Det känns nästan orättvist att inte ge framstående spelare en egen artikel i denna berättelse. De är dock väldigt många som skall nämnas och det får inte alltid plats. I historien om Gunners har jag försökt att plocka fram spelare som utmärkt sig lite extra. Målskyttar, klassiska backar. Målvaktshjältar, arbetande myror på mittfältet, strateger eller bolltrollare. Det finns så många och när jag nu håller på med postkrigstiden och tiden fram till 1960 och George Swindin tid som tränare har jag lyft fram Lewis, Rooke, Lishman, Mercer och Compton-bröderna. Senare kommer historier om Walley Barnes, Dennis Evans och Dave Bowen. Sedan har vi de andra. De skall inte glömmas utan äras och som ett tecken på mitt eget intresse och det faktum att de spelade en viktig roll i Gunners kamp på 50-talet så,kommer här en kortare beskrivning av fyra forwards med bra målstatisitk
Don Roper
Mannen från Hampshire har en historia som är värd en lång rad av berättelser, men jag väljer en kortare väg för denne mångfacetterade forward som kom till Gunners efter kriget. Hans värvning var omskriven. Den sades vara en av ” one of the most drawn-out and delicate deals in the history of football transfers ”. Den slutade med att Gunners släppte en spelare och en massa pengar för forwarden. Hampshire-killen skulle bli viktig för Arsenal. Tio mål under serievinsten 47/48, men tappade sin plats till Freddie Cox till finalen 1950. Han spelade 1952, men fick då kliva ned som ytterback när Walley Barnes blev skadad och var lysande. 1952/53 vann han titeln igen. Roper var känd för sina pricksäkra långa passningar och stenhårda skott. Hans vänsterslägga var vida känd. I media skrivs om ett 30-meters skott mot Derby County som satt som ett frimärke i krysset exempelvis.Något annat som han var känd för var hans enorma aptit. Det gick historier om hur han mer eller mindre gavs möjlighet att äta upp tårtor själv. Efter 88 mål på nästan 300 matcher lämnade han för Southampton och sedermera lokala Dorchester, där han dominerade i amatörligan. Utöver fotbollen var Don Roper en skicklig cricketspelare. Han representerade sitt hemma-grevskap Hampshire i en first-class cricketmatch 1947. Han gick bort -märkt av Parkinsons 2001.
Cliff Holton
Cliff Holton och Don Roper var samtida. En stund. När Roper skördade troféer med Rooke och Lewis, så hade Cliff Holton värvats från Oxford som 18-åring. Holton värvades som ytterback och skulle under hela karriären vara en spelare som användes över hela planen. Hans historiebeskrivning handlar dock om målskytte och rekord. Holton var en atlet. 190 lång och med priser från tävlingar i rodd, simning, löpning och friidrott Han tog plats i Gunners säsongen 51-52 och var med och förlorade cupfinalen innan han bidrog med 19 mål när de vann ligan 52/53. Holton var en tacksam spelare. Han var flexibel, bred i sin kunskap, men också en spelare som vandrade in och ut ur laget. När han lämnade Arsenal 1958 efter att bland annat gjort fyra mål i en match mot ManCity, så hade han gjort 88 mål på 220 matcher. Ett bra målsnitt, som också gav honom en plats i London XI, som spelade Inter-Fairs Cup. Han såldes till Watford och sedermera Northampton och Crystal Palace. Han fortsatte att göra mål och har rekordet för både Watford och Northampton när det gäller mest ligamål under en säsong. I Watford ses han som en av de absolut bästa spelarna genom tiderna och hans målskytte i de engelska ligorna är det inte många som slår. Han dog 67 år gammal 1997 under en semester och läser man hans dödsruna i media, så inser man att detta troligen var den bäste spelaren under 50-talet som inte gjorde en landskamp.Totalt under sin karriär (som även inkluderade spel i Crystal Palace, Charlton och Leyton Orient) dundrade han in 293 ligamål.
Derek Tapscott
”Tappy” tillhör den delen av spelare som spelade för Gunners under fel tid. Walesaren från Barry i södra Wales var en av sexton barn och kom till Arsenal 1953 efter att ha spelat i Barry FC. 175cm lång och snabb som en pil. Han kom snabbt framåt med god balans och hittade in i luckorna Han togs in av Whittaker, gjorde stor succé i reservlaget och fick till slut plats i A-laget. Han gjorde forwardsrollen till sin. Han vann skytteligan för laget under ett par säsonger och gjorde till slut 68 mål för klubben på dubbla antalet matcher. Han lämnade klubben hösten 1958 efter att ha förlorat sin plats och efter att ha bråkat en del med biträdande tränaren och återgick till Wales, där gjorde ett åttiotal mål för Cardiff.
”Tappy” gjorde också fjorton landskamper för Wales, men på grund av att han sågs som lite besvärlig efter bråket med biträdande i Arsenal, så kom han inte med i VM-laget 1958. Hade han gjort nytta ? Ja, möjligen. Tapscott beskrevs som en fysiskt robust, modig och mycket snabb anfallare med ett farligt målsinne. Trots sina framgångar förblev han känd som en mycket ödmjuk man. Efter att ha avslutat spelarkarriären i mindre klubbar vid 39 års ålder arbetade han som representant för sportklädesföretag fram till sin pension 1997.
Jimmy Logie
” Jimmy Logie... used to sell newspapers outside the station... he used to wear an old brown mac with a piece of string tied around it!'My dad would go out of his way just to see Jimmy !'”
Harry Redknapp sade detta om den berömde skotten Jimmy Logie, som under nästan 16 år i klubben gjorde 300 matcher och 68 mål. En aktningsvärd karriär som gav honom två ligaguld och ett cupguld och han tillhör således denna skara som höll ihop laget efter kriget.
Om man tittar igenom tidigare historievandringar som jag skrivit så kan man hitta Bryn Jones. På 30-talet var det Englands dyraste fotbollsspelare, men som på grund av skador och sedermera krig inte lyckades i Gunners. Det hade kunnat vara samma sak för Jimmy Logie.
Han föddes i skotska huvudstaden Edinburgh samma år som det som kallades för "the Great War" avslutades med fredsförhandlingen i Versailles, dvs 1919. Efter en lysande juniortid i Skotland så lämnade han den norra delen för Gunners den 3 Juni 1939. Gunners värvade en "tia". En riktig playmaker, stöpt i samma mylla som den legendariske Alex James och med liknande spelgeni och förståelse. Jimmy Logie kom från högländerna för att ta över huvudstaden. Kunde Alex James, så skulle väl han kunna det. Å naturligtvis fanns möjligheten och det skulle ske, men först kom kriget. 3 månader efter Logies ankomst marscherade Hitler in i Polen och sex år förstördes av krig. Så ock för Logie, som kämpade i England i olika posteringar. Han verkar inte ha deltagit aktivt i något krig, men bevakade olika posteringar i södra England innan han 1945 kunde återgå till normal fotbollsverksamhet. Då var han 26 och hade en mycket explosiv del i sin karriär bakom sig till ingen nytta, men han skulle bevisa sin styrka ändå.
Under åren som följde så vann Gunners ligan vid två tillfällen 1947/48 och 1952/53. Därtill en FA-cup triumf 1949/50, där Reg Lewis avgjorde med 2-0 mot Liverpool. Lägg sedan till FA-cup-förlusten mot Newcastle 1951/52, så förstår ni att LOgie spelade i en framgångsrik tid. Logie var instrumental i Gunners framgångar. Han spelade fram till Lewis båda mål i FA-cup-finalen och dominerade på sin centrala mittfältsplats där han smekta fram bollar på löpande band. Samtidigt gjorde han runt 70 mål och tänker man på att sex år blev förstörda för honom, så skulle det kunnat bli bra många fler.
Jimmy Logie nämns av många historiker som en av de absolut bästa på sin position. Gunners har varit begåvande med liknande spelare - James, Eastham, Brady, Fabregas, Bergkamp, Roecastle med flera. Logie är där uppe bland dem. En strålande tekniker och med en bländande spelförståelse. Han lämnade klubben 1955 för Gravesend/Ebbsfleet och försvann sedan in i mörkare korridorer med en hel del destruktivt leverne. Mot slutet av livet fick han dock ordning på det igen och avled på 80-talet. Klubben hoppades på stordåd. De fick de.
˚˚˚˚˚˚˚
Detta var fyra korta historier om mäktiga målskyttar i Gunners historia. Man skall ta med sig resultaten och mängden mål in i bakhuvudet och notera att ingen spelare i dagens Arsenal än så länge är i närheten av denna målmängd. De senaste 20 åren har Walcott, van Persie och Giroud gått över 100 mål, Aubameyang gjorde 92, Sanchez 80, Lacazette ett 60-tal och Saka har ett åttiotal..
