Säsongen är slut, det ska summeras och sammanfattas. Det var en säsong som inleddes redan i augusti – i Stockholm – och sedan pågått hela vägen till mitten av maj. Efter en tredjeplats i ligan säsongen innan väntade nu ett Champions League-äventyr, och truppen behövde stärkas.
In kom svenskorna Fridolina Rolfö och Julia Zigiotti Olme, och precis innan transferfönstret stängde bytte Grace Clinton och Jess Park Manchester-lag. Spetsen var bättre, frågan var om bredden var tillräcklig. United stod inför nya utmaningar, hade nya vägar att vandra och vi var många som undrade om man skulle ha kraften och kvaliteten för att utmana på flera fronter och befästa sin plats i toppen av engelsk damfotboll.
I denna första del av säsongsavslutningen tittar vi på hur säsongen utspelades, vilket som blev årets match och så tar vi ett grepp om ett helt gäng förutsägelser – nu när vi har facit. I den andra delen utses årets spelare, årets mål och så ska alla i truppen ha betyg, till sist tar vi en blick framåt mot nästa säsong.
Återblick säsongen 2025/2026
Onsdagen 27 augusti tog jag tåget till Stockholm och klev in på ett tomt och ödsligt 3Arena, 387 personer var vi som tog plats på läktaren för avspark klockan 12:00. Manchester United hade fått klara sig med en rekordkort försäsong och tagit flyget till Stockholm för att inleda kvalet till Champions League. Matchen mot PSV hanterades, Ella Toone hade framspelningsfest och Elisabeth Terland satte ett hattrick. Några dagar senare, på lördagen, hade vi 387 blivit en bit över 5 500 personer när Hammarby var näst på tur att få känna förlustens bitterhet mot United. Återigen klev Terland fram och sköt United ett steg närmre Champions League.
Ligan drog så småningom igång, men mycket av säsongsinledningen kretsade kring Europa-spelet. I dubbelmöte mot Brann skickade Terland in tre nya mål och skönt United in i huvudturneringen – för första gången i klubbens historia. Nytt norskt motstånd väntade i första matchen under ligafasen, Maya Le Tissier tryckte in en straff och sköt hem tre sköna poäng mot Vålerenga. En bit in i oktober åkte United till Spanien och höll nollan mot Atletico Madrid och fick se Fridolina Rolfö avgöra i en match som böjd på två röda kort och en Julia Zigiotti Olme som täckte ungefär precis vartenda grässtrå på plan. En månad senare säkrades tre nya poäng hemma mot PSG, och United hade inlett sitt Champions League-äventyr på bästa möjliga vis.
Ligan ja, den rullade på jämsides med allt detta. Övertygande segrar mot Leicester och London City Lionesses följdes av ett kryss mot Arsenal och tung seger mot Liverpool. Därefter en sprakande och jämn drabbning mot Chelsea där Anna Sandberg såg till att United fick med sig en poäng. Ytterligare segrar följde mot Everton och Brighton. Så långt, allt gott. Tio segrar, två kryss och enbart en förlust (första mötet med Brann där United ändå vann andra och avancerade) under första två och en halv månad – dessutom med två landslagsuppehåll intryckta. Starka papper.
Därefter började det täta matchandet ta ut sin rätt, allt kan ju inte gå på räls hela tiden. Trots spelmässigt övertag tappades – högst onödigt – tre viktiga poäng i ligan mot Aston Villa. Segern mot PSG blev en studs tillbaka, men därefter fick United bara fira seger vid ett tillfälle under de kommande fem matcherna – i ligan mot ett svagt West Ham. Först kördes United över av Manchester City, sedan fick man fem bollar i nacken mot Wolfsburg innan Lyon hittade nätet tre gånger. I en otroligt svängig ligamatch mot Tottenham – som uppvisade sällan skådad effektivitet – hämtade United in ett tremålsunderläge sista kvarten och räddade en pinne. Vad sägs om en förväntad målskörd på fem för United och en bra bit under ett på Tottenham. Egentligen en överkörning, men till slut kändes Rolfös tilläggstidskvittering nästan som en seger. Innan juluppehållet åkte United till Turin och plockade med sig tre nya poäng efter ett magnifikt Jess Park-avslut, sedan avslutade man året med att besegra Tottenham och avancera till semifinal i ligacupen.
Några veckors vila gjorde susen, och de tre obesegrade matcherna innan jul gav mersmak. United inledde det nya året genom att kriga sig till en poäng borta mot Arsenal efter att Jayde Riviere fått syna det röda kortet. Man följde upp med några riktiga delikatesser och körde över Burnley i FA-cupen. Det skulle visa sig vara första matchen i en svit av åtta raka segrar – tolv utan förlust, dessutom. En ny krigarinsats gav 1-0-seger borta mot Arsenal i ligacupen och en första final i denna turnering kunde bokas in. Aston Villa, Liverpool, Leicester och London City Lionesses kördes över i ligan och Atletico Madrid avfärdades i åttondelens dubbelmöte i Champions League med siffrorna 3-0 på bortaplan och 2-0 på hemmaplan. United öste in mål framåt och släppte knappt till något bakåt.
Självförtroende var på topp när FA-cupmötet mot Chelsea stundade, men som så många gånger förut drog London-laget längsta strået – ett stolpskott från Jess Park blev istället Chelsea-seger i förlängning. Vad vi inte visste då var att detta skulle bli startskottet på en säsong som dog, orken – snarare än luften – tog slut. För det ska man ge detta lag, det går inte att klaga på arbetsinsatsen eller viljan, springet i benen räckte dock bara så långt. Efter två slarviga försvarsingripanden och oskärpa i offensiven förlorade man ligacupfinalen mot Chelsea. Man följde upp med att bli första lag att nollas av West Ham innan Melvine Malard nickade tre poäng till United mot Everton. Det blev enda seger på de tio sista matcherna. FC Bayern var numret för stora i kvartsfinalen av Champions League och Manchester City hade lekstuga på Old Trafford.
Trots detta fanns en Champions League-plats till nästa säsong i Uniteds händer när tre ligaomgångar återstod. Men då kan man inte åka till Tottenham Hotspur Stadium och vara både två och tre steg efter, och man kan inte heller följa upp det med att hitta en Lea Schüller-kvittering i matchens sista minut mot Brighton. Allt hade glidit United ur händerna, när sista omgången kom – borta mot Chelsea – var man cementerade på fjärdeplatsen. Inget att spela för, och inget trendbrott mot Chelsea blev det heller – 1-0-förlust. Där knöts säsongen ihop.
Mina tankar
Per Gessle lyckades få in ett helt gäng malplacerade fotbollsreferenser i texten till Gyllene Tider och Linnea Henrikssons VM-låt 2018, men en sak fick han till – man ska vara Bäst när det gäller . Om vi stirrar oss blinda, det är lätt hänt, på det som skett senaste månaderna är den bestämda domen att United var som sämst när det gällde. En seger på de tio sista matcherna av säsongen, uttåg ur FA-cupen, finalförlust i ligacupen, uttåg ur Champions League och en bortschabblad Champions League-plats till nästa säsong i ligaspelet.
Det är helt enkelt för dåligt.
Inte bara var det att resultaten i tuffa matcher gick emot United under sista månaderna, spelet på plan var tafatt, långsamt, osammanhängande och omständligt. Det gör avslutningen desto svårare att acceptera.
När vi ändå zoomar ut lite, tittar på säsongen som sådan i helhet kan vi konstatera att många med mig hade kraftiga farhågor kring Uniteds brist på truppbredd. Hur skulle denna fina, men tunna, trupp kunna hantera två matcher i veckan och ändå hänga med i både ligan och Champions League. Till en början såg det ut som att vi varit oroliga i onödan – säsongen inleddes med i stort sett enbart vinster på alla håll och kanter. United hävdade sig i toppen av både ligan och ute i Europa. Men ju längre hösten framskred, ju närmre nyår vi kom, desto tyngre gick det. Tuffa matcher och spelare i behov av paus gav likhetstecken med förluster. Egentligen kan vi säga att samma mönster upprepades under våren. Efter några veckors paus kom segrarna den ena efter den andra, men när tanken började tömmas trillade istället förlusterna in.
Det går att beskylla Marc Skinner för att inte lyckas få laget att prestera jämnare över hela säsongen, och en del i skulden har han utan tvekan. Men någonstans behöver också en del i skulden läggas på trupplaneringen – vi såg redan inför säsongen bristen på bredd och när skadorna dessutom kom under våren blev det naturligt svårare att upprätthålla nivå. Med det sagt bör likväl högre krav kunna ställas på vissa av prestationerna.
När United väl tog sig in i Champions League visste vi att antalet matcher skulle öka, att motståndet i dessa skulle bli tufft och att United inte tidigare ställts inför en sådan utmaning. Några av spelarna i truppen hade erfarenhet, Fridolina Rolfö i störst utsträckning, men överlag var det något nytt. Att United då landar på en fjärdeplats i ligatabellen är egentligen inte konstigt. Jag själv tippade United som fyra, och nästan överallt man kikade inför säsongen var konsensus klart och tydligt United som fjärde bästa lag.
Det nesliga i detta, fjärdeplatsen ger ingenting – inget Champions League, inget Europa Cup, ingenting. Det är topp tre som gäller.
Ligan är den som avgör mycket, den lägger grunden för kommande säsong och den är ett bevis för hur du presterat från start till mål. Därför är det relevant att sätta denna säsong i relation till de fyra tidigare ligasäsongerna under Marc Skinner. Vi kan se att United bara vunnit färre ligamatcher en gång tidigare och att bristen på att avgöra resulterat i en större mängd kryss. Även resultaten mot de andra lagen som landade topp fem har varit skrala – detta är en av de mest problematiska kolumnerna för Marc Skinner under hans tid i United, laget har haft så förtvivlat svårt att knipa poäng mot toppkonkurrenterna. Endast en gång har man lyckats väl, och då utmanade man Chelsea om ligatiteln en bra bit in i sista omgången.
Siffror i kolumner på detta sätt säger att United gjort sin näst sämsta ligasäsong sedan Skinner tog över laget – och så är det ju, åtminstone enligt dessa parametrar. 40 poäng visade sig till slut vara nio för få för att nå upp till tredjeplatsen, och 15 ifrån ligavinnande Manchester City. Där har vi ett problem, det är för många poäng. Lite nyansering, sista omgången spelades mot trean Chelsea och United hade inget att spela för (visserligen gällde detsamma för Chelsea), istället för tre poängs avstånd blev det nio.
Men vi kan inte heller avfärda med om och men och matcher utan betydelse. Avståndet är för stort, så är det.
Så, United var inte bäst när det gäller, man tappade det man hade i egna händer. Men om vi tar det en vända till, i vissa delar var man kanske ändå bäst när det gäller. Säsongen drog igång tidigare än vanligt, spelare som spelat EM under sommaren var just tillbaka i träning när United skulle kvala till Champions League. Ändå avfärdade man kvalmotståndet (vilket man på pappret skulle) och tog sig in i huvudturneringen, väl där kom man som skjuten ur en kanon och säkrade avancemang tidigt. Rimligtvis får man anse att det var målsättningen i Europa-spelet, att man skulle räcka till mot lag som FC Bayern kan inte förväntas. Där var man ändå bäst – och bäst när det gäller kan faktiskt vara vid olika tidpunkter. Ibland är det augusti, ibland i maj.
Precis som vi konstaterat hade United två längre riktigt bra perioder, och två sämre perioder under säsongen – att det avslutades med en dålig period gör att allt lätt går i svart. Men om någon inför säsongen gett mig att United skulle ta sig till final i ligacupen, kvartsfinal i Champions League, pressa Chelsea till förlängning i FA-cupen och landa fyra i ligan hade jag nog sagt att det är fullt rimligt – ingen överprestation, men rimligt och helt okej.
Däri ligger ett inbyggt problem i kraven på Manchester United, i att vara Manchester United och då har förväntningar att vara bäst. Kravet är inte problemet, förutsättningarna att nå det däremot. Under en säsong som denna där det skulle kämpas på fyra fronter är det rimliga utfallet ungefär det vi fick – en överprestation kunde gett mer, inte en jättestor överprestation, men ändå, en studs här eller där.
Att man nu lite rycker på axlarna är också till viss del för att United gjort det helt okej i alla turneringar, men inte toppenbra i någon. Att åka direkt i de inhemska cuperna men bärga en tredjeplats i ligan hade nog känts annorlunda, mer positivt. Eller om man faktiskt tagit en titel genom att vinna ligacupen och samtidigt tappat några poäng tidigare under ligasäsongen.
Sett över 41 spelade matcher i fyra turneringar blev det 23 segrar, sju kryss och elva förluster. När det varit motstånd i samma viktklass eller från klassen under har det mestadels blivit trepoängare – mot motstånd från de högre viktklasserna, de United ska och vill vara del av, kan vi räkna in förluster. Att förlora bortamötet med Brann men sen vinna hemma och avancera i Champions League är helt okej, att förlora mot Aston Villa i ligan ska kunna undvikas. Att förlora mot på pappret bättre lag kommer hända, däremot kan det inte ske varje gång: Manchester City två gånger om i ligan, Chelsea i ligan, ligacupen och FA-cupen, Wolfsburg, Lyon och FC Bayern två gånger om i Champions League. Där måste vi kunna förvänta oss, och kräva, att några av dessa omvandlas till poäng och segrar. Det är också det som ger skillnaden mellan att komma trea och fyra i ligan, mellan att vinna en cuptitel och förlora finaler.
Det finns både toppar och djupare dalar här, och fortsatt är det så att Manchester United är för beroende av att startelvan är frisk och pigg. Kanske att Marc Skinner gick för hårt på en elva, samtidigt är det de spelarna som ofta krävts för att hämta hem segrar – och speltiden har ändå jämnats ut mer jämfört med tidigare säsonger.
Manchester United räckte ganska långt överallt, men nådde inte hela vägen någonstans. Ungefär som man på förhand kunde tro.
Årets match: Manchester United 2 – 1 Paris Saint-Germain (2025.11.12)
I ligaspelet hittar jag inte särskilt många matcher att bolla upp här, istället kikar vi mot cupspelet. Första tanken är kvalmatchen mot Hammarby i Stockholm på 3Arena i slutet av augusti. Tyngden blir givetvis högre eftersom jag själv var på plats – och att publikinramningen var en helt annan än den några dagar tidigare på samma arena mot PSV. Men den når inte hela vägen fram, det gör inte heller semifinalen i ligacupen borta mot Arsenal.
Årets match blir den mot PSG på Old Trafford i Champions Leagues ligafas . Efter att ha mött Vålerenga och Atletico Madrid kom nu första riktigt stora testet. Visst, PSG saknade form och hade inlett svagt, men det är en europeisk toppklubb. Knappt 15 000 – mer vill vi ha – i publiken på Old Trafford fick se Melvine Malard sätta 1-0, och Olga Carmona kvittera just innan paus. En bit in i andra halvlek nickade Fridolina Rolfö in 2-1, sedan handlade det om att få tiden att gå och spela hem de tre poängen. Safia Middleton-Patel kastades in i målet efter att Phallon Tullis-Joyce gått sönder och stod för några riktigt vassa räddningar. United lyckades, och säkrade mer eller mindre avancemang till slutspelet. En match som gav mersmak, en match som visade att United kan hävda sig mot de bästa.
Rättning av tips inför säsongen
I artikeln Några saker jag tänkt på från september kom ett helt gäng tips, förutsägelser, kik i spåkulan – kalla det vad du vill. Vi tittar tillbaka, rättar och utvärderar.
Ligaplacering: fyra
Så gissade och trodde jag, så blev det också. På pappret var United fjärde starkaste laget, och att det då blev en tydlig fjärdeplats bör – i min bedömning – innebära ett godkänt resultat. Till ligaplaceringen ska också fjorton Europa-matcher tas med i beräkning, likaså en final i ligacupen. Att truppens bristande bredd skulle innebära utmaningar och vara en försvårande omständighet stod tidigt klart. Samtidigt, att med tre omgångar kvar ha en CL-plats i egna händer och sedan falla igenom mot lag man bör slå svider givetvis extra, och att man inte vann en enda match mot top-fem-konkurrenterna gör att ett underkänt betyg nafsar betydligt närmre än det ett steg ovanför godkänt. Kan vi säga att detta var en överprestation, nej. Var det på par med förväntningar, förmodligen.
Skyttedrottning: Elisabeth Terland
Jajamen, här blev det rätt i gissningen. Vi kan ändå slänga in några asterisker. Terland prickade in totalt 15 mål, men bara sex av dessa kom i ligaspelet. Sju kom i de fyra kvalmatcherna till Champions League – mot PSV, Hammarby och Brann. Utan Elisabeth Terland hade det kanske inte blivit Champions League, så betydelsefull och bra var hon i dessa matcher. Däremot behöver en nia i Manchester United göra fler än sex ligamål, och fler än ett i själva huvudturneringen i Europa-spelet. Jess Park (nio totalt) och Melvine Malard (tio totalt) gjorde också sex ligamål var, och en spridning i målskyttet är viktig. Skyttedrottning blev hon, Terland, men jag hade faktiskt förväntat mig mer efter den makalösa säsongsinledningen.
Värvning: Julia Zigiotti Olme
De tre som kom i januari – Ellen Wangerheim, Lea Schüller och Hanna Lundkvist – exkluderas, eller, de är inte riktigt nära i denna kategorin. Fridolina Rolfö gjorde en del viktiga mål och var helt säkert exakt en sådan person man vill ha i truppen när man går in i Champions League, men spelmässigt nådde hon inte de nivåer som de två andra sommarförvärven gjorde. Jess Park kom in sent, när Grace Clinton lämnade, och imponerade direkt. Hon frigjorde offensiven med sin finurlighet, sin fart och sin teknik – underbar att titta på när hon flyter fram med boll vid fötterna. Hennes nio mål och fem assist är också imponerande. Men jag kommer ändå säga att jag gissade rätt här (halvt åtminstone, Park har faktiskt överskridit förväntningarna mer), Julia Zigiotti Olmes löpförmåga och alltid fullskaliga arbetsinsats ska inte underskattas. Svenskan har varit en motor centralt i plan från första stund, hon kan sparka ner en motståndare, vinna boll, hitta passningar, göra mål. Hon spelade ytterback när det behövdes, hon kastade sig och täckte skott – hon var exakt den spelare United skrek efter, och hon levererade.
Inga som helst problem: Målvaktspositionen
Nej, eller kanske jo, ändå. Phallon Tullis-Joyce är en av de bästa i världen på sin position, och med henne mellan stolparna är det inga som helst problem . När hon så skadade sig och missade tre – stora och viktiga – matcher klev istället Safia Middleton-Patel in. Den unga andraslipsen storspelade mot PSG men fick sedan ett tufft uppvaknande mot Manchester City och Wolfsburg. Det finns mycket att säga om alla resonemang kring hanteringen av de tre matcher Tullis-Joyce missade, men jag nöjer mig så här: helt rätt att välja en av Middleton-Patel och Kayla Rendell och då gå med samma i alla tre. Skuggan över insläppta mål ska inte falla enbart över Middleton-Patel – även om det blev några billiga. Däremot bör Marc Skinner kritiseras för att inte ha spelat någon av Uniteds två reservmålvakter över huvud taget tidigare (inte föregående säsong heller), vilket gör att ingen kommer in i ett sådant läge med vare sig erfarenhet eller matchkänsla. Hanteringen av speltid behöver bli bättre – men så länge amerikanskan är hel finns inte många lag som har det bättre ställt längst bak.
Orosmoln #1: INEOS ambitionsnivå – nu och på sikt
Om vi strikt håller oss till truppen kan vi se att Fridolina Rolfö, Jess Park, Julia Zigiotti Olme, Ellen Wangerheim, Hanna Lundkvist och Lea Schüller anlände i Manchester inför och under säsongen. Namnkunniga spelare som höjt kvaliteten. Vi ser också att bärande spelare som Maya Le Tissier och Hinata Miyazawa förlängt sina kontrakt. Detta bådar gott. Samtidigt kan vi konstatera att några av dessa nyförvärv hade behövt komma utan att andra lämnat, truppen har helt enkelt inte varit tillräckligt bred. När lönebudget jämförs har United ett glapp upp till Manchester City, Arsenal och Chelsea. Det finns inget egenvärde i att kasta ut höga löner, men om man inte kommer upp på samma nivåer blir det svårt att över tid utmana. Jag kan också – fortsatt – uppleva en intressebrist från klubbledningen, det är mer något kul att ha än något man verkligen satsar på. Denna punkt blir sommarens mest intressanta, när det nu inte blir något spel i Champions League kan det argumenteras för färre investeringar. I själva verket är det precis exakt tvärt om som resonemangen ska gå.
Comeback kid: Ella Toone
Efter en tung – av både skademässiga och personliga skäl – föregående säsong trodde jag starkt på en Ella Toone tillbaka i storform, som en bärande och drivande offensiv spelare. Siffermässigt såg hösten bra ut, några mål och ett gäng assist, men samtidigt var det inte en Toone som spelmässigt nådde höjderna från något år tillbaka. Jess Park kom in och tog plats i rampljuset och blev istället den spelare som offensiven i stora stycken kretsade kring. När en Toone-uppväxling låg i korten kom en olycklig skada som gjorde att hon i princip inte spelade något efter årsskiftet – enstaka matcher när allt redan var avgjort på slutet. Ella Toone är en spelare som symboliserar och personifierar Manchester United, och Manchester United behöver en Ella Toone i förarsätet. I sommar är det tomt på mästerskap, istället gäller vila och återhämtning, kanske att vi då har hennes rättmätiga comeback framför oss.
United på Europaturné: Första gången i Champions League
Det började i Stockholm på 3Arena i slutet av augusti, och slutade på Allianz Arena i München i april. Manchester United tävlade mot Europas största lag för första gången. Under ligafasen hämtades segrar mot stora lag som Atletico Madrid, PSG och Juventus. Via åttondelsseger mot Atletico Madrid tog det stopp mot FC Bayern i kvarten. Mot de tyska jättarna syntes en kvalitets- och erfarenhetsskillnad, som också blev tydlig under hösten mot Wolfsburg och Lyon. United har en bit kvar, men att nu ha fått uppleva detta en gång gör att man suktar efter mer, och mer. Trots några svidande förluster kan betyget inte bli annat än klart godkänt – att åka i kvartsfinal mot ett FC Bayern som vann tyska ligan helt överlägset och endast förlorade två matcher på hela säsongen, båda gångerna mot kommande mästarna Barcelona, gör de flesta lag i världen.
Orosmoln #2: Marc Skinners roterande
Blev det perfekt? Nej, varför starta en iskall Rachel Williams hemma mot Lyon till exempel? Var det katastrof? Nej, jag köper exempelvis att spelartypen Simi Awujo vid något tillfälle gick före spelartypen Ella Toone. Särskilt under hösten, med en frisk trupp, fick vi se Skinner ta sig an matcher på olika vis, ställa ut en startelva som kan matcha motståndets kvaliteter och dessutom planera för förändringar under matcher. Under våren har det inte blivit lika lyckat, till viss del beroende på skador och brist på valmöjligheter – då har Ellen Wangerheim fått spela på en kant och inte alls kommit till sin rätt. Andra spelare har också fått för många minuter för att ha kraft kvar när ligan skulle avgöras. Höstens matchplaner och spelaranvändning kunde inte fullföljas under våren – United har blivit sårbara bakåt och trubbiga framåt. Frågetecknet blev inget utropstecken, men kanske är det inte fullt lika krokigt.
Ligavinnare: Arsenal
Visst, Manchester City vann ligatiteln – där blev det bom på tipset. Om vi ska utse det bästa engelska laget sett över hela säsongen går det utan tvekan att argumentera för Arsenal. Några tappade poäng under säsongsinledningen gav uppförsbacke som blev för svår att hämta in – men de slutar faktiskt på endast en förlust under ligasäsongen, två färre än Manchester City. Istället är det sex oavgjorda matcher som spökar. För City var hela säsongens fulla fokus på WSL, Arsenal skulle fördela energin mellan ligan och Champions League – där det blev en semifinal. Men, Manchester City vann, Manchester City blev laget som bröt Chelseas oändligt långa titelsvit och är nu de som ska jagas.
Bäst i världen: It’s a Hinata Miyazawa world…
… och det är en helt underbar och fantastisk värld att leva i.
Utropstecken: Simi Awujos genombrott
Nja, trägen vinner sägs det men jag vet inte hur länge jag kan fortsätta skriva upp punkter om Simi Awujos genombrott. Hon är bara 22 år gammal, och det finns så mycket fotboll i henne – det syns ju. Problemet är att hon fortsätter dras med skadebekymmer och inte verkar kunna få en säsong där saker flyter på. Hon har fysiken för att bli en riktigt vass tvåvägs-mittfältare, hon har också visat att hon kan vara effektiv i ett offensivt presspel. Än har vi dock bara fått glimtar av detta. En bra sommar, så kanske jag ändå inte kan hålla mig från att drömma om ett genombrott kommande säsong.
Parklife: Jess Park vs Grace Clinton
Att Grace Clinton lämnade Manchester United just inför säsongsstart var ett dråpslag. Hon är ung, har enorm potential och lämnade ett stort hål efter sig – men United gjorde det bästa av den uppkomna situationen. Att i det läget lyckas få Jess Park att byta sida i Manchester var det klart bästa som kunde ske i ett prekärt läge. Park kom in och tog för sig, hon spelade på en nivå hon inte fått utrymme att visa tidigare. Även om Clinton och Park inte är samma spelare, visade sig detta bli en lyckoträff för United. Det centrala mittfältet togs om hand av Hinta Miyazawa och Julia Zigiotti Olme, och Park blev en offensiv kraft som United verkligen var i behov av. För Park, rent personligt, har flytten inneburit stärkta aktier och en högre status – även om United bara landade på en fjärdeplats och Manchester City vann ligatiteln. Grace Clinton kan räkna in sin första ligatitel, och spel i Champions League nästa säsong – men om vi ska vara ärliga har hennes bidrag till detta varit högst begränsat. Tidvisa skadebekymmer, och när hon varit frisk har en plats i startelvan absolut inte varit självklar. Utvärderar vi här och nu var nog ändå bytet en vinst för United, var det landar i en utvärdering om några år får vi se.
Håll ögonen på #1: London City Lionesses
Nykomlingarna med spenderarbyxor var onekligen ett lag att hålla ögonen på, och trots att man var nya på den största scenen valde man att – från en sjätteplacering – sparka managern och plocka in nytt i december. Kanske var mångas, och deras egna, förväntningar på laget och poängskörden väl hög – men nog kommer man kunna, så länge ledningen vill strössla pengar, ta nya kliv. Denna säsong blev man sexa, just den position jag inför säsongen tippade. Som nykomling, inte alls illa. Stora namn ryktas till London under sommaren, men vi får väl se – hur stor kan en klubb som saknar herrlag och organisation på den högsta nivån bli? Spännande att följa, alldeles oavsett.
Pirr i magen: Melvine Malards oförutsägbarhet
Det både pirrar och kniper i magen. Melvine Malard är en underhållande spelare att titta på, det kan liksom hända lite vad som helst när hon är på plan och får bollen. Hon spelar med ett leende på läpparna och vill få saker att hända. I det finns en oförutsägbarhet, hon följer inga förutbestämda linjer. Oförutsägbarheten behöver dock få någon form av slutprodukt, annars blir det mest bara magknip. Vi kan nu summera hennes poängmässigt bästa säsong, tio mål och tio assist – en helt klart godkänd utdelning. Fransyskan har en – jobbig – förmåga att i många lägen välja fel, skott skulle varit passning och dribbling skulle varit skott. Att hon trots detta bidragit med så mycket poäng, mest i laget, imponerar. Hon är en spelare man vill ha i laget, nog har hon gett mig pirr i magen – hon är en spelare vi ska vara rädda om.
Håll ögonen på #2: Iron Man streak
Den fantastiska Maya Le Tissier kan summera även denna säsong med att ha spelat varenda minut i varenda match United deltagit i. Det är kval till Champions League, det är Women’s Super League, det är ligacupen och FA-cupen. Det är allt. Det än mer fantastiska är att det sett ut så sedan december 2022 – alla matcher och alla minuter. En otrolig stryka. Vill man vända på det kan det också sägas att det är ett svaghetstecken för Manchester United, att bredden och kvaliteten i defensiven bedöms vara så bristfällig – får man ändå säga – att det liksom inte går att vila Le Tissier i en tidig omgång av en cup mot ett lag från två divisioner lägre. Så, hur fantastiskt detta än må vara måste vi också vara ärliga och säga att alla minuter i Le Tissier-kroppen tagit ut sin rätt, hon blev inte bättre ju längre säsongen led. Och vi måste vara rädda om Maya, skydda henne, en kropp håller inte hur länge som helst. Men ändå, tre och ett halvt år utan att ha missat en minut måste vara snudd på unikt.
Där var vi i mål med första delen av säsongssummeringen. Vad tänker du om Uniteds säsong, godkänt eller underkänt? Dela med dig i kommentarsfältet!
