Nu när det inte finns särskilt mycket kvar att spela om den här säsongen tänkte jag passa på att utnyttja en av de få förmåner som kommer med att vara skribent på Svenska Fans. Pressackreditering. Under måndagens möte med AIK skulle jag nämligen för första gången ta plats på pressläktaren. Men den här gången var det inte bara spelarna som skulle granskas. Jag hade bestämt mig för att undersöka hur de gamla rävarna i journalistkåren egentligen har det under en allsvensk fotbollsmatch. Hur bra är pressfikat? Vad gör egentligen presspacket under en match? Och framför allt, får man som inbiten gaisare jubla när GAIS gör mål?
Besöket började lovande. Eller ja, det beror väl på hur man ser det. Jag möttes av ett ganska ödsligt pressrum där Simon Thern och Jonas Sköldmark stod och tjötade. Väl inne väntade det som kanske är pressläktarens största lockelse, det berömda pressfikat. Här fanns kaffe, vatten, några lite trötta frukter, mackor och någon sorts inslaget godis.
Inte direkt något som får en att överväga ett karriärbyte, men ungefär vad man kan förvänta sig. Nästa utmaning blev att faktiskt hitta ut till pressläktaren. Jag hade inte den blekaste aning om vart jag skulle, men lyckades till slut ta rygg på Markus Wulcan från Expressen. Ett mycket lyckat beslut.
Väl på plats kunde jag konstatera att presspacket ändå har det ganska bra. Stolarna var bekväma och stämningen förvånansvärt vardaglig. Folk hälsade på varandra, utbytte några ord och verkade känna mer eller mindre alla. Det påminde om att komma in i ett personalrum där alla har jobbat tillsammans i tjugo år. Men så fort avspark närmade sig förändrades stämningen. Johan Flinck från Sportbladet slog sig ner bredvid mig, hälsade på några bekanta och försvann sedan in i sin egen värld. Och han var knappast ensam.
Medan de andra var fullt upptagna med att granska matchen passade jag istället på att granska dem. Jag måste ändå säga att de klarade sig förvånansvärt bra. Här skulle det inte bara hållas koll på vad som hände nere på planen, utan samtidigt liverapporteras, skrivas matchtexter och funderas på vilka spelare som skulle intervjuas efter slutsignalen. I bakgrunden rullade dessutom TV4 sändning så att eventuella situationer snabbt kunde granskas i repris. Allt detta med en närmast imponerande koncentration. Ett gott betyg från SvenskaFans utsände, om det nu är värt någonting.
Men det fanns fortfarande en fråga som jag inte riktigt hade fått svar på. Får man egentligen jubla när ens favoritlag gör mål på pressläktaren? När Max Andersson sedan skickade in ledningsmålet ställdes jag inför kvällens första riktiga yrkesetiska dilemma. Nu är jag ju knappast någon oberoende journalist, det är väl snarare hela poängen med att skriva för SvenskaFans.
Men att ställa sig upp och jubla som jag brukar göra på läktaren kändes ändå lite fel. Jag sneglade lite på mina betydligt mer rutinerade kollegor och bestämde mig för att det fick räcka med en diskret knuten näve och ett lågmält ”jaaa” för mig själv. Någon sorts journalistisk värdighet fick man ju försöka upprätthålla.
I halvtid fick jag ytterligare möjlighet att studera mina nya kollegor. Kaffet gick åt, men någon längre social tillställning var det knappast frågan om. Trollér från GP satt oerhört fokuserad inför den andra halvleken. Han hade för övrigt dykt upp ganska tätt inpå avspark. Kanske hade han varit nere i katakomberna och samlat information, eller så har han helt enkelt blivit så hemmastadd på Gamla Ullevi att han inte längre känner något behov av att vara ute i god tid. Själv hade jag ju behövt följa efter Wulcan bara för att hitta min sittplats.
Den andra halvleken bjöd på ytterligare ett par tillfällen då min journalistiska självdisciplin sattes på prov. Niklasson Petrovic utökade ledningen och GAIS såg ut att gå mot en riktigt trevlig måndagskväll. Men kvällens kanske största applåd kom när Gustav Lundgren byttes in efter drygt 70 minuter. Det var återigen nästan öronbedövande. Att sitta still och försöka se oberörd ut när Gurra springer in på planen är faktiskt en ganska orimlig begäran att ställa på en gaisare. Och där rök faktiskt också det lilla som fanns kvar av mitt journalistiska professionalism.
Så vad har jag då lärt mig av min första kväll på pressläktaren? Pressfikat får godkänt, stolarna får högt betyg och orienteringen på Gamla Ullevi behöver jag uppenbarligen öva lite på. Men jag måste ändå säga att jag föredrar min vanliga plats på läktaren. Där slipper man åtminstone fundera över hur professionellt det är att jubla när GAIS gör mål. Nu återstår väl bara att se om jag någonsin blir insläppt på pressläktaren igen, efter att ha ägnat min debut åt att granska dem som brukar stå för granskningen.
