Det var ett tag sedan jag hade hemmafest nu, men jag kommer ihåg de där människorna som dröjde sig kvar i köket när alla andra hade gått. För att försöka få dem att gå började man sänka musiken, tända och städa av. Man gjorde egentligen allt utom att säga rakt ut att festen var slut. Ändå satt de kvar, ofta med varsin avslagen öl och någon diskussion som absolut inte behövde påbörjas halv fyra på morgonen. Lite så har jag börjat behandla den här GAIS-säsongen. Som att det är dags att sänka musiken, tända lamporna och börja plocka undan, trots att det faktiskt är en ganska bra bit kvar. Det är fortfarande september. Ändå känns det på något märkligt sätt som att festen redan är över och att vi mest väntar på att de sista gästerna ska fatta vinken.
Och det är väl egentligen inte särskilt svårt att förstå varför. Europaplatserna har hamnat så långt bort att det krävs en ganska kreativ tabelläsning för att fortfarande gå runt och hoppas, samtidigt som det ska till en mindre katastrof för att GAIS på allvar ska behöva börja titta nedåt. Kvar finns ett ganska stort spann av tabellplaceringar som jag på pappret förstår spelar roll, men som jag har svårt att uppbåda några större känslor inför. Nia, elva eller trettonde. Klart jag hellre tar nia. Fråga mig igen om fem minuter så har jag förmodligen hunnit tänka på något annat. Det är väl ungefär definitionen av en mellansäsong. Ingen katastrof, ingen bragd, bara en massa fotboll kvar att spela.
Fast hade någon börjat gå runt med sopsäcken och samla burkar när en bra bit av festen fortfarande återstod hade man förmodligen bett vederbörande att gå hem och aldrig komma tillbaka. Fy fan vad man hatar partypoopers. Och nu har jag tydligen blivit en själv. För det återstår trots allt en hel del av den här säsongen. Bland annat två derbyn och bara att skriva det gör ju hela idén om att börja plocka ihop redan nu ganska korkad. Så sopsäcken får åka undan ett tag till. Och där lämnar vi nog också hemmafesten innan jag lyckas mjölka ur den här liknelsen fullständigt.
Först väntar ÖIS. Sedan Blåvitt. Två matcher som knappast behöver någon Europajakt eller tabellstrid för att kännas. Det finns fortfarande tid för Vasic att börja göra mål, för någon annan att överraska och för GAIS att ge oss åtminstone några kvällar till som känns betydligt viktigare än kampen om niondeplatsen. Det är kanske inte den avslutning på säsongen man började drömma om i våras. Men det är fortfarande alldeles för tidigt att gå hem.
Efter två veckors paus kommer äntligen VECKANS...
GAIS:are utomlands: Både Alexander Ahl Holmström och Axel Henriksson fick näta för sina danska lag. Kan det här äntligen bli hösten då den här kategorin inte bara består av att jag googlar gamla gaisare och konstaterar att de satt på bänken?
Tanke: Det pratas mycket om att svensk fotboll ska fortsätta säga nej till VAR. Bra. Men kan nästa stora fråga snälla bli konstgräset? Man börjar bli rätt trött på att vi inte ens i Stockholm verkar kunna få ordning på en vanlig gräsmatta. Det är dags nu. Bort med det.
Låt: The Safety Dance, Men Without Hats. Ingen större förklaring här, nu tar vi helg!
