Förra veckan skrev jag att den här starten hade förstört GAIS för några år sedan. Efter 1–1 hemma mot Degerfors känns det fortfarande sant – men kanske på ett lite annat sätt än jag trodde då. För det här var ingen stabil prestation. Inte ens nära.
GAIS var bra i första halvlek. De Brienne sprang runt och slog inlägg av allsvensk toppklass, Milovanovic jobbade sönder Degerfors mittfält och Ågren fortsatte se ut som en spelare som vuxit in i någon slags naturlig ledarroll på planen. Men efter paus föll nästan allting ihop. Degerfors tog över mittfältet, de självklara prestationerna försvann, GAIS sjönk längre och längre ner och plötsligt handlade det mest om att överleva snarare än att spela fotboll. Och det var kanske det mest obehagliga av allt.
För under stora delar av andra halvlek kändes det inte som det där nya, framåtlutade GAIS som vuxit fram under Fidde Holmbergs ledarskap. Det kändes mer som det gamla GAIS man sett alldeles för många gånger under 2010-talet. Ett lag som tappar initiativet, börjar tveka och långsamt spelar sig självt djupare ner i osäkerheten.
Plötsligt kom den där gamla känslan tillbaka igen. Att ett insläppt mål inte bara är ett insläppt mål, utan början på något större. Och kanske är det också därför man blir så splittrad kring Fidde Holmberg. För samtidigt som jag nog har större tillit till honom än någon annan GAIS-tränare någonsin, finns det matcher där hans ständiga tombola blir oerhört frustrerande att följa.
Rotationerna tar aldrig riktigt slut. Ingen plats känns helt säker, oavsett prestation. Spelare som varit riktigt bra ena veckan kan plötsligt petas nästa och ibland känns det som att Holmberg är så trogen själva idén att han vägrar anpassa sig efter hur matchbilden faktiskt ser ut. Mot Degerfors blev det extra tydligt.
Anes Cardaklija, som gjort några av sina absolut bästa matcher i GAIS den senaste tiden, var petad. Och visst, GAIS har flera riktigt bra mittbackar, men det var ändå ett beslut som blev svårt att förstå ju längre matchen gick — särskilt i andra halvlek när laget tappade kontrollen totalt. Då skrek matchbilden efter lite lugn, lite trygghet, någon som kunde hålla i bollen och få laget att flytta upp igen. Istället fortsatte tombolan snurra.
När Lucas Hedlund sedan kom in blev känslan nästan symbolisk för hela problemet. För någonstans börjar man undra om Fidde ibland övertänker saker som egentligen inte behöver vara så komplicerade. Alla spelare måste inte hållas varma hela tiden. Alla beslut måste inte vara överraskande. Ibland är den enklaste lösningen också den bästa — att låta spelare som faktiskt presterar fortsätta spela och bygga vidare på det. Det betyder inte att Hedlund ska hängas ut som syndabock, men det börjar bli svårt att förstå vad GAIS fortfarande väntar på där. Framför allt när laget samtidigt har andra delar av truppen som hade mått bättre av både mer kvalitet och större ekonomiskt utrymme.
Det är den där hatkärleken som gör Holmberg så fascinerande. För samtidigt som man sitter och sliter sitt hår över vissa byten eller rotationer är det ju exakt samma kompromisslöshet som också tagit GAIS hit. Samma idé om att kollektivet alltid ska gå före hierarkierna. Samma vägran att bygga ett lag där vissa spelare blir untouchable och andra bara fyller ut truppen, där Gustav Lundgren var undantaget som bekräftade regeln.
Ärligt talat känns det nästan som att Holmberg hade kunnat ta ner GAIS i Superettan igen, bygga upp allting från grunden och ändå fått folk att tro på projektet. Så stark känns tilliten till honom och det han försöker skapa. Men det betyder inte att frustrationen försvinner. För matcher som den mot Degerfors gör det väldigt tydligt att det här systemet också har en baksida.
Ibland känns det som att GAIS behöver mindre princip och lite mer fingertoppskänsla när matcher börjar glida iväg. Lite mer trygghet. Lite mer kontinuitet. Någon form av stabilitet att hålla i när spelet börjar hacka. Och kanske är det precis därför onsdagens match mot Hammarby känns så intressant. För där kommer GAIS få svar på ganska mycket.
Inte bara om laget kan mäta sig med topplag, utan också om Holmbergs idé håller när motvinden faktiskt kommer på riktigt. För skadeläget börjar bli tungt nu. Viktiga spelare saknas, rotationerna blir ännu större och plötsligt sätts hela modellen på ett helt annat prov än under tidigare säsonger. Och ärligt talat — det hade varit tufft för vilket allsvenskt lag som helst. För mot Degerfors räckte det att spela bra i 45 minuter för att ändå få med sig något.
Mot Besara & co lär det inte räcka i närheten. Då måste GAIS klara av att hålla ihop även när matchbilden svänger emot dem. Då måste laget våga fortsätta spela istället för att sjunka ihop i sig självt. Och kanske är det där man fortfarande inte riktigt vet vad man har det här GAIS till. För samtidigt som Holmbergs modell byggt ett starkare och mer motståndskraftigt GAIS än man sett på länge har vi nog fortfarande inte fått svaret på hur den ser ut när nästan allting börjar gå emot den samtidigt.
För samtidigt som det känns starkare än mycket annat man sett under 2010-talet finns fortfarande stunder där allting ser skrämmande bekant ut. Och jag fattar också ironin i att sitta och kritisera exakt den modell som tagit GAIS hit. Men kanske är det också det som är att faktiskt tro på någonting — att våga ifrågasätta det även när det fungerar.
