För några veckor sedan skrev jag om hur 300 GAISare på GP:s GAIS-kväll började jubla när Gustav Lundgren antydde att han kanske skulle kunna vara tillbaka till derbyt mot Blåvitt. Det var ett ganska mäktigt ögonblick redan då, särskilt med tanke på att han egentligen inte lovade någonting. I söndags fick vi äntligen se honom införliva det han antydde. Kungen var tillbaka. Efter 350 dagar. Bara att skriva det gör mig glad.
Det började redan när Gurra gick ut för att värma upp. En efter en fick folk på läktaren syn på honom, reste sig upp och började applådera. Snart stod stora delar av läktaren upp och man kunde se hur Gurra själv hade svårt att hålla tillbaka leendet. Det påminde mig om en Champions League-kvartsfinal mellan Barcelona och PSG 2013. Barcelona låg under med 1–0 och var på väg ut ur turneringen när en halvskadad Lionel Messi reste sig från bänken för att värma upp.
Camp Nou svarade med ett jubel som om kvitteringen redan var ett faktum. Frälsaren var på väg in och plötsligt fanns det hopp om livet igen. Messi hade ännu inte satt sin fot på planen, men det spelade mindre roll. Ungefär samma sak utspelade sig på Gamla Ullevi. Och även om jag inte tänker ge mig in i någon diskussion om vem av Messi och Lundgren som är den bättre fotbollsspelaren, så är det åtminstone tydligt att båda kan få en hel arena att resa sig bara genom att börja värma upp.
Sedan var det dags för själva inhoppet. Speaker-Rolle tog till orda och presenterade mannen som spelade Sverige till VM, Sveriges mest älskade fotbollsspelare, tillbaka efter 350 dagar. Gustav Lundgren! Jublet var nästan större än efter 1–0-målet och någonstans där, mitt bland alla applåder och glädjerop, märkte jag att ögonen började tåras inte bara på mig utan även bland personerna runt omkring. Det hade jag nog inte riktigt räknat med när jag gick till Gamla Ullevi den eftermiddagen.
Det är nästan svårt att förstå hur mycket som har hänt sedan vi senast såg Gustav Lundgren spela fotboll. Då hade GAIS precis avslutat en säsong som överträffat alla förväntningar. Sedan dess har vi hunnit drömma om Europa, spela i Europa och åka ur Europa. Vi har tappat några av våra bästa spelare, värvat nya och gått från att diskutera hur högt vi egentligen kan nå till att försöka hitta något att glädjas åt under en ganska medioker mellansäsong.
Själv har jag hunnit skriva ett antal krönikor om att det fortfarande finns något kvar att spela för, trots att jag nog mest försökt övertyga mig själv. Under hela den här tiden har Gurra stått vid sidan av. Och när han nu äntligen är tillbaka återstår det bara några matcher av säsongen. Det är väl på sätt och vis ganska typiskt. Men samtidigt är det svårt att tänka sig ett bättre sätt att börja blicka mot nästa år.
Det spelades för övrigt ett derby också. Hetsigt, intensivt och ganska jämnt, även om jag nog tycker att GAIS var det bättre laget. 1–1 känns ändå rättvist och framför allt ganska skönt. Nu slipper vi åtminstone lyssna på blåvittarnas gliringar och de slipper lyssna på våra. Målet vi släpper in är förstås onödigt, men det är sådant som händer när man har en målvakt som spelar så offensivt. I längden tjänar vi betydligt mer på det.
Därmed känner jag mig ganska färdig med matchanalysen. Det återstår visserligen några matcher, men den sista som jag verkligen gått och längtat efter är nu spelad. Och även om det här året inte blev vad vi hade hoppats på fick vi åtminstone ett sista riktigt fint ögonblick. Jag tror faktiskt att jag kommer minnas Gurras leende vid sidlinjen betydligt längre än själva derbyt. Nu kan vi väl börja stänga den här säsongen och blicka mot nästa. För nästa år får vi äntligen se Gustav Lundgren spela fotboll igen.
