Allsvenskan igen.

Borta igen.

Nu spelade vi i och för sig borta i torsdags också.

Jag vet i nuläget inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den matchen. Det var såklart en historisk och viktig seger för MAIF.

Men motståndet var väl egentligen inte det bästa.

Frågan inför dagens match var vilken baksmälla spelarna skulle drabbas av.

Skulle de känna sig trötta och slitna?

Eller skulle vinsten tvärtom ge en energiboost?

Självklart hoppades man på det senare.

Jag tyckte faktiskt att vi spelade bra i den andra halvleken och lyckades dominera motståndarna.

Återigen – inte världens bästa motstånd.

Men det var ju inte Trollhättan heller …

Nu väntade Västerås.

En nykomling som har gjort det mycket bra.

Ligger stabilt på en åttondeplats.

Det innebär också att de inte har jättemycket att spela för. Men samtidigt är det inget lag vi ska underskatta.

Några förändringar hade gjorts sedan torsdagen, vilket väl var klokt med tanke på det täta spelschemat.

In med Pettersson, Lindberg och Nielsen.

Ut med Agnarsson, Engaard och Viktor Gustafson.

Svag första halvlek, men med några ljuspunkter

Jag undrade inför matchen om vi skulle vara trötta eller taggade efter torsdagens Europamatch.

Under de första minuterna skulle jag absolut säga att det sistnämnda stämde.

Vi spelade inspirerat. Pressade högt. Vann bollen. Tog oss in i deras straffområde flera gånger.

Noren tvingade Fagerström till en fin räddning.

Så här ska det se ut!

Tyvärr varade inte trycket särskilt länge.

Kanske visade det sig att orken inte riktigt fanns där.

Sedan började slarvet.

Felpassningar. Ett speltempo som sjönk drastiskt.

Och så försökte Noren chansbryta.

Misslyckades totalt.

Axel Taonsa blev fri, lurade Tom Pettersson och plötsligt låg vi under.

Den lovande inledningen var som bortblåst.

Taonsa var nära igen efter ytterligare ett misstag i backlinjen, men den här gången missade hemmaspelaren.

Sedan fortsatte det tröga och slarviga spelet från vår sida.

Jeppe G ska vara glad att han inte fick ett gult kort, vilket hade inneburit avstängning i nästa match, när han gick rakt in i kroppen på motståndaren.

Diagne hade ett skott som styrdes i stolpen.

Det var väl ungefär det.

Västerås skapade inte särskilt mycket, men det behövde de inte heller när vi spelade som vi gjorde.

Om nu någon trodde att alla problem var bortblåsta efter torsdagens seger …

Så hade man fel.

Det vill sig inte

Det blev inte heller någon större scenförändring i den andra halvleken.

Allting gick mycket, mycket långsamt.

Det saknades idéer.

Hur i helvete ska vi göra mål? tänkte jag.

Undrar om någon av spelarna visste det.

Det verkade inte så.

Men sedan fick vi en kort period, med betoning på kort, där vi åtminstone lyckades skapa lite offensivt.

Det började med Akis frispark som räddades till hörna.

Sedan följde ytterligare två hörnor.

Vi fick till och med in bollen i mål efter en hörna.

Men det blev avblåst.

Enligt mig borde målet ha godkänts. Jag tycker snarare att det är Fagerström som går in i vår spelare.

Men det är inget nytt att målvakter ibland får orimligt stora fördelar i sådana situationer.

Jag gillar det inte.

Men nu är det som det är.

Där försvann det lilla tryck vi hade lyckats skapa.

I stället var VSK närmast ett andra mål.

Lundin får vi väl ändå säga gjorde en fin insats och räddade flera avslut från hemmalaget.

Vi hade mycket svårt att spela oss förbi deras första press. Något som vi var så bra på förra säsongen.

Vad snabbt det kan vända.

Jens Magnusson, Jonathan Karlsson, Mamadou Diagne och Axel Taonsa hade alla sina skott och lägen.

Vi var aldrig riktigt nära.

Hade det bortdömda målet förändrat något?

Kanske.

Men jag vill inte lägga alltför stort fokus på det.

Vi var dåliga och kunde lika gärna ha släppt in ytterligare ett mål.

Det vill sig inte.

Det har det egentligen inte gjort någon gång den här säsongen.

Det verkar bli en mycket jobbig höst.

Vad tyckte du om matchen? Kommentera nedan.