West Ham kom ut och såg totalt handfallna ut, det small friskt från start och Millwall tog omedelbart initiativet. Hammers såg ut som statister och det var jobbigt att se första halvlek.

Följaktligen tog också hemmalaget ledningen, Hermansen gjorde först en jätteräddningen från nära håll, hann upp på returen, men tredje returen var han chanslös.

Millwall hade sedan ett rungande skott i ribban och West Ham såg fortsatt skakat ut, oförmögna att ta sig till målchanser och väldigt fantasilösa.

Precis när vi började tro att West Ham skulle ta sig till paus utan ytterligare mål så kom 2-0, där och då kändes det som ridå.

Nuno gjorde en del förändringar och oavsett vad han sa i omklädningsrummet under halvleksvilan så hade det effekt. West Ham hade helt annan energi under den andra halvleken.

Trots det dröjde det till den 74:e matchminuten innan Kanté kunde skjuta in reduceringen från långt håll. Ett riktigt snyggt mål som la upp för en slutforcering från West Ham.

Sagt och gjort, med 10 minuter kvar av ordinarie matchtid nådde Mavropanos högst och tryckte in kvitteringen. Det gick inte att ta miste på känslorna efteråt, det var härligt att se hur spelarna med Mavropanos i spetsen verkligen brydde sig!

Då kändes det som att West Ham hade en växel till och kanske rent av skulle få med sig alla tre poängen. Istället höll det på att sluta illa efter att Kanté visade sin ojämnhet då han tappade bollen som siste man och tvingades ta ett rött kort för att hindra Millwall från att avgöra.

Dessbättre blev det här ett derby som kommer bli ihågkommet för vad som hände på planen och inte för skandaler vid sidan om. Lagen hade varsin halvlek och som West Ham såg ut under matchens första 45 minuter är vi nog många som är nöjda med att det trots allt blev en poäng.

Nu väntar uppehåll till den 9 oktober då QPR kommer på besök.

I’m Forever Blowing Bubbles!