Ettan och tvåan i maratontabellen. Två föreningar med mästerskap, Europakvällar och en rivalitet som borde kunna ge nerv åt vilken novembermatch som helst. Men den här gången möttes IFK Göteborg och Malmö FF långt från någon guldstrid. Två lag i tabellens mitt, där det åtminstone fanns en sak kvar att spela för: att slå den andre och hålla honom bakom sig.
IFK hade dessutom hittat något under hösten. Före derbyförlusten mot Häcken senast hade göteborgarna gått nio raka matcher utan nederlag. Vi kom till Gamla Ullevi med betydligt fler frågor om vart vårt lag egentligen är på väg.
Malmö FF:s startelva
Sead Haksabanovic – Diego Garcia – Anton Höög
Theodor Lundbergh – Adrian Skogmar – Otto Rosengren
Gabriel Busanello – Malte Frejd Pålsson – Stian Gregersen – Jens Stryger Larsen
Robin Olsen
IFK Göteborgs startelva
Tobias Heintz – Alexander Simmelhack – Nino Zugelj
Kevin Ackermann – David Kjær Kruse – Oliver Månsson
Noah Tolf – Hjörtur Hermannsson – Jonas Bager – Felix Eriksson
Viktor Andersson
Båda lagen ställde upp i 4–3–3.
Tystnaden som sade något
Mycket av förhandssnacket handlade om sådant som var större än själva matchen. Efter polisens ingripande på IFK-läktaren i derbyt mot Häcken hade supportergrupperna kommit överens om en gemensam protest: tjugo minuters tystnad och en tom Kommandobrygga.
Polisen hade motiverat insatsen efter bengalbränningen med behovet av att upprätthålla ordning och säkerhet. Under veckan hade ingripandet följts av en lång rad JO-anmälningar och rapporter om skadade supportrar.
Före avspark samlades supportrar från båda lagen på var sin sida av kanalen utanför arenan i en gemensam, fredlig manifestation. På MFF sektion hängde budskapet ”Polisfri zon – för en trygg läktare”.
Det var en märklig inledning. Spelarnas rop hördes över planen, medan läktarna som annars ger den här matchen så mycket av dess karaktär förblev tysta. Fotbollen började ungefär lika avvaktande.
Göteborg växte dock in i matchen och tog över mer när vi närmade oss tjugominutersstrecket. I den 19 minuten kom första halvlekens tydligaste varningssignal när Nino Zugelj förarbetade och Tobias Heintz skickade ett rungande skott i stolpen.
Prick tjugo minuter in drog MFF-klacken i gång med sång, trumma, konfetti och rök. Samtidigt fylldes Kommandobryggan på andra sidan och även där vecklades samma banderoll ut. Rivaliteten hördes igen, men markeringen hade varit gemensam.
Haksabanovic bakom det mesta
MFF fick efter hand bättre grepp om spelet och skapade några möjligheter som faktiskt kunde ha gett utdelning. Efter en fast situation i den 26 minuten hamnade bollen hos Stian Gregersen framför mål, men den sista nicken blev för tam för att ställa Viktor Andersson på något större prov.
Sead Haksabanovic var annars den som fick saker att hända. När han drogs ner utanför straffområdet fick han själv chansen på frispark. Bollen skruvades över muren och fick nätet att rassla, men från utsidan. Nära, och en av hans vassare frisparkar den här säsongen.
Strax före paus hittade han också Otto Rosengrens löpning in i straffområdet. Direktskottet räddades nere vid stolpen.
Det fanns alltså chanser. Men låt oss inte göra första halvleken bättre än den var. Spelet gick för långsamt, passningarna allt för ofta bakåt och rörelsen utan boll var alldeles för begränsad. Haksabanovic låg bakom det mesta som var farligt, och fasta situationer var vår främsta väg till mål. När Göteborg stack upp fick Robin Olsen hålla ordning där bak.
0–0 i paus var inte mycket att invända mot.
Ännu mindre efter paus
Gaute Helstrup bytte ut en osynlig Anton Höög mot Jovan Milosavljevic till andra halvlek. Det tog knappt någon tid alls innan inhopparen hade hunnit bli varnad. Någon motsvarande snabb effekt på anfallsspelet fick vi däremot inte.
Tvärtom blev MFF märkbart ofarligare. Det var hafsigt, slarvigt och stundtals svårt att förstå vad vi försökte åstadkomma. Passningarna gick inte fram, tempot sjönk och anfallen rann ut innan de ens hade hunnit bli anfall.
Göteborg fick desto bättre möjligheter att ställa om. Heintz fick ännu ett fint skottläge, men den här gången gick avslutet tätt utanför stolpen.
I den 63 minuten ersattes Diego Garcia och Otto Rosengren av Daniel Gudjohnsen och Mayckel Lahdo. Senare kom Bleon Kurtulus in för Gregersen i den 80, innan Anders Christiansen ersatte Lundbergh i den 88. Fem byten sammanlagt, utan att MFF fick någon riktig fart på offensiven.
Med ungefär en kvart kvar blev det åtminstone mer hetta, men av fel anledning. Det revs, slets och sparkades. Gudjohnsen skulle vara glad att han kom undan med gult efter sparken mot Jonas Bager. Därmed har han fler gula kort än mål i årets allsvenska. Ett mål före den här matchen, nu två varningar. Bra facit för en anfallare. Not!
Mot slutet trycktes vi allt längre bak och Göteborg var närmast ett segermål. MFF höll emot, Olsen fick ingripa även på tilläggstid och matchen slutade som den hade börjat: mållös.
Vi står och stampar
Hemmamötet med IFK i somras var en klang- och jubelföreställning. Det här var väldigt långt därifrån. Skillnaden handlar också om att Göteborg har blivit bättre. Själva står vi mest och stampar.
Utöver de fasta situationerna har vi förtvivlat lite att komma med. I andra halvlek i princip ingenting. Det börjar kännas som självtortyr att följa det här laget, och det är svårt att hitta något att glädjas åt när ännu en match försvinner in i samma grå massa.
Två matcher återstår. Vad ska vi spela för? Att hålla IFK Fiskefusk bakom oss i tabellen kan väl åtminstone vara något. Vi vill alltid slå Göteborg, oavsett tabelläge, och just därför är det så frustrerande att se hur lite vi förmår skapa.
Sedan får spelarna en lång ledighet hoppas jag, kommer tillbaka laddade i januari och får sällskap av ett gäng nyförvärv som kan gå rakt in i startelvan. Hört den förut?
Det bästa med matchen var att den tog slut. Och supportrarnas gemensamma protest mot polisens agerande. De lyckades åtminstone åstadkomma något som var värt att minnas.
Nästa lördag kör vi igen - Mjällby borta.
Sarr vi.
