Alla som kan sin brittiska fotboll känner till John Charles. Möjligen Wales bästa spelare någonsin om man inte tar med Gareth Bale. Den Swansea-född Charles fann samtida med Stan Matthews, men spelade i Leeds och sedermera i Italien och är en av brittisk fotbolls mest eleganta forwards någonsin.
Han hade en bror. Mel Charles. Var han lika framgångsrik? Inte riktigt, men han spelade i Arsenal. Mel Charles har dock en bra och ståtlig karriär, men hamnade i skuggan av sin mer kände bror-parallellfall med Jackie Charlton och Brian Laudrup exempelvis. Mel Charles skulle sedan skriva en biografi som han kallade " In the shadow of a giant ", där han beskrev detta.
Bröderna Charles
Talangfulla bröder således, dessa bröder Charles.
Den ene-John var en legendarisk walesisk professionell fotbollsspelare, allmänt ansedd som en av Storbritanniens absolut största idrottsexporter genom tiderna. Han uppnådde ikonstatus i både Leeds och italienska Juventus tack vare sin unika förmåga att spela i världsklass som både mittback och anfallare. han gick under smeknamnet Il Gigante Buono " : (Den snälle jätten)eftersom han trots sin enorma fysik (188 cm) aldrig fick en varning eller utvisning under hela sin karriär. Han värvades 1957 till Juventus för rekordsumman 67.000 Pund(då en rekordsumma för en brittisk spelare).
Broder Mel hade inte samma slagkraft internationellt, men inom de brittiska öarna var gossen från Swansea något alldeles särdeles. Han gjorde 200 matcher för sitt Swansea, där han spelade både mittback och forward, precis som sin bror och George Swindin fick upp ögon för den långe, gänglige gossen. En utmärkt lösning för Gunners stapplande försvar, där Bill Dogdin jr, Billy McCullough, Dennis Evans och några till. Det var inget försvar som pallade en stor anstormning och ledde till att Gunners landade ganska lågt ned i tabellariet. George Swindin behövde något för försvaret och han beslöt sig för att ta en titt på den långe mittbacken från Swansea.
Transferrekord
Bara att heta Charles, att vara bror till legendaren John Charles, samt att ha spelat i Wales VM-lag 1958 gjorde att Mel Charles inte bara var ryktenas man, utan även fick en ansenlig summa hängade kring sin hals. Den yngre brodern Charles hade också gjort dig ett bra namn under VM1958, då han blev uttagen till World Cup XI, som ende Walesare och då de stod pall mot Brasilien i en spännande kvartsfinal, så sade exempelvis Pélé att "Mel Charles är den tuffaste försvararen jag stött på under hela turneringen".
Så, Swansea ville ha närmare 50,000 pund för sin versatile spelare. På den tiden var det lika med ett transferkrekord mellan två brittiska klubbar. Minnesgoda känner till Chapmans 12,000 pund(ca) för David Jack trettio år tidigare. Nu var det dags igen. Swindin pratade med styrelsen och övertygade dem om Mel Charles förträfflighet i laget.
Men det var ingen enkel transfer. Arsenal ville inte pynta beloppet utan behövde skicka in lite "dö-vikt" i erbjudandet och skakakade fram två lovande juniorer som de erbjöd som del-betalning om Swansea kunde sänka sitt bud. David Dodson- 18 år gammal och ungdomslandslagsman- samt Peter Davies- också 18 år gammal. Dessa två fick meddelandet av George Swindin att Swansea skulle bli nästa station. David Dodson, som byggt hela sitt liv kring Arsenal och var en lokal kille, såg hela sitt liv försvinna. I en intervju med en lokal tidning fick han frågan om vad han tyckte om Swansea. Hans svar var okontrollerat, men det var rätt tydligt att han var missnöjd. Han uppsökte Swindin, men fick beskedet att det var klart. Dodson och Davies till Swansea. 46,000 pund bytte ficka samtidigt och Mel Charles flyttade från Swansea till Gunners. Det var dock inte helt enkelt, för både Chelsea och Tottenham ville ha walesaren, men Swindin hade övertalet Charles om transfern och sagt att han såg honom som forward i sin uppställning och inte mittback. Tiden var mars 1959 vilket var efter transferns dead-line, så Mel Charles fick vänta några månader innan han kunde debutera för Arsenal.
Ett nytt transferrekord var dock satt.
"Signing for Arsenal was the most terrible choice I ever made"
Mel Charles kom till ett Arsenal 1959. Det var som ovan nämnt ett mediokert Gunners som landat på nedre delen av tabellen. Legendaren Dave Bowen skulle lämna klubben för Northampton och det var tanken att walesaren skulle vara den som ledde laget. Så blev det inte. Fast han gjorde tappra försök med en hel del mål. Och Skador. Hans tid i klubben skulle bli en tid där han gjorde mål när han inte var skadad, men han hade problem med knäna. Primärt. Det var ligamenten i knäna som var instabila, gick sönder, gav upphov still svullnader och han kunde sällan spela mer ön några matcher i rad. Sedan var han inte nöjd med träningsmängden och sättet man tränade på. Ron Greenwood- sedermera en misslyckad coach i England- var Gunners assisterande tränare vid denna tid och var inte alltid överens med Charles.
Han skulle göra totalt tre säsonger i Gunners. Ingen av dem gav mer än 23 matcher. Totalt sett 28 mål på cirka 60 matcher. I mars 1962 valde han att lämna klubben för Cardiff. I en biografi, som skrevs efter karriären där han beskrev sitt liv som ett i skuggan av sin mer berömde bror så sade han att "Arsenal will forever be in my heart" , men också att " Signing for Arsenal was the most terrible choice ever made" . Tudelat med andra ord. Kanske var det också bidragande att han såg hur en av sina bästa vänner-Clive Jones (också Walesare)- spelade för Tottenham, som 1961 vann dubbeln under Bill Nicholson.
Vad hände sedan?
Hans tid i Cardiff´blev omtumlande på många sätt. Han inledde starkt, men kunde inte hjälpa klubben som blev nedflyttade en division. Deras tränare fick sparken och ersattes av ..George Swindin, som fått lämna Gunners(återkommer om det). Charles knäproblem fortsatte dock och hans matcher blev färre och färre. 1962/63 värvades broder John Charles tillbaka från Italien och de båda bröderna fick kampera ihop. Det gick dock halvdant, men de lyckades knipa den Walesiska Cupen innan problemen återigen hopade sig. En ny tränare kom till klubben och han kunde inte med den rätt vältalige Mel Charles. Forwarden hade gjort några mål för Cardiff men den nye tränaren valde att peta honom ändå. Charles menade då att han kunde ju stoppa in en häst i laget om han ville ha någon som sprang. Charles fick lämna klubben och gick vra några mindre Walesiska klubbar innan han hängde upp sina skor med sargade knän 1972.
Efter karriären var livet mindre enkelt. Mel Charles hade problem med det skriva språket - trolig stark dyslexi- och fick jobba med enklare arbeten under resterande del av livet. Hantverk, dörrförsäljare och andra sysslor innan han 2016 avled efter en kort sjukdom. Mannen som en gång hade transferrekordet i England hade lämnat oss, i skuggan av sin äldre bror.
Tack Mel Charles.
