Sommaren 1953 är en väldigt speciell sommar i den engelska historien. Inte bara för att det var en bra sommar med solsken och ett London som verkligen bubblade efter att ha fått tillbaka livsgnistan efter kriget, utan för att Elisabeth Mountbatten officlellt skulle krönas till Elisabeth II, då hennes far- George VI(känd från filmen om "The King´s Speech") avlidit på vintern 1952. Drottningens kröning var på sommaren och firades sommaren lång. En mera tragisk sak som hände var att Arsenals f.d mittfältsstjärna och en av klubbens allra bästa mittfältare genom tiderna- Alex James- avled 51 år gammal av cancer. Detta besked togs inte emot väl inom klubben och berörde många av lederna som varit nära Alex James under hans spelarkarriär. Men hösten skulle komma med en ny säsong och helt plötsligt verkade det som att världen utanför hade passerat förbi utan att Arsenal utvecklats. Gunners låg kvar med nästintill samma trupp som året innan. Man hade köpt på sig spelare för framtiden som Derek Tapscott, Dennis Evans och Billy Dickson. Ray Daniel-en duktig back lämnade för Chelsea, Freddie Cox, som varit så viktig i cupen, gick till WBA och Reg Lewis lade av.
Sedan inleder Gunners säsongen med åtta raka utan vinst och rundar av med 1-7 borta mot Sunderland. George Swindin stod i målet den matchen då Jack Kelsey, den nye ettan, var skadad, och det var Swindins sista match för klubben som spelare. Han skulle återinträda som ledare senare. Men åtta raka matcher och som titelförsvarare satte myror i huvudet på Whittaker, som började experimentera med laget. Flyttade om, flyttade ut och lär spelare som Bill Dodgin, Les Willis och just Billy Dickson ta mer plats. Skutan började långsamt gå åt rätt håll och man tog sig någorlunda uppåt i tabellen
Laget behövde dock stabilitet och med en vikande och alltmer skadad Joe Mercer så gav sig Whittaker ut på värvarstråt och fann en spelare som han trodde och hoppades på skulle ge laget det lilla extra. Han fann Tommy Lawton.
Vem var då detta? Jo, för oss fotbollsnostalgiker är namnet i alla fall bekant. När han kom till Arsenal var han 34 år gammal och naturligtvis såg tränaren möjligheten att göra samma sak med Lawton, som han gjort med Rooke och Mercer, dvs ingjuta kraft, rutin och erfarenhet för en skjuts mot toppen av tabellen. Jo, det gav resultat, men marginellt. Tommy Lawton var under åren före kriget sedd som en av landets mest lovande forwards. Då i Everton så bidrog han till deras ligatitel 1938/39 och efter kriget var han bland annat i Chelsea, Notts County och Brentford. Två gånger hade han vunnit engelska skytteligan och gjort tjugotalet landskamper. Ett citat från sir Stanley Matthews beskriver Lawton” Tommy Lawton possessed a rocket of a shot and, like all great players, could hit the ball equally well with either foot. He was lethal in the air and, most surprisingly for a centre-forward of the time, had all the ball skill and creative prowess of the most mercurial of inside-forwards. ”
Han hade dock hamnat på glid i Brentford och Whittaker lade upp över 10,000 pund och köpte loss honom. Köpet var kritiserat av klubbens ledning då finanserna i klubben hade börjat vackla.
Säsongen lyftes dock och stabiliserades men när Joe Mercer i april 1954 bryter benet, så var säsongen över för Arsenal och karriären för den legendariske kaptenen fullständigt över. Man kan utan att ta till överord säga att 1953/54 års säsong var en historik kollaps. Laget landade på en tolfte plats i ligan, Mercer hängde upp skorna på hyllan och Norra Londons stolthet gick in en negativ spiral som skulle hålla på ett tag. ”The Dark Ages” hade inletts.
Säsongen 1953/54 skall annars nämnas för att Stan Cullis fantastiska Wolves med Billy Wright som kapten vann ligan för första gången och att Englands landslag fick sig en törn som sent skulle glömmas. I november 1953 dök Ungerns ”Mighty Magyars” upp på Wembley och spelade en fotboll som britterna aldrig skådat. De vann med 6-3 och engelsk fotboll skakade in i grundvalarna. När England skulle ta revansch under våren i Budapest så vann Ungern med 7-1. Något var väl ändå inte som det skulle i fotbollen?
Men kollapsen skulle fortsätta ytterligare några säsonger och då 1950-talet på många sätt är en rätt obekant och inte speciellt tongivande tid i Gunners historia, så måste man ju berätta om denna. Häng med några rundor till innan vi kliver in i 60-talet och resan mot en bättre tid.
