Jag var på Way Out West förra helgen. Förutom att se The Cure, The Hives och Terra briljera hann jag dricka alldeles för dyr öl, gå betydligt fler steg än vad någon rimlig människa borde behöva göra under en helg och framför allt springa på väldigt många människor jag inte träffat på länge. Gamla klasskompisar, gamla vänner och sådana där bekanta som man en gång träffade hela tiden men som av någon anledning försvunnit ur ens liv.
Vissa hade jag inte sett på flera år, andra hade jag knappt tänkt på sedan vi senast sågs. Ändå stod de plötsligt där framför mig i Slottsskogen igen. Det är något speciellt med sådana möten. Först kommer den där halvsekunden när båda försöker avgöra vilken nivå återseendet ligger på. Är vi kram? Handslag? Bara ett hej? Sedan kommer de obligatoriska frågorna. Vad gör du nu? Bor du kvar? Och efter några minuter står man där och pratar precis som om det inte gått tre år sedan sist, innan man skiljs åt med ett ”vi får fan se till att ses snart” som båda innerst inne vet kanske aldrig kommer att bli av.
Det var framför allt en sak som slog mig efteråt. Hur snabbt man faller tillbaka i gamla relationer. Någon man inte träffat på flera år står plötsligt framför en och efter några minuter känns det nästan som att ingenting har förändrats. På söndag ska jag återse någon där precis allt har förändrats. Amin Boudri spelar i Hammarby.
När övergången blev klar tidigare i somras ägnade jag redan alldeles för många tecken åt att försöka förstå vad jag egentligen kände inför den. Jag skrev om hur Boudris flytt till Hammarby förstörde det perfekta slut jag hade konstruerat åt honom i mitt eget huvud. Sedan publicerade jag texten och bestämde mig för att det fick räcka. Amin var Hammarbyspelare nu. Det var väl bara att vänja sig. Och det gick faktiskt ganska bra. Fram tills nu.
För en bild på Amin Boudri i en Hammarbytröja är en sak. Att faktiskt se honom spela fotboll mot GAIS är någonting helt annat. På söndag kommer han för första gången sedan han lämnade klubben stå på andra sidan. Det är först då det blir verkligt på riktigt. Framför allt har jag börjat fundera på hur snabbt man kan lära sig att ogilla saker man tidigare älskade. Kroppsfintarna, tunnlarna, dribblingarna och de fullständigt vansinniga offensiva tacklingarna. Det fanns alltid lite dumheter i Boudris fotboll. Jag älskade det.
På söndag kommer exakt samma saker förmodligen göra mig vansinnig. Gör han en tunnel på en GAIS-spelare kommer jag inte uppskatta den tekniska skickligheten. Jag kommer undra varför någon inte sparkade bort bollen tre sekunder tidigare. Flyger han in i en av sina offensiva tacklingar är det inte längre charmigt. Då är det ett solklart gult kort. Det är förstås fullständigt irrationellt, men det är väl ungefär så supporterskap fungerar.
Ännu värre är tanken på att han gör mål. Där har jag försökt föreställa mig min egen reaktion och kommit fram till att jag helst slipper få reda på den. För någonstans finns fortfarande den gamla bilden kvar. Amin i GAIS-klacken. Amin bland supportrarna på Gamla Ullevi. Amin som var med och tog GAIS ut i Europa. En Hammarbytröja kan inte skriva om det som varit, men den kan göra nuet väldigt mycket märkligare.
Förra helgen träffade jag människor jag inte sett på flera år och efter fem minuter kunde det kännas precis som förr. Med Amin har det gått betydligt kortare tid. Ändå kommer ingenting vara som förr. På söndag hoppas jag att tunnlarna misslyckas, att dribblingarna fastnar på första bästa GAIS-ben och att Amin Boudri gör sin sämsta fotbollsmatch på väldigt länge. Sedan kan jag tycka om honom igen. Men först efter slutsignalen.
Det får räcka om Amin Boudri för den här veckan. Allt som fastnar under sju dagar behöver trots allt inte en hel krönika. Så innan vi tar helg: några betydligt kortare tankar, spaningar och annat som jag av någon anledning gått runt och tänkt på.
Några saker som fastnade:
Låt: Svarta Lådan – Terra. Jag är kanske något färgad av deras spelning under Way Out West, men jäklar vilken dänga det är.
Gaisare på vift: Alexander Ahl-Holmström blev klar för Odense i den danska högstaligan. Kul för honom. Det verkade aldrig riktigt lyfta i Magdeburg, så jag hoppas att Danmark passar bättre. Önskar honom allt gott!
Irritation: Att det aldrig verkar kunna gå bara ganska bra eller ganska dåligt för Blåvitt. Så fort de vinner ett par matcher ska det dras enorma växlar och skrivas spaltmeter om att någonting äntligen har vänt. GP hann nyligen konstatera just det – sedan åkte Blåvitt till Degerfors och förlorade. Någonstans kanske vi kan vänta tre matcher innan nästa storhetsperiod utropas.
Förhoppning: Att den här krönikan fortfarande känns som en kul idé om ungefär fyra fredagar.
