Conference League igen.
Ja, det är bara att vänja sig.
Det är MAIF:s vardag numera.
Något som också har blivit lite av en vardag är … förluster.
Känslan är att vi förlorar var och varannan match.Det är inte riktigt sant.Vi vann ju mot Inter för en vecka sedan.
Inte det Inter …
Men en vinst är ändå en vinst, och vi får vara glada när vi väl får uppleva det.Det var dessutom en historisk första seger i ett europeiskt ligaspel. Det är inte många svenska lag som har lyckats med det.
Sedan var väl prestationen inte direkt något märkvärdigt. Den första halvleken var en riktigt medioker och sömnig tillställning.
Men det blev bättre i andra.
Vi vann.
Nu hade man väl kunnat hoppas att det skulle smitta av sig på det allsvenska ligaspelet.
Men det gjorde det inte …
Nu är det bara upp på hästen igen.
FC Iberia 1999 väntar!
Kanske inte det mest skräckinjagande motståndet.
Men det behöver man inte heller vara för att slå oss nu för tiden.
Startelvan var som väntat annorlunda jämfört med den som ställdes mot Västerås. Jag hade dock räknat med ännu fler förändringar.
Tre byten, där Hoffman, Samuelsen och Viktor Gustafson fick chansen från start.
Kjær tvingades stå över på grund av en känning. Tråkigt för både honom och laget, då han nog var bäst på planen på Olympia.
Men, men.
Nu gällde det att andra klev fram.
Visa både sig själva och oss supportrar att de kan bättre.
Lovande inledning
Många kanske har glömt det nu med tanke på hur resten av matchen utvecklade sig, men vi inledde faktiskt med initiativet mot Västerås.
Det varade i ungefär sex minuter.
Sedan var det tillbaka till det gamla vanliga.
Även i den här matchen började vi piggt, men den här gången höll det i sig betydligt längre.
Lindberg satte tonen när han bjöd på ett litet dribblingsnummer i straffområdet.Det ledde visserligen inte till något, men symboliserade ändå hur resten av halvleken skulle se ut.
Vi var modigare och tog fler initiativ.
Vi fick till några fina anfall som tog mig tillbaka till en svunnen tid.
I fjol …
Vi låg kompakt och såg för det mesta stabila ut defensivt.
Jag ska dock inte överdriva.
Vi hade fortfarande svårt att behålla bollen och tappade den alldeles för enkelt.
Iberia skapade också sina chanser, bland annat ett skott i ribban mot slutet av halvleken.
Ibland blev vi lite för mycket bolltittare.
Men det såg bättre ut.
Vi skapade mest och var närmast ett ledningsmål, bland annat när Miettinen fick en touch på bollen i målområdet, men en försvarare lyckades blockera.
Sedan uppstod en situation som VAR-granskades för en potentiell Mjällbystraff.
Om jag ska vara ärlig tycker jag att domaren gjorde rätt när han dömde frispark i stället för straff.
Det var på gränsen, men jag tror ändå att tacklingen skedde utanför straffområdet.
Jag hade gärna haft fel, dock.
Sammantaget såg det ändå bra ut, särskilt med tanke på den senaste tidens prestationer.
Lovande.
Inte fantastiskt.
Men lovande.
Nu gällde det bara att hålla samma nivå i den andra halvleken.
Sedan kom käftsmällen
Det började i samma anda.
Redan efter någon minut tog sig Granath in i straffområdet, men lyckades inte få fram bollen till Lindberg.
Ja, de första tio minuterna av andra halvleken var bra.
Sedan var samme Granath väldigt klumpig i det egna straffområdet och drog ner en motståndare.
Tyvärr en solklar straff.
Det fanns väl en liten fråga om förseelsen skedde innanför straffområdet, men när jag såg reprisen tyckte jag ändå att det var ganska tydligt.
Straffen slogs säkert in av Jemali-Giorgi Jinjolava.
Försök säga det namnet tio gånger snabbt.
Det finns dock namn i det laget som är ännu svårare att uttala.
Men nu ska vi inte prata om georgiska namn, även om det just då kändes mer lockande.
Som tur var försvann inte vårt spel helt.
Bergström sköt i ribban strax efter målet.
Straff?
Hoffman föll i straffområdet efter en lätt, men ändå tydlig, touch från en Iberiaspelare.
Men ingen straff den gången.
Hands?
Bollen träffade tydligt en försvarare på armbågen.
Nu måste väl ändå domaren blåsa?
Nej.
Inte den gången heller.
Hur domaren motiverade sitt beslut vet jag inte, men jag tror att han och VAR-rummet bedömde att armen var för nära kroppen och att bollen dessutom studsade från en medspelare.
Tror jag.
Handsregeln är som bekant inte helt enkel.
Man får väl ändå vara nöjd?
Vi hade fortfarande tid att vända matchen.
Men minuterna tickade på oroväckande fort.
Vi hade bollinnehavet och skapade några hyfsade halvchanser utan att komma riktigt nära.
Jag tycker att vi spelar för svårt.
Vi försöker fortfarande med det kortpassningsspel som fungerade så bra förra säsongen, men som inte alls har fungerat den här säsongen.
Jag vet att jag nämnde det när Brännström tog över.
Vi behöver spela enklare och mer primitivt.
Vi får lägga våra gamla ambitioner åt sidan och återgå till den fotboll som Mjällby tidigare har gjort sig känt för.
Slit- och kämpafotboll.
Ös bara in inlägg mot Pettersson och Bergström.
Det borde fortfarande fungera.
Vad jag vet har de inte krympt sedan förra säsongen.
Men det gjorde vi inte.
Vi spelade runt och runt utan att komma någonstans.
Sedan, som en blixt från klar himmel, kom inlägget mot Bergström.
Pettersson på returen och …
Sauja!
Äntligen blev det mål!
Inte världens snyggaste, men ett mycket viktigt sådant.
Så svårt var det väl ändå inte?
Vi fortsatte att gå för segern på tilläggstid, men fick inte riktigt till det.
Jag vet ärligt talat inte vad jag känner.
Jag var på väg att skriva om ännu en snöplig förlust.
I stället tar vi ett viktigt kryss på bortaplan.
Vi borde kanske ha vunnit, då jag tyckte att vi var det bättre laget.
Men jag tar det jag får.
Vi är fortfarande obesegrade i Conference League.
Och det är inte alla som kan säga det.
Vad tyckte du om resultatet? Kommentera nedan.
