Förra veckan skrev jag om att jag skulle till Manchester. Om att jag skulle uppleva brittpopen, pubarna, regnet, ölen och fotbollen. Samt allt annat som gör att man som svensk kan bygga upp en fullständigt orimlig romantisk bild av Storbritannien utan att egentligen behöva särskilt mycket hjälp.
Nu har jag varit där. Och det tog inte särskilt lång tid innan jag fick ungefär exakt det jag hade beställt.
Det finns förmodligen bättre sätt att lära känna en stad än att hamna på en halvsunkig pub med alldeles för många öl innanför västen. Men jag är inte säker på att det finns särskilt många bättre sätt att lära känna Manchester på.
Någonstans där hamnade jag bredvid en brittisk man i femtioårsåldern med en Guinness i näven. Jag började tjöta med han och kom fram till att han höll på Reading, vilket kändes lovande. Här hade jag ju någonting att jobba med.
Vi började prata fotboll och jag försökte ganska snabbt etablera den gemenskap som jag tyckte borde finnas mellan oss. Reading och GAIS. Två klubbar som historiskt sett har gett sina supportrar betydligt fler anledningar att sucka än att boka torg för guldfiranden. Vi har hejat på skitlag helt enkelt. Men det har varit våra skitlag. Det där tänkte jag att en Reading-supporter skulle förstå.
Exakt hur mycket Reading och GAIS egentligen har gemensamt hade jag vid det här laget inte ägnat särskilt mycket tanke åt. Förmodligen inte särskilt mycket alls. Olika länder, olika historier, olika fotbollskulturer. Jag visste dessutom pinsamt lite om Reading. Men de hade varit dåliga. GAIS hade varit dåliga. För mig räckte det tydligen som grund för en internationell supporterallians.
Så jag började förklara GAIS. Superettan, åren i Ettan, alla fullständigt obegripliga förluster och den allmänna känslan av att framgång under stora delar av mitt supporterskap mest varit någonting som drabbat andra människor. Det gick sådär.
Dels för att GAIS numera är alldeles för bra för att jag med någon större trovärdighet ska kunna stå och spela lidande fotbollssupporter inför en Reading-supporter. Dels för att jag efter en stund började inse att hela min teori byggde på att Reading och GAIS båda någon gång varit dåliga på fotboll. Det var ungefär så långt min research sträckte sig.
Men efter några öl tyckte jag tydligen att det räckte. Han hade Reading. Jag hade GAIS. Vi hade båda sett våra lag spela fotboll på nivåer där Champions League-hymnen sällan varit ett aktuellt inslag. Resten gick att lösa över en öl. Sedan tog samtalet slut inte alls oväntat slut.
Han återgick till sina vänner och jag till mina. Om det berodde på att det helt enkelt var den naturliga slutpunkten på ett samtal mellan två främlingar, om han till slut insåg att den svenska tredjedivisionen faktiskt inte var så intressant eller om ölen hade gjort min engelska redogörelse för GAIS väg genom seriesystemet fullständigt obegriplig vet jag inte. Förmodligen lite av allt.
Och kanske är det just det jag gillar med hela grejen. Vi kommer aldrig träffas igen. Jag vet fortfarande nästan ingenting om Reading och han gick knappast därifrån med full koll på GAIS. Men under en liten stund spelade det ingen roll. Han hade ägnat en orimligt stor del av sitt liv åt ett fotbollslag. Jag hade gjort samma sak med ett annat. Det räckte tydligen.
