Arsenal under senare delen av 1950-talet står i stark kontrast till London. Om det i efterkrigstidens London fanns en gryende våg av optimism, ny industrialisering, ökande handel, ett nyskapande centrum för finansiell kraft, en hamn som ökade i värde och en teknologi inkluderande telefoni, telefonkiosker, transport och logistik, så dalade Arsenal. Klubbens ligaguld 1952/53 låg fortfarande kvar i fansens sinne. 30,000 fyllde fortfarande läktarna, men man såg tillbaka på en 12e plats 1953/54, som den sämsta placeringen man haft sedan post-krigens då Arsenal inte ens hade en arena utan fick spela hos Tottenham. Nu hade man ett hem, hade två ligaguld och en FA-cup och slutar tolva? Det fanns en inneboende besvikelse hos fansen och klubben, som tyvärr skulle fortsätta de kommande åren.
1953 hade man hämtat Tommy Lawton som ny ankare. Joe Mercers knäskada hindrade honom från att fortsätta och nu skulle den gamle landslagsspelaren Lawton lyfta laget. Det gick inte så speciellt bra. 1954/55 hade man inte förändrat laget. Några trotjänare hade lämnat, såsom Jimmy Logie och George Swindin och man hade värvat unga spelare. David Herd var en av dem och till honom får jag återkomm när han vuxit ur juniorkläderna. Säsongen 54/55 var ingen rasande vacker upplevelse det heller. Laget sladdade och publiksiffrorna vek nedåt. Kritiken mot spelet och resultaten fanns och Arsenal låg i botten större delen av hösten.
En konstig ljuspunkt hösten 1954 var dock en r esa till Moskva. Dynamo Moskva och Gunners spelade 1946 i London. Om ni minns matchen så var det dimmornas match och ingen såg vad som skedde den kvällen i den tjocka dimman. Nu ville ryssarna i en propagandakrigsaklig match tillse att Englands främsta lag -jo, Arsenal sågs så- skulle spela i Moskva. Det. Ar en omtumlande resa med mellanlandning i Minsk på grund av dåligt väder och det var ett lag som hade halva ambassaden med sig och som ledsagades av RAF-anställda. Matchen var en veritabel katastrof. Dynamo Moskvas 50-talslag var en maskin och mycket bra som lag. De utklassade Arsenal med 5-0 och resultatet sågs som en skuffelse för ambassaden och Englands rykte i Sovjetunionen. Mest fascinerade var dock media av Tommy Lawton, känd över nationerna för sin kunskap och sin landslagskarriär. Fans och spelarna flockades kring honom som om han varit en Hollywoodstjärna.
1954/55 går inte till historien som den främsta av säsonger, men efter ett lyft efter jul, så hamnade man på en övre halva och när säsongen hade avslutats så var man nia. Supportrarna var inte helt nöjda med utvecklingen. Två raka säsonger med tidigt uttåg i FA-cupen(fjärde omgången båda åren) och mediokra placeringar. Fanns det någon förändring i sikte? Södra London firade dock. Chelsea med managern Ted Drake-jo, den gamle Arsenalforwarden- vann ligan och Newcastle vann FA-Cupen återigen. Att nämna är också att Wolves gav England någon heder tillbaka då de slog ungerska storlaget Honvéd Budapest med 3-2. Brittisk media skrev då att Wolves var ”the best team in the world”, som brittisk media gärna gör. Arsenal var det under 30=talet. Den engelska insikten om global fotboll var oförändrad.
Säsongen 1955/56 hoppades de trogna kanonjärerna på en förbättring i ligan. Två säsonger i rad med mediokra resultat. Nu måste förändringen komma. London och England var under stark förändring. Winston Churchill hade försvunnit som premiärminister exempelvis och hela England och Storbritannien stod inför en omställning politiskt och strukturellt. Globalt hade Warszawapakten grundats exempelvis och i delar av Afrika påbörjas revolutionskrig och det som till slut skulle leda till slutet av koloniväldet för Storbritannien, Frankrike och Tyskland?
Arsenals lag 1955/56 såg Tommy Lawton lämna klubben, Doug Lishman sluta och Joe Mercer slutligen avtackas. En ny period skulle börja, men laget förstärktes inte något nämnvärt. Stan Charlton -en habil ytterback och Vic Groves, en ytterspringare vars brorson Perry Groves senare skulle göra väsen av sig för klubben. Lagets resultat såg inget vidare ut dock. Efter en bedrövlig start på säsongen låg man vid en längre tid under nedflyttningsstrecket. Efter en lång rad av vinster efter jul dock så lyckades man landa på en meriterande femteplats när säsongen var avslutad. Det kan ändock tyckas som en positiv insats, men publiken var långt ifrån nöjd och när man såg att Gunners endast gjort sextio mål på fyrtiotvå matcher så insåg man att det inte var någon offside ackuratess som det bjöds på när Arsenal spelade. En ny era i fotbollen startade dock då the Busby Babes vann ligan med en ung Bobby Charlton i laget.
Sommaren 1956 var en stor och emotionell tid för det stora brittiska samväldet. Denna sommaren lämnade de sista styrkorna Egypten och landet blev långsamt självstyrande. En lång tid av överhöghet i mellersta östern släpptes och Storbritannien som nation började långsamt endast att vara just det örike det idag är. Detta var en påverkan politiskt och gav premiärminister Anthony Eden mycket interna problem i partiet. Hösten 1956 och våren 1957 var turbulent i brittisk politik.
Än Gunners då? Ja, transfermässigt var det inga stora revolutionerande saker. Tre trotjänare lämnade med Barnes, Forbes och Roper.Alla tre har det berättats om. Om man tittar på lagets sammansättning så fanns det ändå en del kvalitet. Främst bland forwards dä r Holton, Goring, Tapscott och nye fräsche David Herd fanns. Spelare som Jack Kelsey, Dennis Evans, Danny Clapton och Dave Bowen skall jag återkomma till. Spontant så saknades det en stark centrallinje i laget. Backarna höll inte samma klass som anfallet och det var inte alltid superstabilt.
Hösten 1956 var omtumlande. Ungerska revolutionen var en sak, men det som påverkade Arsenal mest var att Tom Whittaker dog. Jo, den legendariske tränaren som varit med i Gunners sedan 20-talet, som spelare och som biträdande coach till Allison och själv varit coach för två ligaguld och en cupbuckla, avled hastigt efter sviterna av en hjärtattack 24 oktober 1956.Om man är mer nyfiken på Whittaker så hänvisas till denna arkivserie nummer 101. Samtidigt som Whittaker avled så valde också en annan trotjänare -Joe Shaw(som jag också beskrivit) att ta farväl. Hans långa tid i klubben tog slut den också.
Jack Crayston blev mannen som fick ta över laget. Den forne backen Crayston var en del av Arsenals sena 30-tals lag med ett par ligaguld, men fick som många andra, större delen av sin karriär förstörd av kriget. Jag skall återkomma till honom inom kort. Crayston jobbade som Whittakers assisterande tränare och fick uppdraget att driva klubben framåt under hösten och våren.
Dagen efter Whittakers död så förlorade man med 4-0 mot Everton, men sedan spelade man tolv matcher med endast en förlust och gav sig själva en riktigt bra möjlighet mot våren 1957. Det var en vår där man också nåddes av beskedet att George Allison, den store ledaren parallellt med och efter Chapman, hade avlidit. Det var under mars 1957 och även det skakade naturligtvis om klubben. Våren gav annars spridda skurar av resultat, en FA-cup-kvartsfinal dock och till slut landade man på en hedrande femteplats igen. Laget hade dock skruvat upp målskyttet rejält. Derek Tapscott gjorde 26 mål och bakom hade en ung David Herd börjat röra på sig. Han stod för 17 mål denna säsong. Unge skotske Herd skall jag återkomma till. Det var en rejäl forward.
En intressant fotnot denna säsong var "Dashing Dan" le Roux . I Arsenalhistorien obekant, men i Sydafrika sedd som en pionjär och den förste store stjärnan. le Roux värvades från QPR, men var sydafrikan och uppvuxen där. Han är vad-jag-vet den ende sydafrikanen i Gunners tröja. Förvisso endast fem matcher, men ändock en gooner. Efter en halv säsong flyttade han tillbaka till Durban,
När jag nu släpper dessa mörka åren 1953-1957, så lämnar jag er med Jack Crayston, ett Gunners som cementerat sig som mittenlag i ligan, ett instabilt lag och ett London i en makalös utveckling. Dags för några nedslag bland historiska spelare.
