Under Fiddes ledning har GAIS varit ganska skonade från långa och tunga skador på nyckelspelare. Den här säsongen har det blivit raka motsatsen. Gustav Lundgrens hälsena rök på uppvärmningen inför Djurgården, Kevin Holmén drog korsbandet och nu tvingades Frosti av en träning med vad som verkar vara en knäskada.
Just den sistnämnda vet vi fortfarande väldigt lite om. Hur illa det är eller hur länge Frosti kan bli borta återstår att se. Förhoppningsvis sitter jag här och gör alldeles för stor sak av någonting som visar sig vara ganska lindrigt. Men det känns ändå som ännu en käftsmäll under en säsong där GAIS redan fått sin beskärda del.
Frosti har dessutom blivit en av spelarna som fått kliva fram när andra försvunnit. Lundgren och Holmén försvann tidigt och någonstans i den röran fick en 21-årig islänning plötsligt betydligt större ansvar än vad som kanske var tanken från början. Det har gått ganska bra. Så bra att det numera känns väldigt jobbigt att föreställa sig GAIS utan honom.
Men det är en annan sak som skaver. Lundgren gick sönder på uppvärmningen. Holmén och Frosti på träning. Tre av säsongens tyngsta skador och inte en enda av dem har kommit efter att någon mittback bestämt sig för att använda en gaisare som bromskloss. Första gången är otur. Andra gången är också otur. Tredje gången börjar man åtminstone undra om det är annat än otur.
Jag tänker inte sätta mig här och recensera GAIS fysträning. Min främsta erfarenhet av belastningsstyrning är fortfarande att jag ibland väljer hissen framför trapporna. Men jag hade gärna vetat hur klubben själv ser på det. Har träningsbelastningen förändrats? Spelar underlaget någon roll? Har en säsong med Europaspel och ett tätare schema påverkat? Eller har man tittat på allt det där och konstaterat att GAIS helt enkelt fått tre osannolikt dåliga lotter ur samma tombola?
Det kan absolut vara så. Det finns en risk att man letar efter ett mönster bara för att tre saker råkat hända nära varandra. Lundgrens hälsena och Holméns korsband är två olika skador och vi vet ännu inte ens vad som hänt med Frosti. Men jag tycker ändå att frågan är rimlig. Inte ”vad gör GAIS för fel?”, utan snarare: finns det någonting GAIS kan göra annorlunda?
Och samtidigt är det nästan där den här texten vänder. För medan jag sitter och funderar över allt som gått sönder under 2026 är det ganska lätt att missa det uppenbara: laget har inte gjort det.
GAIS är nia. I en allsvenska där några poäng åt ena eller andra hållet kan skicka dig en bra bit genom tabellen säger det kanske inte jättemycket. Men med tanke på vad Fidde fått försöka pussla ihop under året är det ändå rätt anmärkningsvärt. Lundgren försvann. Holmén försvann. Krasniqi har haft skadeproblem. Europamatcher skulle plötsligt klämmas in i kalendern. Spelare har lämnat och nya har kommit in. Nu kanske Frosti försvinner också.
Ändå ser GAIS fortfarande väldigt mycket ut som GAIS. Det är nog det jag imponeras mest av med Fidde vid det här laget. Inte att varje beslut blir rätt eller att GAIS spelar fantastisk fotboll varje vecka – det gör man verkligen inte. Utan att han verkar kunna plocka bort ganska viktiga delar ur maskinen utan att den börjar spotta muttrar över hela Gaisgården.
Och det har nästan blivit lite farligt. För efter sjätteplatsen 2024 och tredjeplatsen förra året har åtminstone jag börjat behandla ett konkurrenskraftigt allsvenskt GAIS som något ganska normalt. Niondeplatsen känns därför lite mellanmjölk. En säsong som bara pågår. Sedan radar man upp förutsättningarna och inser att den kanske inte är särskilt normal alls.
Det finns frågor för GAIS att ställa efter årets skador. Det tycker jag fortfarande. Men det finns också en tränare som ännu en gång lyckats få ett ganska besvärligt utgångsläge att se märkligt odramatiskt ut. Fidde är fortfarande löjligt bra på sitt jobb.
