Lättnaden är stor. Men oron består.

Ungefär så kan man sammanfatta känslorna efter gårdagens seger mot Halmstads BK.

Den första halvleken var faktiskt bland det bättre Sirius har presterat under en annars så krampaktig höst. De blåsvarta tog tag i taktpinnen redan från första minuten och gick till halvtidsvila med en fullt rättvis 2–0-ledning. För en stund kändes det nästan som att vi fick återse det där magiska Sirius som under våren fick oss att börja drömma om något betydligt större än en framskjuten tabellplacering.

Sedan kom den andra halvleken. Och med den återvände krampen.

De första 15–20 minuterna var rent av plågsamma att ta sig igenom. Marcus Lindberg tappade bollen i ett livsfarligt läge strax utanför eget straffområde, men Halmstads avslut gick lyckligtvis utanför. David Celic var en hårsmån från att orsaka en straffspark när han tvingades ut för att boxa undan en boll. Lägg därtill en ribbträff som med några centimeters marginal lika gärna hade kunnat innebära reducering.

Det märkliga är hur snabbt känslan kan förändras. Från att ha suttit och njutit av ett Sirius som äntligen såg ut att ha hittat tillbaka till sitt spel, till att återigen sitta med hjärtat i halsgropen och vänta på att någonting ska gå fel. Trots en tvåmålsledning.

Men Sirius redde till slut ut det och tog tre livsviktiga poäng i guldstriden.

Lättnad.

En annan anledning till optimism var Jesper Unekens återkomst. Nederländaren fick en kvart på planen och visade nästan omedelbart varför han har varit så saknad. Han vann i princip varenda luftduell, sög åt sig bollar och kunde sedan fördela spelet vidare. Plötsligt fick Sirius anfallsspel en helt annan karaktär.

Nu är han fortfarande långt ifrån att kunna spela de 90 minuter som Sirius egentligen skulle behöva av honom. Men om han kan bidra med 20–30 minuter mot Kalmar på söndag kan bara det få stor betydelse för matchbilden.

En spelare som däremot har haft det betydligt tyngre på sistone är Oscar Krusnell.

Den annars så stabile och viktige vänsterbacken har under de senaste matcherna varit svår att känna igen. Mot AIK stod han för misstaget som föregick 0–1-målet. Mot Hammarby hade han, precis som många av sina lagkamrater, en tung kväll på 3Arena. Och mot Halmstad fortsatte problemen, framför allt i anfallsspelet där han vid flera tillfällen slarvade i avgörande moment.

Det är just därför hans formsvacka blir så påtaglig. Vi har blivit bortskämda med en Krusnell som vecka efter vecka bidrar med både trygghet i försvarsspelet och kvalitet framåt. När han nu inte riktigt får till det märks det omedelbart. Inte minst eftersom Sirius spel bygger på att ytterbackarna vågar ta initiativ och bidrar till att skapa övertag längs kanterna.

Igår mot Halmstad blev han dessutom utbytt mot Viktor Ekström. Om det handlade om prestationen, trötthet eller någon annan anledning låter jag vara osagt. Men sett till de senaste matcherna är det svårt att komma ifrån att någonting inte riktigt stämmer för tillfället.

Förhoppningsvis handlar det bara om en tillfällig formsvacka som han kan spela sig ur redan mot Kalmar på söndag. För när Oscar Krusnell är som bäst tillhör han, enligt mig, Allsvenskans främsta ytterbackar.

Och ska Sirius hålla undan i guldstriden behöver man sina bästa spelare i bästa möjliga form.

Nu väntar som sagt Kalmar på söndag. Undertecknad ska åka dit och bevittna det på plats.

Segern mot Halmstad fungerade som en välbehövlig dos ångestdämpande för oss med blåsvarta sympatier. Men precis som med medicin är effekten tillfällig. Förr eller senare avtar den och de gamla symptomen gör sig påminda igen.

Tre matcher återstår av Allsvenskan. Tre matcher som med största sannolikhet kommer att vara fullständigt vidriga att ta sig igenom. Det kostar mentalt att slåss om SM-guld. Vi har inget val. Nu är vi här.

Hammarby spelar redan på fredag och kommer att spela en avgörande roll för vilken känsla man tar med sig in i helgen.

Men just nu kan vi åtminstone andas ut.

Lättnaden är stor. Men oron består.