I maj var jag i Berlin på rundresa. Jag spenderade tid i staden Berlin, utforskade historia, statyer, museum, såg lokal fotboll och förundrades över en stad, som är i konstant förändring. Jag var också i Potsdam, Fredrik den Stores stad söder om huvudstaden, där han bland annat byggt sitt pompösa slott Sanssouci. Potsdam är dock också känt för sin Glienecke-Brücke, dvs ”Bridge of Spies”- gränsen mellan östblock och väst under det kalla kriget, där spioner enligt sägen utbyttes. Det är en helt vanlig bro, men under det kalla kriget var hör gränsposteringar, vakter med skarpladdade vapen, patrullbåtar och naturligtvis en tät dimma som täckte området. Som detbär i spionromaner, av främst John Le Carré.
Hur kommer nu Arsenal in i detta? Jo, Arsenal blev en mindre bricka i detta kalla krig under 1950-talet. Ja, inte politiskt utan strategiskt och propagandamässigt. För Sovjetunionen.
Om ni minns så spelade Dynamo Moskva hösten 1945 en match i London. Det var en match som ingen såg i den täta höstdimman i London och bilderna från matchen är patetiska. Ryssarna vann med 4-3 i en match som var riggad till deras fördel. Spelare blev utvisade, men gick inte av planen för domaren såg inte vad som hände i dimman. Det var regelrätta slagsmål och felaktiga avblåsningar. 1954 ville Sovjetunionen se denna match igen. Fast nu -i Moskva.
Det var oktober 1954. Året innan- sommaren 1953 hade Gunners återigen vunnit ligan med Joe Mercer som kapten. Det var den sjunde titeln för klubben och de var sedda i världen som England mest prominenta lag. Så klart Sovjetunionen ville ha en match. Men det var inte okontroversiellt. Sedan tio år hade kriget slutat. Året innan hade ryska tanks rullat in i Berlin och några åt bort skulle det jäsa i Polen och Budapest. Att det kalla kriget var i full uppbyggnad rådde det ingen tvekan om och kring matchen var det fullt säkerhetspådrag. Ambassader var involverade. Det var extra personal som skickades med planet som åkte vägen via Prag och fick landa i Minsk. Det mellanlandades där. Så var tanken, men rapporter säger att vädret i Moskva var så uselt att man fick vänta extra där för att en del del timmar senare landa på en militärflygplats söder om Moskva. Då det tog tid i Minsk så uppstod problem med bagaget, där någon väska mystiskt försvann vid omlastningen. När Arsenal kom till Moskva i en kylig höstdag så saknades således en del av utrustningen och laget hade rest i på tok för många timmar.
Men match blev det. Inför ögonen på ryska politruker, ambassadtjänstemän och massor av fans. Det var en match i vänskapens tecken. Flaggor hissades, nationalsånger sjöngs och hela arenan såg fram emot en match som skulle bli tät, aktiv och spännande. Rysk media hade primärt fokuserat på Tommy Lawton, som var en fixstjärna i England med många landskamper, men på kraftig väg utför. Hela Arsenal, som vi vet, hade börjat en nedåtgående resa och att då möta Dynamo Moskva, som då var ett av hela Europas bästa lag.. ja det gick inte alls.
På en plan i Moskva, plågad av regn och dåligt underhållen, så höll Arsenal med Kelsey, Lishman,Lawton, Forbes, Goring och andra emot i en halvtimme. Ryssarna var inte kvicka, men metodiska. De spelade ett spel där alla systematiskt visste vad de skulle göra och när planen blev lerigare och lerigare så kunde de kontrollera spelet och långsamt gav Arsenal vika. 0-1 i paus blev till flera baklängesmål i andra och till slut hade Sovjetunionens markörer vunnit med 5-0 inför stolta ryska politbyråmedlemmar. Det kalla kriget hade för en kort stund blivit idrottslig underhållning och då hade den röda sovjetryska sidan vunnit. Arsenals tankar efter matchen var att bara lämna arenan och åka hem. Efter matchen var tanken att det skulle vara en bankett mellan lagen, men då hade Londons hjältar redan lämnat staden och var på hemväg. Detta bedömdes som en pinsam exit av klubben och ambassaden fick en del att jobba med.
Efterbörden av matchen var intressant. Man har hittat skrifter som säger att Arsenal bjöds in för att man visste att dåtidens lag inte hade samma kvalitet som tidigare och skulle förlora mot ryssarna. Ambassaden funderade på att skrapa ihop andra stjärnor och stoppa in i Arsenal, men om man då förlorade så hade ett ”engelskt All-Star-Team förlorat”. Ambassadadören sade efter matchen ” We can only say that this first visit of a British football team to the Soviet Union did nothing to enhance British prestige in the field of sport or improve Anglo-Soviet relations, and that its main effect was to minister to Russian self-satisfaction and to their conviction of their superiority over us, even in fields in which we are traditionally expert.”.
Senare samma år kom Spartak Moskva till London. Då vann ryssarna med 2-1. Det är dock en match värd mindre notiser.
