En förlust är aldrig kul. 0-3 mot Brighton var en jobbig upplevelse, som ett skepp som seglade på grund eller helt enkelt blev kapade på öppet hav. Det var - som jag skrev- en vaxbeklädd Ikaros som störtade ned mot jorden efter att ha nått solen. Men är det så illa ändå?
Gunners gick som tåget. Fyra raka segrar i ligan, tre tilli andra cuper. Maskineriet var väloljat och fungerade, men när man väl skrapar på ytan så var det en maskin som faktiskt hade en del grus i maskineriet redan och just denna förlust kom rätt lägligt. Var det en kontrollerad explosion - inte alls, men förlusten drar undan ridån och avslöjar svagheter medan det fortfarande finns utrymme att agera. Den ger en ärlig spegelbild av verkligheten, långt innan nästa steg skall tas. Förlusten kom i rätt tid.
Man skall ta med sig en del saker in i detta resonemang. Det viktigaste är att förlusten kom precis innan laget går in i ett långt landslagsuppehåll. Det är två veckors uppehåll innan nästa steg i någon form av turnering tas och det ger Artéta och hans stab tillfälle att slicka såren, analysera felen, situationen och lagets förmåga. Det ger också en hel skadade spelare tid att återkomma till spelet. Man måste inse att en hel del av försvarslinjen faktiskt saknats under början av säsongen. Saliba och Hincapié har varit borta under hela hösten, Timber kom tillbaka till matchen mot Brighton, Ben White saknades efter några bra startar och Cristhian Mosquera gick också sönder efter en bra start. Påverkar detta omflyttande? Absolut. Att sedan Konsa värvats in, Gabriel Magalhäes och Calafiori funnits kvar sedan tidigare är förvisso en styrka, men stabiliteten och synkroniseringen saknas. En annan viktig sak att fundera kring är mittfältssituationen. Det var första gången Bruno G, Ödegaard och Rice spelade ihop och det gick ju inte alls. Varken Declan Rice eller Bruno G fungerade under hög press och när de hele tiden fick spelare i ryggen när de skulle vända upp. De passar bäst när de får bollen i offensivt läge och kan styra spelet. En spelare som kanske hade funkat bättre hade varit Zubimendi, som är lugnare med bollen och strukturen hade funkat bättre. Under två veckors tid nu, så kommer Artéta att bäst fundera på hur han använder sig av sitt mittfält. Han har köpt in en allkonstnär i form av Bruno Guimaräes, som han måste få in i sitt centrala mittfält och med brassen så fick han lite av allt- passningsläggare, avslutare, närkampsspelare, hårt-jobbande, tacklare och det gäller att hitta den gyllene medelvägen. Addera sedan "problemet" Gyökeres till detta- hur skall man hitta hans roll i detta upplägg?
Om en förlust skulle ha kommit så var det möjligen nu. Det ger en möjlighet att agera i det plötsliga tomrum som uppstår. När den första besvikelsen lagt sig och den akuta pressen lättar, så öppnas ett fönster av planering och utredning och förhoppningsvis skapar det en ny magi.
