Chelsea föreföll inte ha särskilt många svar på Sunderlands matchplan. Enmansarmén Brian Brobbey var tillräckligt för att skapa oreda i Chelseas backlinje och hemmalagets försvar sattes sällan på prov. Även i Joao Pedros frånvaro måste de kungsblå kunna prestera bättre än så här. Detta var rent ut sagt pinsamt.
Ångvälten
Brian Brobbeys djupledsspel och fysiska dominans var än en gång påtaglig. Nederländaren har gjort livet surt både för Chelsea och Sverige det senaste året. Inte heller Xabi Alonso verkar ha hittat motgiftet för Sunderlands spjutspets. Duellen som leder fram till Sunderlands straffspark och matchens enda mål ska vi diskutera, men faktum är att Levi Colwill redan innan var illa ute. Efter en kvarts spel tappade Colwill bort Brobbey, som var väldigt nära att stöta in Talbis inlägg. Dragkampen i matchminut 35 föranleddes också av ett misslyckat brytningsförsök på mittplan som gav Sunderlands anfallare i det närmaste fri lejd mot Mike Penders mål. I en chansfattig och sömnig tillställning var det åtminstone solklart att Brobbey vunnit matchen i matchen mot Chelseas mittförsvar. Oaktat Levi Colwills gula kort hade det varit motiverat med ett byte i halvtid, så där ska Alonso få rätt för att han gjorde pinan kort.
Spelet – eller frånvaron av det?
Utan en renodlad forward hade man kunnat tro att Chelsea skulle bli bättre på korta, kvicka kombinationer. Tänk Ma-Za-Car som skulle bli så bra under Roberto DiMatteo. Det var en önskedröm, och verkar förbli det år 2026. Neto och Rogers turades om att leda linjen där framme, men de tvingades ner mot mittplan för att alls få känna på bollen. Likt förlustmatchen mot Spurs hade Chelsea förtvivlat svårt att ta sig igenom motståndarnas press. Moises Caidedo gjorde ett hästjobb när han klev ner som mittback och försökte få upp något slags tempo i passningsspelet, men få andra var med på noterna. Ju längre matchen led desto mer isolerad blev Romeo Lavia centralt. Cole Palmer sjönk allt djupare och inkräktade på innermittfältarnas arbetsområde utan att uträtta något när han väl kom rättvänd med boll. De få gånger som Chelsea lyckades spela sig förbi en rödvit lagdel så tog det i det närmaste tvärstopp. Väl framme vid den sista tredjedelen letades det skott framför utskjutande Sunderlandspelare som var snabba med att hugga. Ganska tidigt föll Chelsea tillbaka på motvilliga inlägg mot ytor som nästan bara befolkades av hemmaförsvarare. Xabi Alonso förlorade tränarduellen mot en rejält pressad Regis le Bris.
Cold Palmer
Iskall, och inte i positiv bemärkelse. Mot ett av ligans sämsta lag var det som att Palmer knappt syntes till. Gav han upp efter att ha nekats en straff? Kanske. Chelseas nummer tio hade ändå chansen att med fart ta sig an Sunderlands backlinje vid flera tillfällen, men verkade ta fel beslut i stort sett varje gång. Både Pedro Neto och Estevao bidrog med överlappande löpningar, medspelarna gjorde i många fall sitt för att ge Palmer så många alternativ som möjligt. Trots det lyckades han, han som ska vara vår talisman, inte sätta sitt avtryck på matchen. I en match som innehöll många svaga prestationer var Cole Palmers insats särskilt oroväckande.
