” Bzzzzzzzzz ”
Jag tittade upp från huvudkudden med ett öga. Vilsen, omtöcknad, trött och på gränsen till irriterad. Omkring mig var det mörkt. Inte kolmörkt som den mörkaste kalla vinterdagen, men dov och ogenomtränglig mörker. En bit bort låg saken som orsakat oljudet som abrupt avbrutit min sömn. Den lyste segerrikt, som om den lyckats med något. Jag reste på mig, kände hur leder, ledvätskor, benstomme och organ påbörjat ett samarbete och tittade på min telefon. 06:15. 06-jävla-15. Hur kunde jag vara så fantastiskt dum att ställa klockan på 06:15 när mötet på kontoret nära Trafalgar Square var klockan tio och jag nu hörde lättare trafik utanför mitt hotell vid Charing Cross? Det är ju tio minuter att gå. Varför lyser nu telefonen så triumfatoriskt på 06-16 och vill påminna mig om något?
Det tog mig dock bara några ögonblicks tiondelar att snabbt rekapitulera mitt beslut att vakna. Minsann, jag skulle ju bege mig norröver. Jag skulle ju besöka paradiset på jorden som en morgongåva till mig själv. Emirates Stadium en morgon i sen september.. det kändes som det vore både vansinnigt, ursinnigt och fullkomligt galet fantastiskt på en gång.
06-20 så strilade vattenstrålarna ned över en trött kropp i en dusch, där rummets arkitekt valt att låta duschens dörr gå in i duschen. Detta betydde helt sonika att man med risk för att bli antingen besudlad med arktisk kyla eller bastuhett vatten startade duschen om man valde att dra på duschen i den extremt trånga duschkabinen eller om man inte ville stoppa in handen först och dra igång duschen och samtidigt skvätta ur ett par liter vatten på golvet, sommstudsat ut via kabindörren. Den arkitekten borde steglas.
06:35 satt man i frukostmatsalen tillsammans med andra möjligt ännu tröttare varelser, trycktankade några scones, yoghurt, en liter kaffe, halvtaskig lätt gulfärgad juice och insåg när man tittade ut genom ett disigt fönster att… jo visst fan regnade det. Inte några stänk som letade sig ned, inte alls..utan ett behagligt otrevligt blött Londonregn. Samtidigt är en frukost vid Charing Cross och på detta hotell som att kliva rakt in i en elegant, viktoriansk tidsbubbla mitt i Londons pulserande hjärta. Restaurangens säregna arkitektur med sina stora öppna fönster, imponerande takhöjd och stilfulla detaljer skapar en atmosfär som är både lyxig, men också lugn. Medan staden utanför precis håller på att vakna till liv och pendlare strömmar förbi Charing Cross, sitter du ändå skyddad i en varm och sofistikerad miljö där porslinet klirrar dämpat, nyvakna turister långsamt tittar på sina telefoner, pratar frånvarande med varandra och intar en stilla ”scrambled egg” och smakar på ett blekt kaffe. Ändå..makalöst och rätt intressant att sitta så här och äta frukost på väg till norra London. När man normalt sett tar en promenad till Emirates Stadium från centrala London(5-6km) eller åker upp till match, så äter man frukost i en suspekt källardel där lukten av omgivande kök från andra halvsunkiga hotell i Bayswater övertrumfar det kök man själv serveras från. Ingen av de som jobbar i köket eller som serverar kan mycket mer än två meningar engelska och nickar glatt när man säger "White toast".
Strax före slaget sju så ramlade man ned i den begynnande Londontrafiken. Att kliva in i underjorden via den magiska ”The Roundel”-skylten är som att mötas av en historisk tidskapsel. Denna enorma organism har fungerat sedan 1863 och här möts världen. Här träffar alla ljud och dofter varandra i en majestätisk krock och symbios. Ljud av metall, röster, vind, fart, fläkt och dofter av ozon,kaffe, rostat bröd, sandwich, parfym och så alla människor. Alla dessa människor som är på väg någonstans. Studenter, barn, affärsmän/kvinnor, turister med karta, barn med föräldrar, någon med en kopp kaffe, någon med ryggsäck. Däribland en yrvaken svensk i sina bästa dagar. På väg norrut. Väl nere i tunnlarna vandrar du genom en labyrint av rörliknande gångar, där de färgkodade skyltarna till de olika linjerna ( Northern, Piccadilly, Central ) guidar dig som pilar i en grotta. Så når du perrongen. Väggarna är klädda i klassiskt viktorianskt kakel, ofta med unika mönster för just den stationen. På golvet, och över högtalarna, påminns du ständigt av Londons mest kända fras: "Mind the gap" . Sedan kommer tåget, en vindpust och två runda ljus som en stor mask ur den stora svarta tunnelöppningen. Det är något magiskt som sker och jag fascineras varje gång av denna organism som lever under marken i London.
Hur många gånger har jag inte åkt denna sträcka? Planlöst, oplanerat, planerat men ändå med ett syfte - att kliva av runt Emirates Stadium och uppleva magi. Ibland med halsduk och tröja, ibland med ryggsäck, ibland själv och ibland med familj eller andra fans. Förväntansfull, upphetsad och nyfiken. En kort sträcka till Leicester Square, byte till Piccadilly Line och tillsammans med morgontrötta Londonbor så ringlar sig denna ormliknande organism genom underjordens kanaler norröver. Vid " hoo´bonn " kliver några ungdomar på med ryggsäckar med Metropolitan University tryckta. De skall åt samma håll- som Winnerbäck hade sagt. De småpratar, kollar på sina telefoner. Runt 20 år kanske- en av asiatisk härkomst, en mörkhyad.. de tjatrrar, pratar i munnen på varandra och skrattar. Jag iakttar dem och ler åt deras ungdomliga entusiasm och samtidigt avundas jag dem något fantastiskt. Tänk att få göra sina studier på Met Uni vid Holloway Road. Varje dag kliva av tunnelbanan och häpnas över Emirates Stadium på håll. Varje dag gå till skolan med tårar i ögonen och med en empati för omgivningen som sträcker sig över en kontinent. Det måste vara en speciell magi i att sitta i universitetets bibliotek eller i de stora glasklädda studierummen som vetter ut mot Holloway Road. När du lyfter blicken från böckerna och rapporterna ser du klubbens kanon-emblem på förbipasserande jackor, halsdukar som sticker upp ur ryggsäckar på medstudenter, och Arsenal-affischer i fönstren på kaféerna mittemot. Jag tror inte de hade fattat det om jag sagt till dem dock. De hade nog tyckt jag hade varit en fullkomlig idiot och en äldre kontaktsökande man. Troligen hade jag blivit avslängd vid nästa hållplats Russell Square, häktats och hamnat på Pentonville Prison en bit norrut. Där hade man suttit bakom en en enorm, till synes ändlös skyddsmur i gult och mörkt London-tegel och funderat på sina tyg och otyg...
Efter ytterligare några stationer och passagerares rörelser in och ut från tunnelbanevagnarna i ett vaknande yrvaket London så närmade sig min slutstation. Studenterna klev av vid Holloway Road som sig bör och jag gjorde mig iordning för att kliva av vid nästa hållplats. En matchdag är det kaos här. När tågdörrarna öppnas, så öppnas dammluckorna till flod av rött och vitt som en oformlig massa samlas på en trång perrong och rör sig mot trappor, hiss och ett dagsljus där matchatmosfären väntar. Sjungs det något? " Arsenaal.. Arsenaa l" och när strömmen av fans når de sista trappstegen och pressar sig upp mot biljetthallen blir det uppenbart hur unik denna plats är. Den lilla 1930-talsstationen, inklämd mitt i en rad av helt vanliga bostadshus, är inte byggd för denna sorts extas. Folk står axel mot axel. Spärrarna piper i ett mekaniskt konstgjort tempo när tusentals resekort blippas.
En gång i tiden hette den Gillespie Road och det stod inmurat i kaklet när man anlände. I alla fall antar jag det. 1932 bytte det namn till Arsenal efter mycket tjat och övertalning från Herbert Chapman. Då fanns inga hissar eller automatiska system- inte alls.. då var det trånga gångtunnlar som brant ledde upp till dagsljuset. Längst upp den klassiska biljettkiosken i mörkt trä med små glasrutor där stationsvakten stämplade pappbiljetter för hand. När väl Chapman fått igenom namnbytet så blev tunnelbanestationen något helt annat. Då blev det en naturlig plats för fans att kliva av och det gjordes en markant ändring av hållplatsen. In med nytt kakel, bredare gångtunnlar, artDeco-design och så det episka namnet "Arsenal" kring "the Roundel" utanför Stationen.
Där stod jag nu. En onsdagmorgon 07:20 i september. Det regnade. Det öste ned. Jag förbannande mig direkt över min klädsel. Jeans och tröja? Vafan.. jag kommer att bli dyngsur på tio minuter. Genomdränkt av norra Londons bäst placerade ösregn, men ändå, när jag vände mig om och såg de episka bokstäverna på tunnelbanestationen, såg det gamla Highbury på håll rakt framför mig och snett upp till höger de tornande tornen på Emirates Stadium. Det fanns sämre ställen att bli genomblöt på....
To be continued.....
