Första matchen för Brännström! Eller ja … det är det ju egentligen inte. Men ni förstår nog vad jag menar. En nystart – det är förhoppningen. Både för Andreas och för klubben.

Han har minst sagt haft det tufft sedan han lämnade Mjällby. Ett fyraårskontrakt med AIK som slutade efter tio poäng på tretton matcher. Ett kort äventyr i Tjeckien. Och nu är han tillbaka.

Jag behöver nog inte påminna om hur det har gått för vårt lag på sistone. Två segrar sedan cupguldet i maj. Helt enkelt alldeles för dåligt. Tränarbytet kändes därför väldigt väntat. Om något tog det kanske lite väl lång tid. Men i tisdags annonserades att Aksums tid i klubben var över.

Han får väl se det från den ljusa sidan – han tog fler poäng än Brännström gjorde i AIK. På fler matcher, visst. Men poängsnittet var bättre. Det är ju ändå något.

Man hoppas såklart att spelet ska lyfta efter tränarbytet, samtidigt som man försöker vara realistisk. Det är fortfarande samma spelare. Aksum kan trots allt inte beskyllas för alla tappade poäng.

Så nej.

Jag tror inte på någon revolution.

Men man kan fortfarande hoppas.

Det är inte helt ovanligt att tränarbyten ger en energiboost. Och med samma logik är det ju nästan samma spelare som tog både SM-guld och cupguld. Visserligen saknas några landslagsspelare från det laget, men kapaciteten finns fortfarande där för att prestera betydligt bättre än vad vi har gjort hittills under säsongen.

Startelvan påminde en del om den som startade mot IFK Göteborg, men med några viktiga förändringar. I stället för en trebackslinje valde Brännström att ställa upp med en fembackslinje. Spelarna var i stort sett desamma, med skillnaden att Wallinder var tillbaka i mål och att Viktor Gustavsson ersatte Jeppe Kjear.

Ingen revolution alltså.

Men ändå en välbehövlig förändring.

Knegar-Mjällby är tillbaka!

Det var med viss nervositet jag gick in i matchen. Det kändes nästan som att den skulle avgöra resten av säsongen.

Så är det givetvis inte.

Men jag tror ändå att det var viktigt att bryta mönstret direkt efter tränarbytet. En förlust hade riskerat att förstärka den negativa spiral vi befinner oss i. En seger hade kunnat ge motsatt effekt. Psykologiskt tror jag därför att matchen hade stor betydelse.

Det märktes också i inledningen.

Inte mycket hände under den första kvarten. Lite närkamper, men inte mycket mer. Kanske fanns det en viss spänning hos Mjällbyspelarna. Intensiteten var inte särskilt hög – men det var den inte heller hos motståndarna.

Sakta tog vi oss in i matchen.

Nielsen slog ett fint inlägg till Youssef, som inte riktigt fick ordning på nicken. Bergström hade någon halvchans.

Men sedan:

Iqbal med inlägget.

Bergan med nicken.

Sådär ja!

Äntligen kunde vi få jubla över ett mål. Visst gjorde vi mål i förra matchen också, men det var en reducering i en redan avgjord match.

Nu kom ett mycket klassiskt Bergström-mål.

Det är ett svagt försvarsspel från Häcken, det går inte att bortse från. De borde haft bättre koll på Bergström. Samtidigt gör Iqbals direkta inlägg att deras försvar aldrig riktigt hinner komma på plats.

Efter målet hände inte mycket offensivt för gulsvarts del.

Förlåt.

Jag menar Mjällbys del.

Häcken hade några farliga lägen. Svanbäck tvingade Wallinder till en fin räddning. Rygård hade ett skott från dålig vinkel. Några hörnor skapades.

De var farligast utan att vara särskilt farliga.

Jag kände igen mitt gamla Mjällby.

Då tänker jag inte på förra säsongen, när vi stundtals kontrollerade matcher och spelade fin fotboll. Jag tänker mer på kämpa-och-slita-Mjällby. Ett lag som ligger kompakt, inte släpper till mycket och försvarar aggressivt.

Vi tråkar ut motståndarna helt enkelt.

Kanske inget som neutrala supportrar jublar över.

Men som Mjällbysupporter känns det faktiskt ganska befriande.

En andra halvlek som lovar gott

Jag var med andra ord nöjd med den första halvleken. Det var inte perfekt, men betydligt bättre än tidigare.Nu var det bara att kämpa sig fram till tre poäng, som på den gamla goda tiden.

Den känslan höll i elva minuter.

Seger med ett inlägg. Miettinen med en svag rensning som hamnar hos Julius Lindberg.

1–1.

Stryk allt jag tidigare har skrivit.

All positivitet från första halvlek kändes plötsligt som en stor jinx. Nu skulle vi återgå till hur det sett ut i så många matcher den här säsongen. En svag andra halvlek väntade. Spelare som sjunker ihop och gör enkla misstag. Precis som under Aksum. Ingen förbättring i sikte.

Det var rädslorna som kom efter kvitteringen.

Men så blev det faktiskt inte.

Jag skulle till och med argumentera för att vi gjorde en bättre andra halvlek än första.

För efter deras mål var det faktiskt vi som gick för det.

Granath stod för en lyckad skottfint i straffområdet. Noren hade både nick och skott som testade Linde i Häckenmålet. Vi skapade mängder av hörnor. Samuelsen och Kjær gjorde fina inhopp.

Det såg faktiskt bra ut.

Vi fick bara inte in bollen.

Men offensiven såg snabbare och mer kreativ ut, som om spelarna plötsligt fått ny livsglädje. Försvarsspelet var, som tidigare nämnt, mer kompakt och aggressivt.

Vi har fortfarande en lång väg att gå för att nå nivån från förra säsongen. Men det är inte heller målet just nu.

Målet är faktiskt att klara kontraktet.

Med det här spelet får jag ändå hopp om att det kan gå.

Är målet vi släpper in symboliskt för den här säsongen? Ja, det är det. Ett misstag från Miettinen leder fram till det.

Är det frustrerande att ett sådant mål förstör vad som annars hade kunnat bli tre väldigt sköna poäng?

Såklart.

Vi har fortfarande problem att arbeta med. Vi ska inte sväva iväg nu.

Men för stunden väljer jag ändå att vara positiv.

Kanske är vi tillbaka på ruta ett efter matchen på Friends. Den risken finns.

Men just nu lever jag i nuet och kan konstatera att Brännströms återkomst ändå gav ett hopp om ljusare tider.

Vad tyckte du om matchen? Kommentera nedan.