Det blåser optimistiska vindar i Småland. För första gången på länge befinner sig Värnamo över båda nedflyttningsstrecken. Man har dessutom nu en svit på sex Superettan-matcher utan förlust där det blivit tre vinster och tre kryss. Bergstrand har minst sagt fått en bra start på sin sejour. Det är dock för tidigt att slappna av. Det är fortfarande jämnt i botten och faktum är att innan matchen mot Landskrona så var Värnamo på direktnedflyttning. Därutöver finns det svagheter i spelet att rapportera om.
Eftersom matchbilderna mot Landskrona BOIS och Ljungskile IK såg olika ut så kommer de behandlas var för sig. Mellan matcherna spelade för övrigt Värnamo en drabbning i svenska cupen Det var Växjö Norra som stod för motståndet och de besegrades med 3-1. Värnamos mål gjordes av Johansson d y, Motaraghebjafarpouroch och Antonsson medan Växjölagets balja gjordes av Ellis Culum som faktiskt har IFK som moderklubb. Värnamo visade knappast upp något skönspel men startelvan var reservbetonad.
Landskrona:
Värnamos match mot Landskrona börjar klockrent för IFK:s del. Redan i den 8:e minuten kommer 1-0. Det börjar med ett försök till avslut från Meriluoto där en Landskrona-spelare får en tå på bollen. Andrabollen hamnar hos Mella som slår en fin passning i sidled som gör att Antonsson kan göra en ”tap in”. Efter det är det dock Landskrona som tar över initiativet och dominerar. De har mer boll, spelar med fart samt gör positionsbyten. Värnamo har också svårt med duellerna i de centrala zonerna och förlorar därmed många andrabollar.
Landskrona var som farligast på deras vänsterkant där Capotondi var svårfångad för Motaraghebjafarpouroch. Mycket av anfallen gick via honom. Utanför straffområdet var Värnamos defensiva positionsspel bra men man gick förlorande ur flera individuella dueller när det kom till snabbhet och fysik. Det positiva var dock att försvarsspelet i straffområdet håll hög nivå. Mittbacksduon Rapp och Andersson vann många luftdueller och även Ohlsson var följsam i markeringsspelet vilket förhindrade mål. Trots det kändes det otryggt eftersom IFK inte kunde bryta Landskronas bollinnehav och de tilläts komma i våg efter våg.
Bland Landskrona-farligheter går det att finna en i den 15:e minuten. Då slår Capotondi ett fint inlägg mot en yta där Jensen och Ohlsson tampas. Ohlsson lyckas dock styra ut bollen via huvudet men hade faktiskt kunnat få en spark i skallen om oturen varit framme. Ett annat liknande exempel sker i den 26:e minuten när Capotondi får mycket yta och skickar ett inlägg. Han söker Andreassen som nästan kan får en fot på bollen men Andersson hårda bevakning står i vägen. Sex minuter senare är det återigen farligt. Då är det Wesström som levererar ett inspel där han söker Andreassen. Anfallaren försöker klacka in bollen men missbedömer bollbanan samtidigt som han är hårt pressad av Ohlsson vilket försvårar aktionen.
Värnamo har inte mycket eget offensivt spel. Utöver målet finns det inga farliga chanser att rapportera om. Anfallen som produceras blir kortvariga där både både den individuella spetsen och det kollektiva samspelet sviker. Den offensiva tamheten kan förklaras med matchbilden. Landskronas bollinnehav tvingade nämligen IFK till energikrävande löpningar och vid bollåtererövringar fanns det begränsat med kraft för anfall. Därutöver var Landskronas press hög vilket resulterade i stress och ”tjongbollar” som skickades på vinst och förlust. Antonssons insats som ”target” var svag. Det var knappt någon gång han lyckades suga ned bollen i väntan på förstärkning från lagkamraterna.
Den andra halvleken är ganska svag av Värnamo. Det syns att Landskrona är ett mer färdigt lag och bättre med bollen. Deras trygga passningsspel gör att Värnamos trötthet blir mer påtaglig och fram mot slutet av halvleken har inte innermittfältarna, Claesson och Johansson d ä, mycket kräm kvar i benen. Under början av halvleken är det defensiva lågt och kompakt. I den 60:e minuten kommer dock 1-1 och efter det försöker IFK spela mer offensivt vilket gör pressen mer ihålig samtidigt som ytor öppnas upp. Dessa utnyttjas i sin tur av skåningarna.
Landskronas kvittering är olycklig. I den situationen är Värnamo en man mindre eftersom Motaraghebjafarpour behövde kliva av tillfälligt pga att det blödde i munnen. Situationen uppstår efter ett inlägg från Capotondi där bollen går mot den bakre ytan där en omarkerad Jensen står och nickar. I den sekvensen borde Björnström droppat ner för att markera målskytten.
Förutom detta finns det flera farliga situationer. I den 68:e minuten tar Andreasson emot ett inkast men står felvänd och i en dålig vinkel. Han lyckas dock vrida kroppen och slår en boll i sidled mot en omarkerad Capatondi som dock inte hinner reagera. En annan situation sker i den 80:e minuten när Capatondi slår ett nytt inlägg mot en svagt markerad Bruzelius som får nicka i målzonen. I den 87:e minuten är Capatondi på språng på den andra kanten och han slår ett inlägg som går mot Jensen. Den sistnämnde skarvar bollen mot Westström som står vid halvmånen. Janssons positionsspel brister i situationen. I samband med inlägget går han mot Jensen, där Rapp redan står, vilket lämnar en yta öppen för Westström. Turligt nog gör den randige spelaren en dålig mottagning vilket gör att Jansson hinner täcka skottytan vilket försvårar avslutet.
Värnamos egna offensiva spel är, återigen, blekt. Förvisso har man en fin kontring i den 49:e minuten där Antonsson kombinerar med Meriluoto vilket gör att han kan löpa med fart mot få Landskrona-backar. Med sig i anfallet har han Björnström och Meriluoto slår en passning till yttern som får avsluta men Bruzelius blockerar. Utöver detta skapas knappt något. Oavsett om man spelar kort eller långt, går till höger, vänster eller centralt, så tar det stopp. De fasta situationerna och inläggen är uddlösa. Med tanke på att BOIS pressade högt så borde Värnamo kunnat skapa mer via omställningar, men det gjorde man alltså inte.
Trots poängen hade jag en bitter eftersmak efteråt eftersom IFK kändes passiva och inte riktigt ”bjöd upp till dans”. Mot Landskrona, och i omgången innan mot Östersund, tog IFK en tidig ledning.Det är i sig inget negativt men klubbens förmåga att hantera tidiga uddamålsledningar är något som kan utvecklas. Man blir nämligen väldigt låga och det känns otryggt när motståndarna tillåts att komma i ändlösa anfall samtidigt som man inte hotar offensivt.
Ljungskile:
Mot Ljungskile var det flera förändringar som gjordes i elvan. Man bytte formation, från 4-4-2 till 4-2-3-1. På grund av att Andersson var indisponibel så gick Ohlsson in som mittback samtidigt som Björnström flyttades ned till vänsterback-platsen. På mitten hade Claesson och Johansson d y sittande positioner medan Meriluoto startade framför som tia. Det var för övrigt första gången som Johansson d y startade en match i Superettan. Därutöver fick Akinfenwa göra sin första seriestart samtidigt som Mella petades.
Det är en svängig första halvlek där initiativet skiftar och där chanser skapas åt båda hållen. Jag upplever att Värnamo har mer boll men bollbehandlingen är ojämn där fina aktioner blandas med enkelt slarv. Ljungskile gick in med rejäl kraft och det fysiska spelet var utmanande för IFK. I den här matchen var Värnamo mer benägna att slå korta passningar på egen planhalva, det är något man undvikit i flera av de tidigare matcherna. En orsak bakom det är att LSK emellanåt hade en lägre press.
En del av Värnamos strategi var att byta sida via crossbollar. Ljungskile försvarade sig nämligen kompakt och det bidrog till att bortre ytor lämnades obevakade och detta ville IFK utnyttja. Trots en del chanser så kändes Värnamos anfallsspel ganska blekt; det gick både långsamt och var slarvigt. Emellanåt såg det idéfattigt ut. Därutöver skedde flera missförstånd, bla mellan Björnström och Johansson d ä. Värnamos främsta hot under den första halvleken var Akinfenwa som kom loss på kanten flera gånger och visade att han kunde dribbla sig förbi sin försvarare. Nigerianen var dock svag gällande blick och beslutsfattande. Ett exempel som styrker dig går att finna i den 23:e minuten. Motaraghebjafarpour slår en fin passning till Akinfewa som kommer med fart längs kanten och fintar sin gubbe. Han avancerar sedan mot mål från en dålig vinkel och avslutar, varpå skottet går utanför. Ett bättre alternativ hade varit att slå en snett-inåt-bakåt passning mot Meriluoto som stod i en farlig yta.
Bland andra chanser finns ett skott i stolpen från Akinfenwa i den 37:e minuten. Det är ett avslut som avfyras utanför straffområdet. Även Johansson d y hade ett tungt avslut från distans som tvingade Eriksson till en hyfsad räddning. Värnamos främsta problem var att man sällan tog sig in i boxen. Inläggen och inspelen som skickades in skyfflades bort och Antonsson hade en jobbig match mot mittbacken Maric som vann de flesta duellerna. När Ljungskile anföll och Värnamo vann boll så gjordes försök till omställningar men dessa bar inte frukt.
Det sistnämnda gällde inte för Ljungskile, de var farliga vid omställningar. Värnamos mittfält hade svårt att hänga med och det bidrog till att LSK-spelarna kunde komma en-mot-en mot Värnamos backar. Beröm kan ges till Tyrén som var drivande i kontringarna med sina kvicka steg och starka duellspel.
Det är utmanande för ett lag att omorganisera sig vid bolltapp på motståndarnas planhalva. Spelarna är nämligen utspridda när man anfaller och det tar tid att centrera laget för att försvara. Med det i åtanke är det förståeligt att det var utmanande för Värnamo att hantera dessa situationer. Samtidigt kan viss kritik riktas Claesson och Johansson d y. Som jag uppfattade var det deras uppgift att agera bromsklossar vid LSK:s omställningar man det axlades inte på bästa sätt.
Ett exempel på en situation som illustrerar det nämnda sker i den 40:e minuten. Motaraghebjafarpour slår en felpass, på offensiv planhalva, som hamnar hos Hedström som i sin tur spelar till Tyrén. Den sistnämnde krånglar sig förbi Claesson och en boll i djupet blir slagen mot Nilsson. Nilsson kommer en-mot-en mot Ohlsson och försvararens försök till brytning misslyckas. Det gör att Nilsson kan komma i friläge mot Keto men efter en förstklassig glidtackling av Rapp så avväpnas han.
Försvarsspelet inuti boxen var hyfsat där Rapp och Ohlsson ofta var följsamma i markeringsspelet och vann flera dueller. Samtidigt anser jag att Ljungskile tilläts komma till en hel del avslut i straffområdet. Ibland kunde duellspelet varit mer aggressivt och tätt. Ett exempel sker i den 15:e minuten då Ljung får skjuta inne i straffområdet och Rapp är för bolltittande. Liknande kan sägas i den 31:a minuten då Lindholm Corner testar och minuten därpå då Tyrén träffar ribban.
Den andra halvleken påminner om den första. I början är det LSK som känns piggast men det jämnar ut sig. På slutet gör båda lagen försök att gå för vinst vilket leder till ytor. Värnamo fortsätter att ha svårt med LSK:s snabba omställningar och trots hyfsat spel från mittbackarna har Ljungskile chanser. En aspekt jag noterade är att Motaraghebjafarpour tenderade att gå högt och stå brett. Det bidrog till att han hamnade ur sin defensiva utgångsposition. Att ytterbacken kliver högt är inte nödvändigtvis fel men då måste det finnas någon som täcker upp och det fanns det inte alltid.
Ett exempel på det går att hämta från den 54:e minuten då Motaraghebjafarpour är på fel sida samtidigt som LSK:s anfallare Hedström har bollen. Den offensive spelaren kommer en-mot-en mot Rapp och mittbacken går inte in ordentligt i duellen. Det gör att Hedström kan avsluta men Keto räddar. Noterbart är dock att bollen styrs via Rapp och med mer oflax hade målvakten blivit ställd.
I den 75:e minuten kommer en ny farlighet efter att Värnamo varit uppe med många spelare. Till sist får en LSK-back tag på bollen och den rensas mot en yta i den yttre korridoren, någon meter över halvplanslinjen. Både Ohlsson och Nilsson attackerar ytan och Nilsson lyckas få fram bollen till Hedström samtidigt som han kolliderar med Ohlsson. Det leder till att Hedström kan avancera längs kanten samtidigt de kvarvarande vitklädda spelarna går mot honom. Hans motdrag blir att slå en crossboll mot Tyrén som är ensam på den andra änden av straffområdet. Ytan som Tyrén är på skulle egentligen försvarats av Motaraghebjafarpour men han var alltså inte där. Turligt nog gör Tyrén en halvdan mottagning vilket gör att Jansson hinner täcka vilket försvårar skottläget. Hans avslut gick för övrigt över.
I den 86:e minuten borde Ljungskile ha nätat. Maric slår en höjdboll in i straffområdet och en omarkerad Ljung får ta emot den och avsluta men Keto gör en superräddning. Att han kunde få stå så fri är katastrofalt. Det är dålig samverkan mellan Ohlsson och Björnström. Den förstnämnde har nämligen två spelare att markera och blir screenad i samband med att bollen skickas in i boxen.
Ljungskile lär nog gräma sig rejält över resultatet. Som läsaren ser så fanns det möjligheter medan Värnamo knappt hade något. Oavsett om man spelade kort eller långt, längs marken eller i luften, via possession eller på omställningar, så såg det krampaktigt ut. Det kollektiva samspelet mellan spelarna var inte på topp och de kändes lättläst. Ljungskile försvarade sin box tappert. Akinfenwa som dominerat i den första halvleken lyckades LSK neutralisera.
Värnamo har egentligen inga farligheter i den andra halvleken utöver målet som kommer i den andra tilläggsminuten. Målet sker efter flera sidledspassningar, från Björnström till Zulovic, via Claesson och Mella. När Zulovic tar emot bollen har han Maric framför sig och anfallaren lyckas ta ett steg sidled, hitta en skottyta och näta. Maric, som gjort en klockren match, gick bort sig när det var som viktigast.
Tankar framåt:
Efter den 21:a omgången så ser det nedre skiktet av Superettan ut så här:
10. Helsingborg – 26 poäng (-7)
11. Norrby – 23 poäng (-3)
12. Värnamo – 22 poäng (-13)
- - -
13. Ljungskile – 21 poäng (-5)
14. Brage – 21 poäng (-7)
-----
15. Örebro – 20 poäng (-12)
16. Sundsvall – 13 poäng (-29)
Som tabellen visar så är det jämnt och teoretiskt sett kan Värnamo vara på direktnedflyttning efter nästa omgång. En annan negativ aspekt är målskillnaden, IFK har sämre målskillnad än samtliga lag i bottenstriden förutom Sundsvall. Härnäst väntar Varberg BOIS, Nordic United och Öster och det är tre lag som alla har en reell chans att hamna topp-fyra. Således lär klubbarna känna sig motiverade.
Bergstrand har fått mycket beröm sedan han anlände och med tanke på att resultatraden, 3-3-1, så är det svårt att vara alltför kritisk. Positivt är att det finns en defensiv grundstruktur där man försvarar sig som ett lag. Samtidigt tycker jag att man nivåmässigt kan vara ojämna under en och samma match. Därutöver visar LSK-matchen att det fortfarande går att hota Värnamo efter bolltapp. En annan aspekt som Värnamo kan utveckla för passningsspelet och förmågan att bygga possession.
Ett orosmoln är skadorna på försvararna. Just nu är Andersson, Bergqvist och Robertsson otillgängliga. Förvisso var Rapp och Ohlsson godkända senast, men den sistnämnde bör spela vänsterback i stället för Björnström som får ut mer som ytter. Som tidigare nämnt har också Motaraghebjafarpour defensiva brister.
Mittfältets offensiva förmåga och anfallsspelet har varit varierande. Ibland så har man dock svårt att kombinera med varandra vilket gör att spelet går långsamt och blir förutsägbart. Värnamo är det lag med minst avslut på mål av alla lag i serien och det är en negativ indikation. I den senaste matchen hade som bekant Antonsson, Meriluoto och Johansson d ä svårt att uträtta något. Vidare tycker jag att Claesson visat sig vara misstagsbenägen gällande duellspel och passningsspel.
En positiv sak är dock att Johansson d y gjorde en hyfsad debut. Han är trygg med bollen, teknisk och stark i kroppen. Individuellt finns det således kvalité men utmaningen för Bergstrand är att få mittfältarna mer samspelta och undvika missförstånd. En annan rolig grej är att Zulovic, som flyttats upp från de egna leden, fick avgöra. Det är en spelare som kanske borde användas mer för att få in mer tyngd i boxen.
