läktaren hördes Borac-fansen.
Eller … specifikt ett fan som inte ens kunde hålla tyst under den tysta minuten …
Jag vet inte vad han skrek, men något sjukt var det. En annan bosnier bredvid mig skrattade varje gång han skrek något.
Hur som helst … tillbaka till matchen. Vi kom sakta in i den och började skapa egna lägen.
Kjær med skott. Leandersson med skott. Till och med Jeppe G sköt.
Vi var på gång!
Första halvleken var lite gott och blandat. Borac spelade sig igenom oss lite väl enkelt vissa gånger. Det såg lite för öppet ut ibland. Ett friläge där vi ska vara glada över att deras anfallare hade en usel förstatouch. Några tveksamma ageranden, som när Norén stod för en svag rensning som resulterade i ett skott från Roguljić.
Men offensivt såg det ändå lovande ut stundtals. Korta snabba passningar. Fina löpningar. Nielsen var pigg på sin kant och Kjær var initiativrik.
Det stod och vägde.
Tack för den, Borac
Precis som i början av matchen inledde bortalaget bäst.
Vi täckte skott och de hade mycket boll på vår planhalva.
Det såg inte jättebra ut … och sedan fick vi en bjudning.
Deras lagkapten skulle egentligen bara slå en enkel bakåtpassning, men istället hamnade bollen hos Bergström. Bergan var säker som vanligt och plötsligt ledde vi.
Vad hände nu?
Det tänkte nog Borac-spelarna också, för det kändes lite som att luften gick ur dem.
Efter målet stannade liksom spelet av för båda lagen. Det var väl inte helt händelselöst, men de riktigt farliga chanserna saknades.
Om något var vi närmast, när Granath sköt precis utanför.
Sedan började man kolla på klockan.
Minuterna gick och vi kom närmare och närmare segern.
Men vi ledde bara med ett mål. Ett litet misstag och vi skulle vara tillbaka på ruta ett.
Då kom Hoffman springande längs sin kant. Han bröt igenom det bosniska försvaret och skickade in bollen i straffområdet. Till slut fick Enggård bollen och sköt den högt upp i målnätet.
Där var det över.
Några minuter kvar, men det var över.
Borac-fansen närmast mig hade lämnat.
Vi vann.
Klarar vi avancemanget till nästa runda? Kommentera nedan
