Det fanns en tid då ett nytt GAIS-nyförvärv nästan alltid följdes av samma procedur. Namnet presenterades, man kliade sig lite i huvudet och började googla. Vem fan är det här? Det kunde vara någon från Ettan, någon som inte riktigt fått det att fungera någon annanstans eller någon som Magnus Sköldmark på något vänster lyckats hitta långt utanför den vanliga allsvenska radarn.
Ibland blev det pannkaka, som med Chovanie Amatkariljo. Ibland blev det betydligt bättre, som med Amin Boudri, Axel Henriksson eller Ibrahim Diabaté. Och ibland hann man knappt förstå vad GAIS hade sett innan spelaren plötsligt stod på Gamla Ullevi och såg ut som om han spelat allsvensk fotboll hela livet. Det var lite det som var grejen. GAIS behövde hitta spelare som andra inte hade hittat, utveckla dem och hoppas att resten löste sig längs vägen. Nu har den modellen blivit betydligt bredare.
Från Skála på Färöarna till Hammarby är ändå ett ganska bra sätt att beskriva sommaren. Dennis Collander och Nikola Vasic kom från Hammarby och plötsligt behövde man inte ens googla vad de hade gjort innan. Vasic är 34 år och kommer knappast att bli någon framtida kassako. Det är heller inte riktigt så att han kommit in och vänt upp och ner på allting. Målen har framför allt uteblivit. Däremot har Salters målproduktion börjat lossna sedan Vasic kom in, vilket kanske är precis den typen av nytta man hoppas få av en rutinerad anfallare.
Collander är en annan historia. Mot BP senast såg han riktigt Axel Henriksson-ig ut: assist, löpningar och ett ganska osvenskt intresse för att grisa på när det behövdes. Det är fortfarande tidigt, men där finns åtminstone något att bygga vidare på. Och med optionen i avtalet har GAIS dessutom möjlighet att behålla honom om det faktiskt blir så bra som man hoppas.
Christos Gravius passar också in i den här delen. 28 år, över 200 matcher för Degerfors och utan klubb under 2026. Inte direkt den typen av namn man behöver förklara för någon som faktiskt följt svensk fotboll. Korttidskontrakt till årsskiftet och sedan får man se. GAIS kan alltså numera lösa ett behov med en spelare som redan vet vad Allsvenskan är, utan att för den skull sluta leta efter nästa spelare som ingen riktigt har koll på.
För där finns Skála fortfarande. Simon Girke Jørgensen är 20 år, dansk och kommer från färöisk fotboll på ett långt kontrakt. Det är ganska mycket det gamla GAIS. Frågan är bara om steget till Allsvenskan blir för stort. Några lovande första intryck räcker inte för att veta det. Men det är också precis sådana chanser GAIS måste fortsätta ta. Man kommer aldrig vinna en budgivning med Malmö eller Djurgården om alla står och tittar på samma spelare. Då får man titta åt ett annat håll.
Edvin Tellgren är kanske ännu ett tecken på att klubben numera kan tänka lite längre fram. Han kommer från Varberg efter säsongen, trots att GAIS redan har Robin Frej, Filip Beckman, Oskar Ågren och Anes Cardaklija. Det är, om man frågar mig, en av de bättre mittbacksuppsättningarna i Allsvenskan. Så varför Tellgren? Tja, kanske för att det är betydligt enklare att vara förberedd innan någon försvinner än att stå där i januari och undra vem fan som ska spela mittback. Och GAIS har dessutom lånat ut väldigt många spelare under sommaren. Det är en ganska ny situation för klubben att ha så många spelare under kontrakt som man tror på, men som just nu behöver spela någon annanstans.
Diabaté är ett ganska bra exempel på vad den här modellen kan leda till. Han kom till GAIS efter ett mål på 20 allsvenska matcher för Västerås och lämnade Sverige som regerande allsvensk skyttekung för spel i La Liga. Under våren fick han dessutom göra mål mot Barcelona. Från Västerås till Barcelona på ganska kort tid är inte direkt den sämsta avkastningen på en värvning.
Bara den sista delen blev aldrig riktigt som tänkt. GAIS fick inte till den permanenta försäljningen i sommar, men lyckades däremot låna ut Diabaté och får betalt för det. Det kan fortfarande bli en permanent affär, så det finns ingen anledning att kalla det ett fiasko. Men någon stor försäljning blev det inte. Och Diabaté är långt ifrån ensam. GAIS har lånat ut en hel drös spelare under sommaren, vilket också säger något om hur klubben förändrats. Det finns fler spelare under kontrakt, fler spelare som ska utvecklas och fler möjliga vägar framåt.
Samtidigt är det lätt att fastna i det där förbannade säljsnacket som genomsyrar fotbollen numera. En ung spelare gör tre bra matcher och plötsligt ska vi räkna på 20, 30 eller 50 miljoner. Jag är knappast bättre själv. Man hinner knappt se en 19-åring slå en bra passning innan man sitter och funderar på vad han kan vara värd. Men alla spelare behöver faktiskt inte bli en affär. En spelare kan vara värdefull för GAIS bara genom att spela bra fotboll här, och ett lån kan vara helt rätt för spelarens utveckling. Samtidigt måste man kunna fråga sig om lån alltid är rätt väg och vad klubben egentligen får ut av alla spelare man utvecklar.
För GAIS har uppenbarligen blivit bättre på att hitta olika typer av spelare. Det här fönstret visar det ganska tydligt. Nu gäller det bara att få lika bra träff på vad man gör med dem efteråt.
