Nu gäller det!
Det går inte att understryka betydelsen av den här matchen. Inte för att den är direkt avgörande. Vi gjorde det tillräckligt bra i början av säsongen, vilket har gett oss ett visst försprång till bottenkonkurrenterna. Ett försprång som otäckt snabbt äts upp. Men ändå. Vi kommer att få flera chanser, så på det sättet är inte den här matchen livsavgörande.
Betydelsen av matchen ligger mer i symboliken. Jag såg den som ett vägskäl. Som jag skrev i min rapport efter hemmamatchen mot Djurgården börjar mitt förtroende för Aksum svalna. Även om matchen i sig inte är ”vinna eller försvinna” så kan den vara det för vår huvudtränare.
Vissa menar att hans chanser redan var förbrukade. Jag kan inte argumentera emot det. Jag har varit mer återhållsam och velat tro på att saker och ting ska förändras. Att vi inte ska vara som andra lag. Att vi inte ska ta förhastade beslut.
Jag måste ha varit naiv.
Egentligen har det bara successivt blivit värre efter cupfinalen och det har funnits få tendenser på förbättring. Det är egentligen matchen mot Sirius – eller ja, andra halvlek mot dem. Sedan en vinst mot Lincoln Red Imps på hemmaplan. Vi måste gräva djupt om vi ska se en vinst mot ett gibraltariskt lag på hemmaplan som en ljuspunkt.
Det har blivit en negativ spiral.
En negativ spiral som behöver brytas snarast möjligt. Nu kom möjligheten. Vi mötte ett IFK som det som vanligt stormar kring. Ändå två raka vinster för deras del. Det var dock mot Olympic och Örgryte, så ni får värdera det hur ni vill.
IFK ligger placeringen före oss i tabellen, med en match mer spelad, och förlorade i relativ närtid med hela 3–0 mot Degerfors borta. Det borde vara ett lag som vi ska kunna slå.
Startelvan är egentligen sig lik. Det enda som finns att anmärka på är väl att Ali Youssef går in från start. Eftersom vår offensiv inte direkt fungerat, tycker jag att det är rätt att låta honom få chansen.
Jag tycker ändå att han har visat i några inhopp att han har kvaliteten. Visserligen har han, precis som resten av laget, stannat av. Men han är som sagt inte ensam. Han har i varje fall ursäkten att han inte fått tillräckligt med speltid.
Så nu fick han just den chansen.
Sömnig första halvlek
Sillastryparna sjöng om laget som fick dem att drömma. I första halvlek var Mjällby mer laget som fick mig att somna. Det kan i och för sig vara det som de menade
Hur som helst var det ingen pigg start från hemmalaget.
Tvärtom.
IFK startade starkast. Med två hörnor och ett skott på mål efter fem minuter. Det var mer än vad vi hade under hela matchen i Stockholm. Som tur var för oss sjönk tempot ganska snabbt. För båda lagen.
Vi hade till en början inte mycket boll. Vi hade några halvdana försök till kontringar. Då är jag snäll.
Ska dock säga att det blev bättre ju längre halvleken fortgick. Det fanns indikationer på något positivt. Men det blev oftast inte mer än så.
Bra tanke. Fina mönster.
Men inga riktigt giftiga avslut.
Vi kom in i deras straffområde några gånger i slutet. Men passningen nådde aldrig fram. Det är lite det som jag menar – det är det lilla som saknas.
Det är alltid det lilla som saknas.
Inget nytt där.
Vi kommer inte heller nära tillräckligt många gånger för att bollen ska studsa rätt. För att vi ska få turen på vår sida.
Vi har blivit så himla förutsägbara
En okej eller medioker första halvlek och sedan en mycket svag andra halvlek.
Vi har sett det förut…
Det började likt den första – sömnigt. Passivt. Dåligt.
Jag kan verkligen inte säga att det såg bra ut, för då skulle jag ljuga. IFK hade kanske inte den mest intensiva pressen, men det var fortfarande bättre och mycket närmare.
Jag har lärt mig nu.
En jämn första halvlek är absolut ingen trygghet. Det betyder oftast att något värre väntar. Våra spelare kan helt enkelt inte gå en match utan att göra misstag. Utan att släppa in mål.
Vi måste göra mål på det extremt lilla vi skapar. Helst först, då vi verkligen inte kan spela i underläge.
Idag tog det 59 minuter.
Det är ett fint anfall från IFK. Ett mycket svagt försvar från vår sida. De spelar igenom våra lagdelar som om de vore Barcelona. Vårt lag står och sover.
Nino Zugelj får till ett fint placerat skott i Hansens bortre hörn.
Jag är absolut inte förvånad.
Knappt sur.
Nu behövde jag inte vänta länge på det oundvikliga. Jag skulle slippa få något dumristigt hopp. Det var skrivet i stjärnorna.
Vi skulle bara förlora den här matchen.
Precis som förra.
Och förrförra.
Som i nästan alla matcher den här säsongen.
Vad fanns det för mig att tro på att det skulle bli något annorlunda idag?
Vi bara fortsätter att hitta bottennivåer
Några kanske tycker att jag hoppar för snabbt i förväg. Att vi bara låg under med ett mål. Att vi fortfarande hade chansen.
Men ärligt.
Trodde någon verkligen det?
Den som gjorde det fick snabbt en anledning att tänka om.
Bara fyra minuter senare bryter Alexander Simmelhack in i straffområdet. Han hinner stanna upp och bestämma precis vad han vill göra med bollen. Vårt försvar gör inget för att stoppa honom, utan dansken kan enkelt skjuta in den.
Det är inte heller ett jättebra agerande av Hansen. Han står och sover, precis som resten av laget.
Nu jagar vi reducering!
Givetvis inte.
De hade väl, precis som jag, redan gett upp.
Bergström fick en boll i mål.
Men offside.
I stället frispark för IFK. Den blir kort och går till Sam Larsson. Larsson får jättemycket tid på sig att skjuta. Precis som vid det andra målet är det jättepassivt spel.
Det är tydligen ganska lätt att spela utan försvar.
Vem hade kunnat ana?
3–0.
Det var inte över där…
Samme Larsson blir helt fri efter en fin djupledspassning av Heinz. Återigen stillastående försvarsspel. Larsson rundar Hansen och 4–0 är ett faktum.
Ja, ni läste rätt.
4–0!
Vi skulle få ett tröstmål när Lindberg kunde nicka in ett.
Men jag vet inte till vilken tröst det egentligen var. För gud, vad jobbigt det kändes efter slutsignalen.
Den bottenlösa hopplösheten.
Det är inget supermotstånd vi möter. Förlåt till alla IFK:are som läser detta, men vi borde ha kunnat göra det betydligt bättre. De ligger en placering före oss och har sina egna problem.
Ändå lyckades de mycket övertygande vinna mot oss.
Jag kan inte komma ihåg när vi spelade så dåligt sist. Det finns i och för sig flera matcher den här säsongen att välja mellan.
Men herregud…
Inget fungerar.
Inte försvaret.
Inte mittfältet.
Inte anfallet.
Inget.
Jag kan därmed inte skylla på en enskild spelare. Det var en kollektivt dålig insats. Miettinen var kanske sämst, men han var långt ifrån ensam.
Ingen får godkänt.
Jag skrev efter förra förlusten att detta var Aksums sista chans, och jag står fast vid det. Jag är ledsen att säga det, men vi kommer inte bara magiskt att förbättras..
Att vända en sådan dålig period är bland det svåraste en tränare kan göra. Speciellt för någon som är så oerfaren som Aksum.
Publiken sjöng om Torstensson.
Jag förstår helt om han inte vill tillbaka till tränarrollen. Jag tror dock att han har det som krävs för att vända mentaliteten.
Men oavsett om han vill återvända eller ej så behöver något hända.
Hasse Larsson, det är dags att agera!
Vad tyckte du om matchen? Var det sista droppen för Aksum? Kommentera nedan.
