En studie i moll
Derbyt mot Djurgården på Nya Söderstadion den 11 oktober utvecklades till vad nog de allra flesta grönvita anhängare blev elegin över ännu en förlorad säsong. Nästan alldeles oavsett motståndet den dagen blev känslan att säsongen definitivt var över. Snedstegen hade blivit lite för många för att vara bra för hälsan – jag tänker dessutom på tidigare resultat mot Örgryte, Halmstad BK hemma, Brommapojkarna, för att inte tala om övriga derbyn – och då stryker jag ändå ett fett streck över Europa-spelet.
Hammarby hade trots lysande förutsättningar – trupp- och ledningsstatus, ekonomi, resultat i övriga matcher, Sveriges vackraste supportrar, et cetera – misslyckats en gång till. Avståndet uppåt var alldeles för stort och vi flåsades dessutom i nacken, och till besvikelsen spreds en oro inför framtiden. Varför kan Hammarby aldrig prestera när det verkligen gäller? Hur skall nästa års trupp se ut, vilka lämnar, är vi verkligen kapabla att med viss sannolikhet tvingas ersätta en halv startelva rakt av? Nej, det var sannerligen ingen magisk höst vi hade känslan av. Ärligt talat var kritiken på somliga håll i supporterleden orkanartade, ibland faktiskt över gränsen.
Vändningen
Att som spelare med ambitionen att prestera så mycket mer försöka hantera en sådan situation är inget för veklingar. Mer namnkunniga än våra egna hjältar – för det är de ändå alltid – har famlat i blindo, gått fullständigt vilse och degenererats till nybörjare i en mix av brist på tron på sig själva, brist på lyhördhet och ledarskap och idé, och inte minst rädsla. Och den som är rädd är aldrig fri nog att leverera. Det krånglas till, misslyckas igen, självförtroendet spikas i botten.
Jag kommer att tänka på min mor som under sina sista skälvande dygn i den här världen låg i soffan, oförmögen till i stort sett allt utom att utföra en enda handling; att räkna sina fingrar. Ena handen 1-2-3-4-5, andra handen 1-2-3-4-5. Gång på gång, varje smärtsamt vaken stund och säkert även i sömnen. Det var halmstrået som fanns kvar i livet att hålla sig fast vid. Till slut fanns inte ens det kvar längre. Och det är lite så jag föreställer mig en till gränsen nådd förtvivlad spelare .
Det som däremot hänt i Hammarby efter derbyförlusten resulterade i motsatsen. Man samlade sig som grupp, stärkte tron på det man sysslade med, talade ett öppet språk och visade med minsta gest vilken väg som skulle tas: Framåt! Resultatet? Fyra raka segrar. Halmstad borta på gräs, överlägsna fjolårsvinnarna Mjällby AIF borta på gräs i vidrigt väder, utspelning av årets suveräner Sirius hemma, i det stora hela utspelning även av Malmö FF borta på gräs. Serieledning, och senast detta inträffade var efter omgång 14 ifjol.
Är det då ett mirakel av religiösa mått vi just har fått vara med om? Nej, verkligen inte. Positionen som tabellens etta förlorades efter ett par dygn då Sirius i går planenligt körde över Halmstad och det är fortfarande Uppsala-laget som har allt i sina händer. Men vi fick i alla fall njuta av att vara däruppe i ungefär 60 timmar, och inte minst sändes en signal inte bara till oss grönvita supportrar utan hela Fotbollssverige att Hammarby är om inte på den helt perfekta platsen så ändå bra nära. Det, mina vänner, var exakt vad vi alla behövde, inte bara inför de avslutande tre omgångarna utan minst lika mycket inför säsongen 2027.
Varje match en isolerad organism
Väldigt mycket i och kring Hammarby har imponerat de senaste veckorna. Hela bilden har osat självförtroende, mod, mental upprustning och spelintelligens, en kollektiv tro på den egna idén och organisationen, ja, den har utvecklats till något av en ännu oskriven roman med titeln: Karaktär.
Ibrahima Fofanas utveckling från att ibland ha varit en säkerhetsrisk till att bli en del av Allsvenskans stabilaste mittlås tillsammans med Frederik Winther;
Reslige Viktor Eriksson som tvingats se sig bänkad och trots en rejäl markeringsmiss senast mot Malmö reser sig och bidrar till den rättvisa vändningen;
Tesfaldet Tekie, även han bänknötare stora delar av säsongen, som blir startspelare med kaptensbindel och agerar som den mittfältsdirigent han kan vara;
Markus Karlsson, den evige, oförtröttelige, så infernaliskt spelskicklige ”Mackan”, som en uruguayansk chivito all inclusive, snart i ett landslag när oss alla;
Montader Madjed, ifrågasatt och till synes vacklande har han vuxit till ett mardrömsmonster för varje given motståndare;
och för att nämna bänknötare, Nahir Besara, som om någon någonsin har tvivlat;
Frank Junior Adjei, vilken utväxling!
Ja, givetvis skall vi prata om spelarna, de som gör det omöjliga möjligt och bidrar till att Hammarby trots tabellpositionen är Sveriges bästa, mest sevärda fotbollslag just nu, och jag är medveten även om de som inte nämns här – förutom givna poängmakare även sådana som Waylon Renecke och Oscar Steinke Brånby; hur bra och viktiga kan inte de bli för oss! Och vi skall ge Henrik Rydström och hans stab all cred i världen för att med fingertoppskänsla och genom att vara sig själva ha lyckats svetsa samman detta truppbygge till en kollektiv urkraft; som bekant är ingen enskild individ större än laget.
En skrivande kollega på kvällstidning skrev häromdagen följande: ”Vad är det som gör att de kan vinna SM-guld? Svaret är enkelt. Faktumet att spelarna är totalt indoktrinerade i spelsättet. Hammarbys fotboll är automatiserad. Det finns en nästan kuslig, maskinell kvalitet över deras förmåga att flytta boll, röra sig, byta kant och ta ny position.” Jag citerar det eftersom jag inte hade kunnat beskriva det mycket bättre själv, fast med tillägget att just denna modell aldrig hade kunnat bli så effektiv om den inte också bestod av att ge utrymme åt de individuella spetsegenskaperna. Sådant ta tid att bygga. Henrik Rydström är egentligen bara i början av sin resa i Hammarby.
Visst, som klyschan säger lever varje match sitt eget liv, men allt som oftast blir resultatet till slut ändå ett grönvitt eller tigerrandigt bollinnehav på 70-30, klackar och rörlighet, poäng in på kontot, formidabelt självförtroende, kort sagt förnedring av vilka man än ställs mot, vilket inte minst ett snudd på vemodigt Malmö FF fick erfara i söndags – för andra året i rad utklassade i sin hemmaborg där vinnarkulturen numera flagnar på väggarna – och i omgången dessförinnan självaste serieledarna. Det är inget annat än imponerande att få ta del av.
Sista andetagen
Jag syftar såklart inte på min mors fingerräknande här, som på sätt och vis påminner om musikern Mikael Wiehes kamp mot demensen som han skildrar finstämt i nyutkomna självbiografin Finns det liv är det aldrig försent : Efter sänggåendet rabblar han ideligen sina barns och barnbarns namn för att så långt det alls är möjligt hålla glömskan stången. Det är säsongens sista skälvande veckor, timmar, minuter allt sjuder ner till. Ingenting är på förhand givet, allt kan fortfarande vinnas. Ärligt talat var det inte speciellt många som trodde det för en månad sedan.
Än återstår tre riktigt svåra matcher att spela, med start på fredag – Elfsborg och Göteborg på Nya Söderstadion och avslutningsvis Västerås borta – och det är långt ifrån säkert att det räcker att gå rent i dessa för att ro hem guldet, men klart står redan att Hammarby naturligtvis kan vinna mot vilket svenskt lag som helst. Och man kan göra det oavsett väderlek, underlag eller fotbollsförstörande motstånd.
Så, för att återknyta till ingressens Julian Barnes: Kanske är det bara det vi vill minnas som vi minns. Låt oss därför, tillsammans, skapa hågkomster de närmaste veckorna som vi kan leva gott och länge på.
Rakt in i striden!
