Vinst mot Helsingborg och oavgjort mot Östersund

IFK Värnamos kamp i botten fortsätter. Sedan min senaste artikel har man klättrat från 15:e till 14:e plats. Med andra ord parkerar man inte längre på direktnedflyttning utan i stället på negativt kval. Bakom sig har man Örebro och GIF Sundsvall, varpå ÖSK är närmast jagande med endast två pinnars differens. Uppåt är det tre poäng till Brage som är på säker mark. Läget är fortfarande öppet och hösten har potential att bli både spännande och ångestfylld. I denna text följer mina reflektioner efter de två senaste matcherna, vilket var mot Helsingborg och Östersund.

Den förstnämnda matchen vann Värnamo med 2-1. Två mål görs i den första halvleken trots att IFK har mindre boll. Man försvarade sig hyfsat och hade fart i offensiven vilket var svårhanterligt för HIF:s skakiga backlinje. Under den andra halvleken låg fokus primärt på försvarsspel och med facit i hand föll det taktikvalet väl ut. Mot Östersund blev det 1-1. Värnamo gör ett tidigt mål men har det kämpigt under stora delar av matchen. Det är Östersund som är bättre med bollen och vinner fler dueller i de centrala zonerna. Positivt är dock att det är relativt få heta ÖFK-chanser. På det stora hela var prestationen godkänd men det syntes att Östersund är ett topplag i kontrast till Värnamo.

Bergstrands elva:
De tre senaste matcherna har Bergstrand startat med (nästan) samma spelare och en tolkning som kan göras av det är att han eftersträvar kontinuitet samt har valt vilka elva han tror på. Det är dessa som åsyftas:

Keto
Motaraghebjafarpour– Rapp – Andersson – Ohlsson
Mella – Johansson – Claesson – Björnström
Meriluoto – Antonsson

Eventuellt skulle Rapp kunna ersättas av Bergqvist, som just nu är skadad, men det är knappast en garanti. Rapp har nämligen gjort två stabila matcher och vinner många nickdueller samt närkamper i boxen. Dessutom är han en bättre bollbehandlare än Bergqvist och kan bryta linjer med sina passningar. En annan som dras med skadeproblematik är Robertsson. Under Tufegdzic var han given medan han fått ägna sig åt inhopp med Bergstrand. Det är dock inte otänkbart att han får göra starter på mitten om tränaren vill ha mer defensiv tyngd, alternativt ge Claesson en offensivare roll. I sammanhanget är det också värt att nämna Thern som lär få starta när han kommer tillbaka. Frågan är dock om det sker denna säsong.

Försvarsspelet:
Värnamos har försvarat i tre korridorer och varit uppställda i tre block enligt 4-4-2. Målet är att kväva ytor. I båda matcherna är det motståndarna som haft mer boll samtidigt som Värnamo behövt ägna majoriteten av matcherna till försvarsspel. I båda drabbningarna har man dessutom blivit ganska låga. Försvarsspelet utanför straffområdet har innehållit både bra och dåliga delar. Ibland ser det nämligen tamt ut i duellspelet samtidigt som man inte hinner med när motståndarna höjer tempot, det sistnämnda gällde primärt mot Östersund. Motståndarna har kunnat ta sig genom samtliga korridorer på planen. De har därmed funnits luckor mellan tex Claesson och Johansson på innermittfältet. Det är skillnad om man jämför med Örebro-matchen och den andra halvleken mot Brage då det var stängt centralt. Mot Helsingborg hade för övrigt Motaraghebjafarpour svårigheter mot yttern Akimey som kom loss flera gånger. Det positiva var dock att det fanns understöd som kunde täcka upp.

IFK:s försvar inuti eget straffområde har varit starkt. Det är svårt för motståndarna att ta sig till målzonen eftersom det finns mycket fysik runt om. Antalet vunna luftdueller ligger sannolikt på över 95%. Det kan i sin tur kopplas till mittbacksduon Rapp och Andersson som varit giganter. Sammantaget har det inneburit att motståndarna primärt kunnat hota med distansskott. Antalet skapade chanser via omställningar, och skott inifrån straffområdet, är få.

Trots bra tendenser håller inte Värnamo nollan i någon av matcherna. Sedan Bergstrand tog över har Värnamo släppt in mål i fyra av fem matcher vilket indikerar att det defensiva inte är felfritt. Målet man släpper in mot Helsingborg är ett skott utanför straffområdet av Kjellnäs där det är många spelare framför. Mot Östersund uppstår 1-1-målet efter att Almqvist spelat en boll in i straffområdet som Edwards sprungit på. Engelsmannen hamnar i en dålig vinkel och spelar därför den i sidled och en påpasslig Palomino styr in den efter att Rapp stått på hälarna. Även Keto kan kritiseras för skottet går nästan på honom.

En aspekt går att diskutera i sammanhanget är hur lågt man bör sjunka och hur tidigt. Mot Helsingborg försvarar sig i IFK under hela den andra halvleken och risken med strategin är att spelarna blir trötta. Nära i minnet ligger VM-semifinalen mellan England och Argentina där Tuchels taktiska val fick kritik. Det nämnda tröttheten riskerar nämligen att leda till att kostsamma misstag sker samtidigt som motståndarna känner ett momentum när de trycker på. Ett alternativ, som dock kräver hög skicklighet, är att försöka försvara sig genom att bygga bollinnehav. Motspelarna kan inte näta om de inte får låna bollen.

Anfallsspelet:
Det offensiva spelet har kännetecknats av fart där det varit mer vertikala passningar och inte horisontella. När Värnamo anfaller så är det ibland bara mittbackarna som är kvar där bak. Claesson brukar stå några meter framför för att vara spelfördelare. Mot Helsingborg gjorde man en hyfsad första halvlek ur offensiv synvinkel. Det första målet är frukten av ett välfungerande lagarbete där Andersson, Meriluoto, Ohlsson och Antonsson kombinerat med varandra så att den sistnämnde kommit i en djupledslöpning och friläge. Redan när bollen är på väg mot Ohlsson så gör sig Antonsson redo för att löpa vilket HIF:s backar inte är beredda på. Det andra målet är ett avslut från Mella som styrs in via Claesson. Utöver dessa lägen så har också Björnström, Meriluoto och Motaraghebjafarpour hyfsade chanser som inte förvaltas. Under den andra halvleken är det knappt något anfallsspel utan endast ”tjongbollar”. Värnamo skapar därmed inte något farligt via kontringar trots att det är många rödklädda som anfaller.

Mot Östersund är den offensiva insatsen blek. Det är svårt för Värnamo att skapa konkreta lägen och ta sig in i motståndarnas box. Målet som görs är en sekvens som börjar med ett inlägg från Johansson. Den går mot Björnström som nickar bollen mot Meriluoto som är felvänd i boxen. Han lyckas dock vrida kroppen och få till en halvvolley. Björnström var för övrigt inblandad i två andra hyfsade chanser för Värnamo. Det ena är en frispark som han slår till Antonsson som prövar på volley och det andra är en passning till Meriluoto efter att ”Acke” tunnlat sin gubbe. Förutom detta blev det dock inte så mycket mer. Som tidigare nämnt försökte IFK ofta spela rakt och sätta igång snabbt men utan större framgång, trots några positiva intentioner.

Övergripande slutsatser:
Bergstrand har nu fem seriematcher för Värnamo under bältet och en intressant slutsats är att det taktiska påminner mycket om Tufegdzics tid. Även Tufegdzic försökte spela ett kompakt zonförsvar och ha många spelare med i anfallen. För ”Tufa” del blev det tio poäng på 14 omgångar medan Bergstrand redan hunnit ta åtta. Trots likheterna mellan tränarna så uppfattar jag det som om det klickat bättre med Bergstrand. En del av det beror på Claesson som är en rejäl tillgång på mitten och kan bidra i båda riktningar. Claesson bidrar också positivt på träningar med sin professionalism och glöd.

En annan orsak bakom de olika utfallen är nog hur träningarna har bedrivits. Det är på träningspassen som implementeringen av spelidén sker. Ett problem jag upplevde med Tufegdzic var att just spelarna, särskilt i de offensivt relaterade delarna, inte visste vad som förväntades. Det är något som landar på tränaren och vad som kommuniceras ut till spelarna.

En fundering jag har är om Bergstrands raka och riskminimerande spel kommer att fortsätta. Målet för den nuvarande tränaren är att rädda säsongen och i det ljuset kan den strategin ses som effektiv eftersom det är enkel till sin natur. Samtidigt är det något som skiljer sig från Värnamos tidigare framgångar (avser de första åren efter 2010 & 2019-2023) då bollinnehav har prioriterats. Dessutom riskerar strategin att vara energikrävande, eftersom det blir färre tillfällen då laget kan vila med bollen, samtidigt som anfallsspelet kan bli trubbigt eftersom det blir förutsägbart. Det sistnämnda gjorde sig gällande mot Östersund. I fjol försökte Sandstö lira på ett sätt som påminner om Bergstrand och det slutade i dur.

En slutsats kan således vara att Bergstrand fått en hyfsad start men att det finns delar som kan utvecklas. Att rädda kvar ett lag i Superettan, och att försöka få ett lag vinna en serie, är dessutom två olika uppgifter. Därmed lär Bergstrand behöva korrigera sin spelidé om han löser hösten och är kvar som IFK-tränare nästa år.