Jag hade egentligen tänkt ägna veckans krönika åt att beklaga mig över det långa landslagsuppehållet. Sen kom jag på att Fredagskrönikan själv har varit borta ungefär lika länge, så jag vet inte riktigt om jag har någon rätt att klaga. Till mitt försvar har jag åtminstone inte försökt sälja in min frånvaro som Nations League.
Helt utan GAIS har jag däremot inte varit. Häromdagen arrangerade GP en GAIS-kväll där Fidde, Jocke och Gurra intervjuades. Det bjöds på en del intressanta avslöjanden. Bland annat berättade Jocke att han använder kaffemuggar i papp som benskydd. Man kan tydligen ta Jocke från division 2 i Onsala, men inte division 2 i Onsala från Jocke. Den stora nyheten kom dock från Gurra. Han hintade om att en comeback till Blåvittderbyt faktiskt kan vara möjlig. Och vilket jäkla jubel det blev. 300 gaisare i en trång lokal lät ungefär som 70 000 när Håkan kliver upp på Ullevi. Eller åtminstone som 12 000 när Valter Nilsson kliver upp på scen på Bananpiren. Och då var det ändå bara tal om en möjlig comeback.
Jag vågar knappt tänka på hur det kommer låta när han faktiskt springer ut på planen igen.
Det tog väl ungefär tre sekunder innan jag själv började fundera på om han skulle starta eller komma in i andra halvlek. Man är tydligen inte svårare att övertyga än så. Papp-Gurra var för övrigt också på plats och när någon råkade stöta till honom ropade en gubbe i publiken ”Akta hälsenan!”. Det är väl ungefär där vi befinner oss efter den här säsongens alla skador. Inte ens en pappfigur går säker längre.
Det är väl också ungefär vad som behövdes för att få igång mig igen. Jag har ägnat stora delar av hösten åt att försöka förhålla mig ganska nyktert till GAIS. Vi ligger där vi ligger, skadorna är som de är och det är väl bara att försöka avsluta säsongen på ett vettigt sätt. Ett ganska sunt och vuxet sätt att se på saken, tycker jag själv. Det höll ungefär fram till att Gurra nämnde ordet derby. Nu har jag redan börjat fundera på hur vi ska ställa upp, hur mycket Gurra kan spela och om Collander hinner återhämta sig efter att ha blivit påkörd av en bil under en löprunda. Det är tydligen inte ens nödvändigt att befinna sig på en fotbollsplan för att dra på sig en skada i GAIS längre.
Jag har ju skrivit tidigare att vi fortfarande har derbyna att se fram emot och att säsongen därför långt ifrån är över. Och visst har jag menat det, men någonstans har det kanske också varit ett sätt att övertyga mig själv om att det fortfarande finns något att gå och längta efter. Lite av en försvarsmekanism, helt enkelt. Men nu behöver jag inte längre leta efter anledningar. Gustav Lundgren kan vara på väg tillbaka. Gurra, för helvete!
Jag vet inte riktigt när jag senast blev så glad över att någon eventuellt skulle kunna vara med i en match. Och det är väl kanske inte så konstigt heller. Efter allt elände med skador den här säsongen vore det något alldeles extra att få se honom springa ut på Gamla Ullevi igen. Om det sedan blir mot Blåvitt eller lite senare får väl visa sig. För en gångs skull känns det faktiskt ganska roligt att gå och vänta på något
