Äventyret fortsätter...
"bop-bop-bop-bop"
..eller hur det nu låter när hällregn träffar asfalten.Ett aggressivt, piskande ljud av miljoner stora vattendroppar som slår mot den hårda ytan i hög hastighet. Ett vasst, tätt och kaotiskt smattrande hördes där jag stod utanför tunnelbanestationen på Gillespie Road. Jag var på plats en onsdagmorgon och klockan hade närmat sig strax efter halv åtta och jag var själv. På håll såg jag en dam komma springa i regnet med väska, klädd för en dag på kontoret och rusade in under taket på tunnelbanestationen där "Arsenal" lyste majestätiskt.
Naturligtvis är det på sin plats att ställa sig den faktiska frågan
" Vad gör du i norra London en onsdagmorgon när det inte ens är nära att Arsenal spelar?"
Svaret är inte så konstigt dock. Det handlar om en ren, nästan sakral form av lycka. För ett hängivet Arsenal-fan är detta inte bara en tom fotbollsarena; det är ett fotbollens Mecka, ett hem och en plats fylld av personlig identitet. Varje gång jag närmat mig arenan- från tunnelbanan vid Arsenal, Holloway Road eller gåendes från Finsbury Park, The Angel, Highbury&Islington eller även Caledonian Road och man ser den gigantiska, moderna arenasiluetten plötsligt uppenbarar sig bakom radhusen, stannar tiden.
Det känns som en fysisk stöt i bröstet. Hjärtat tar ett extra skutt och en djup, varm våg av eufori sprider sig från magen ända ut i fingertopparna. Det är insikten: ”Jag är faktiskt här nu". Det är kärleksförklaringen till klubben och området.
En gång läste jag en kurs i psykologi på ett universitet i Stuttgart och en professor Dr Ernst från Freiburg förklarade med en väldigt bra bild. Han ritade fyra-fem ringar - likt Maslows behovspyramid- och förklarade den mänskliga känslan i varje lager. Längst in i kärnan av figuren - där är "Gefühl"- översatt innebär det i princip "känsla av lycka 2.0". Han menade att om något landar där, så kan inget rubba det. Inget. Där jag stod nu och tittade på tunnelbanestationen och gatorna som omgärdar den- Gillespie Road, Avenell Road och St Thomas’ Road så kantas av långa, sammanhängande rader av två- till trevånings terrasshus i mörkrött eller gulbrunt tegel. Gatorna är smala och e n vanlig morgon är de kantade av parkerade bilar och vackra, uppvuxna träd som kastar skuggor över trottoarerna. Det finns inga stora bilvägar eller busslinjer som passerar precis utanför stationsingången, vilket förstärker den tysta "bostadsområdes-känslan". Det är här min "gefühl" är , och kring detta område. Jag kan bli tårögd, empatisk, löjlig och barnslig bara att gå runt här.
My Fair lady hade en text"
I have often walked down this street before
But the pavement always stayed beneath my feet before
All at once am I several stories high
Knowing I'm on the street where you live".. den passar in rätt bra.
Nog med sentimentalitet och löjliga nutidskildringar. Nu satte jag av mot hemmaborgen.
Emirates Stadium är ett mästerverk. Varje gång jag är där så fascineras jag över byggnationen, hur praktiskt det är att ta sig till arenan, hur stora utrymmen det finns runt omkring och hur fantastiskt placerad och insmugen i omgivningen den är. Om man går från Arsenals tunnebanestation så knallar man på Drayton Park. Idag knäpptyst. Inte en människa syntes till. Jo på håll någon äldre man med hund. Tänk vilken lyckost.. att bo här och knalla ut med hunden varje dag. Det skulle inte funka för mig. Den hunden skulle bli stående och jag skulle idiotiskt stå och titta på arenan. En matchdag dock- då förvandlas den annars ganska lugna bostadsgatan Drayton Park till ett av de absoluta huvudpulsådrarna för hela upplevelsen . Den tysta morgonen man nu upplever är som bortblåst, och gatan blir istället en kokande, rödvit karneval av förväntan, hopp och glädje. Det luktar från den lokala hamburgarstationen, stekos från korvar. halsdukar, mössor, tröjor och allsköns souvenirer.
Om man kommer Drayton Park framåt så kan man nå Emirates på två sätt. Den första uppgången som leder till Ken Friar Bridge eller den andra uppgången som ligger bortom den lilla Armouryfilialen som finns här och som heter Danny Fiszman Bridge. Båda uppgångarna leder via det stora trappsystemet som leder över järnvägen som går norrut och upp på den nivå som Emirates Stadium är på. Danny Fiszman Bridge leder fram mot den delen där Herbert Chapman möter fansen. Bron som leder över järnvägen är fylld av flaggor och bilder på Arsenalspelare. Gamla som unga. Om man tar Ken Friar Bridge- som jag gjorde denna gång så öppnar sig landskapet plötsligt upp, och du kliver rakt in i Arsenals moderna hjärta. Arenafasaden står framför mig, som ett gigantiskt rymdskepp i glas, stål och betong. Ett böjt vågformat tak mot himlen, som en solig dag skulle reflekterat ljuset, men som denna dag går rakt upp i en grå massa.
Här finns också en del statyer. Rakt framför mig står två stycken. Ken Friar- som när jag var här fortfarande levde- och en bit bort Arséne Wenger som lyfter bucklan 2002/2004. Rakt bort till vänster står Herbert Chapman som står där och blickar upp mot arenan, precis utanför den norra läktaren ( North Bank ). Det är en fantastisk symbolisk koppling mellan klubbens historiska rötter och dess nutid. När han står där ensam i ett hällregn som denna dag så ser han ännu mer pompös och triumfatorisk ut och det är han värd. Han satte Arsenal på kartan under trettiotalet och är grunden till varför Emirates Stadium står där det står. Utans hans framgångar på 30-talet hade historien varit annorlunda. Det är med stor kärlek jag tittar bort mot statyn.
Jag närmade mig nu den stora borgen av kärlek för att ta mig en närmare titt på själva arenan. När jag kom närmare så möttes jag av tre-fyra motionerande ungdomar som verkade springa någon form av intervall runt arenan. Den första ingången som mötte mig var den kanske mest klassiska av dem alla. "the North Bank.
Detta är "the home of football". I alla fall i norra London. Detta är hemmafansens kurva och här huserar, regerar och dominerar den rödvita klacken som alltid trycker in i "North London forever" och som leder flaggviftning och som gör allt de orkar för att få igång stämningen på arenan. The North Bank var episk på Highbury, men det tog ett tag innan denna del av läktarna fick detta namn.
När man sedan - hukandes för det ihållande regnet- sedan börjar röra sig runt arenan, så passerar man förbi bilder på gamla spelare, tillhörande citat från dessa och i min vandring är det kanske ett som alltid blir kvar och det är Tony Adams magnifika ciitat
Men här finns också små stycken om Wilf Copping, Ian Wright, Robert Pires, Charlie George och många flera av hjältarna från den rödvita klubben. Historien om Ian Wright, när han var avstängd en match hamnade i publiken och sjöng sin egen ramsa är värd en historia det med.
Min favoritstaty alla kategorier står på vägen från North Bank och nästan vid Arséne Wenger. Vid East Stand. Det är statyn av Tony Adams. Bilden av "Captain fantastic" när han sträcker händerna upp i luften efter att ha gjort 4-0-målet på Everton 1998. "Would you believe it", säger kommentatorn och jag minns fortfarande exakt var jag stod när han slog in bollen. Exakt på centimetern kan jag peka jut det. Det är så symptomatiskt att se honom denna dag. "Mr Arsenal". Han står avbildad i brons med armarna utsträckta rakt ut i luften, huvudet lutat bakåt och blicken vänd upp mot himlen i ren, total extas.Det är kraftfullt. Det är regn, bronset blänker i vätan och det känns som han firar det om-och-om-igen. Nästan 670 matcher. Tio bucklor och den som Wenger menade var den bästa försvarsgeneral han sett. Jag har följt honom sedan han var 17 år gammal. Vi är nästan jämngamla och jag har läst hans självbiografi flera gånger. Om det är någon spelare jag troligtvis skulle bli fullkomligt star-struck av se, så är det nog just "Captain fantastic".
Jag fortsätter. Jag tittar på min klocka. Den börjar närma sig något efter klockan åtta. Mitt möte på ett kontor vid Trafalgar Square var klockan tio, så jag får plaska i regnet lite snabbare för att uträtta det jag skall denna morgon. Jag gick vidare mot Clock End och såg utepuben och toaletterna till höger. Matchdagar är området fullt och Camden Hell intages med god vigör. Det skrålas, det pratas, det gissas, det skrattas. Inte denna dag när min promenad ackompanjerades av det svampiga slurpandet från mina genomblöta strumpor mot sulorna.
The Clock End, känd för sin magnifika klocka, som Herbert Chapman en gång lyfte fram och som tronar på läktaren. På matchdagar är The Clock End dock känt för sin otroliga ljudkuliss – det är här bortafansen håller till i ena hörnet, vilket skapar en intensiv, elektrisk och stundtals rå läktarkamp mot hemmafansens sång. På väggarna runt The Clock End-läktaren ser du delar av de gigantiska konstverk som klubben uppdaterade runt arenan. Här hänger monumentala vepor som hyllar Arsenals legendariska spelare, historiska årtal och klubbens globala supportergemenskap. Det är en färgstark, röd och vit kontrast mot den grå himlen och den plaskvåta betongen.Här finns även ingången till de rundturer man kan göra om man beställt "en Legend´s Tour". Jag har gått en med Charlie George som guide. Om den återkom jag möjligen.
Innan jag lämnar denna nivå så är det två statyer till som jag alltid passerar. Med vördnad, lätt hukande i en slags "I am not Worthy"-gest, men också med tacksamhet. Den första man ser är naturligtvis Thierry Henry. Det är en fullkomligt magnifik staty, som så fullkomligt beskriver tiden då fransmannen var kungen av Premier League och den spelare som många säger är den bäste någonsin i Premier League. Statyn är gjuten i brons och visar Henry på knä i full fart. Posen är tagen direkt från hans legendariska måljubel efter att ha gjort ett solomål mot Tottenham på Highbury 2002. Han har precis sprungit över hela planen, kastat sig ner på knä på gräset och glider framåt med armarna hårt pressade längs sidorna och knutna nävar. En perfektion. Statyn är så magnifikt detaljerad och finessrikt gjord att man även ser spåren i gräset där han glidit.
Sedan Dennis Bergkamp. Placerad nära West Stand. Där står statyn som till skillnad från alla andra är en statyn i rörelse. Den hålls uppe av en diskret stålkonstruktion fäst vid hans vänstra stödben, vilket gör att hela hans kropp ser ut att sväva fritt över stensockeln. Posen är baserad på ett ikoniskt fotografi från en match mot Newcastle i februari 2003. Statyn fångar det exakta millisekund-ögonblicket när Bergkamp hoppar upp i luften för att plocka ner en hög långboll. Den utstrålar finess, känsla, estetik och ger en bild av att Wengers Arsenal inte bara var urkraft och vinnarskalle utan även estetisk konst.
När regnet nu långsamt börjat upphöra och klockan smyger sig mot 08:30 är min promenad runt detta sagoslott över för denna gång. Bakom mig ligger en trappa nedför Emirates Stadium mot Armoury Square, Här finns the Armoury, som jag gärna och alltid besöker, här finns d två kanonerna, här finns fansens plaketter och nära West Stand finns även nedfarten till bilparkeringen för spelarna under matcherna.
Denna dag, precis som när jag besökte denna plats under sommaren så kläs området i röda färger med budskapet "Champions".
Med regnet sakta avtagande rör jag mig längs Hornsey Road. Jag passerar "Little Wonder Café", som troligen har det mest strategiska läget av alla med fönster och bord mot the Armory och sedan ned mot pizzerian Mamma Mia, där jag käkat Margarita och druckit Stella Artois och ut på den numera pulserande Holloway Road, som länkar norr och söder i en rätt rak skepnad.
Här finns tunnelbanestationen Holloway Road och det är via denna öppning i den böljande London-trafiken, som jag återvänder till det normala livet. Ett liv som inte har så mycket med fotboll att göra, men ett liv som ibland ger mig chansen att i hällregn och fullkomligt dyngsur vandra runt min egen katedral:
Emirates Stadium.
Tack för att ni följde med.
