Det finns ju människor som brukar beskriva sig som kulturellt kristna. Man kanske är döpt i kyrkan, firar jul och tycker att det är trevligt med en psalm eller två på skolavslutningen. Gud ägnar man däremot inte särskilt många tankar under resten av året. Ungefär samma fenomen finns inom fotbollen. Den kulturella fotbollssupportern.
Man har ett lag, kanske en halsduk liggandes hemma i garderoben och visst händer det att man ser en match när det vankas derby. Men i övrigt är fotbollen inte något som tar särskilt stor plats i livet. För de kulturella blåvittarna är väl skillnaden egentligen bara att Gud heter Torbjörn Nilsson. Och precis som med julottan brukar han och resten av religionen mest plockas fram vid särskilda högtider.
Det är väl egentligen inget fel med att vara kulturell fotbollssupporter. Tvärtom verkar det vara ett ganska behagligt sätt att leva. Men jag har väldigt svårt för hur de här människorna plötsligt kan bli så intresserade av fotboll när det vankas derby. Och det här är ju knappast något unikt för Göteborg. Jag är övertygad om att det sitter supportrar runt om i Sverige som känner igen sig. Någon gammal bekant från skolan eller jobbet, som inte har ägnat sitt lag en tanke på flera månader, ska plötsligt ha något fyndigt att säga efter en derbyförlust.
Och visst, från de inbitna supportrarna får man väl ändå acceptera det. De har åtminstone gjort sig förtjänta av att vara odrägliga. Men de kulturella supportrarna? Nej, där tycker jag faktiskt att det får finnas någon sorts gräns. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Det går inte att strunta fullständigt i fotboll under större delen av året för att sedan dyka upp när det passar och ta del av det roliga. Ska man få håna mig efter ett förlorat derby tycker jag åtminstone att man ska ha genomlidit några riktigt usla söndagsmatcher själv. Det är väl inte för mycket begärt? Jag inser naturligtvis att det här är ett regelverk som jag precis har hittat på, men någon ordning får det faktiskt vara.
Och det är väl kanske därför jag känner en viss oro inför vad som väntar. I måndags förlorade GAIS med 4–2 mot ÖIS. Ångesten var total och övergick ganska snabbt i tomhet. Kanske den enda matchen den här säsongen som jag var helt säker på att vi skulle vinna slutade i ett fullständigt haveri. Men det värsta är att det här trots allt var det mindre viktiga derbyt.
Jag har ägnat stora delar av hösten åt att övertyga både mig själv och andra om att det fortfarande finns något kvar att spela för. Först ÖIS och sedan Blåvitt. Efter det första önskar jag mest att det bara var Degerfors, Västerås och Kalmar kvar på spelschemat. Det är åtminstone matcher man kan förlora utan att behöva planera om hela sin sociala tillvaro den kommande veckan. En förlust mot Degerfors är bara en förlust mot Degerfors. Man skriver något halvironiskt om ineffektiviteten framför mål och går vidare.
En förlust mot Blåvitt däremot. Usch. Då väntar inte bara besvikelsen över själva matchen, utan också en vecka där varenda kulturell blåvittare i ens närhet plötsligt har återupptäckt sitt fotbollsintresse. Och jag vet ju att det egentligen inte är något att bli särskilt upprörd över.
Men det känns nästan som ett hån mot hela min personlighet när någon som knappt bryr sig om fotboll ska göra sig lustig över något som jag själv ägnar alldeles för mycket tid och känslor åt. Nu ska jag förstås inte ta ut någon förlust i förskott. GAIS kan ju faktiskt vinna också. Och då tänker jag vara precis så odräglig som jag tycker att en derbyvinnare har rätt att vara. Skillnaden är att jag åtminstone har gjort mig förtjänt av det.
Veckans:
Insats - Min egen. Att över huvud taget ta mig upp ur sängen dagen efter ÖIS-derbyt får betraktas som en prestation.
Förhoppning: Att vi piskar Blåvitt i derbyt och vinner med 3-1
Andra förhoppning - Att Gustav Lundgren kommer in i andra halvlek och avgör!
Veckans fråga - Är det för sent att ställa in derbyt mot Blåvitt?
Värvning - Den centrala mittfältaren Timo Zaal värvas från finska Åbo till nästa säsong. En GAIS:igare värvning blir svår att hitta!
Låt - Aquarius, Galt MacDermot. Nu Tar vi helg!
