Är det här ett steg framåt – eller bara status quo?
Det är frågan man behöver ställa sig efter kvällens match mot Malmö FF.
Den första halvleken såg nämligen oroväckande mycket ut som fortsättningen på matchen mot BK Häcken. Sirius hade svårt att skapa någonting framåt, tempot var lågt och den där offensiva spetsen som tidigare under säsongen gjort laget så jobbigt att möta gick återigen inte att hitta.
Skillnaden var att Malmö FF inte heller såg särskilt vasst ut. Länge kändes det som en halvlek där två lag neutraliserade varandra och där 0–0 låg nära till hands.
Sedan gjorde Malmö mål precis före paus.
Ridå.
Eller?
För om den första halvleken gav anledning att fortsätta oroa sig fanns det åtminstone en sak att ta med sig: Sirius läckte inte som ett såll. Efter nio insläppta mål på tre matcher verkar man åtminstone ha dragit vissa lärdomar. Försvarsspelet såg betydligt mer samlat ut och Malmö tilläts inte springa igenom Sirius på det sätt vi sett motståndare göra under de senaste veckorna.
Problemet just nu finns snarare i andra änden av planen.
Försäljningen av Robbie Ure har satt större avtryck än vad man kanske velat erkänna, samtidigt som skadorna på Neo Jönsson och Jesper Uneken har tömt Sirius på offensiva alternativ. Plötsligt har laget gått från att kännas oberäkneligt och farligt till att se ganska lättläst ut.
Samuel Adindu håller, i mina ögon, HTFF-nivå just nu. Det är inget konstigt i sig – han är ung och utvecklingsbar – men det räcker inte när ambitionen är att vinna SM-guld.
Joakim Persson är ungefär den spelare han alltid har varit. En spelare som kan bidra med mycket under en säsong, men som knappast ska bära en offensiv i ett lag som slåss om förstaplatsen.
Båda två hade varit fullt fungerande delar av det Sirius som under många år befunnit sig någonstans i Allsvenskans mittenskikt.
Men kraven är annorlunda nu.
Det är kanske den största förändringen av alla den här säsongen. Vi bedömer inte längre Sirius utifrån om laget är tillräckligt bra för att hålla sig borta från botten eller göra en stabil mittenplacering. Vi bedömer Sirius utifrån om laget är tillräckligt bra för att bli svenska mästare.
Och då räcker inte ”helt okej”.
Experimentet med Isak Bjerkebo som central anfallare har dessutom hittills varit misslyckat. Han kommer inte till sin rätt där och Sirius skapar för lite kring honom. Just nu finns det helt enkelt för få saker i den offensiven som får en motståndare att känna obehag.
Men sedan kom den andra halvleken.
Och med den någonting helt annat. Status quo? Nej, ett steg åt rätt riktning!
In med Neo Jönsson. In med Jesper Uneken. In med det färska nyförvärvet Zalán Vancsa.
Plötsligt fick Studenternas se ett Sirius som vi inte sett på fyra halvlekar.
Det fanns fart. Det fanns kombinationer. Det fanns spelare som vågade utmana och löpa mot motståndarnas mål. Framför allt fanns det återigen en känsla av att någonting faktiskt kunde hända varje gång Sirius tog sig framåt.
Visst var det osynkat emellanåt. Det vore nästan märkligare om det inte var det. Tre spelare kastades in som knappast hunnit spela ihop och det syntes stundtals i tajmingen och besluten. Och det är därför man förmodligen inte lyckas få in kvitteringen till slut.
Men jag gillar det jag såg.
För Sirius fick plötsligt ett helt annat hot i sitt anfallsspel. Malmö trycktes tillbaka rejält och började slå bort bollar utan någon som helst tanke på adress. Ett Malmö som under den första halvleken hade kunnat kontrollera matchbilden tvingades plötsligt försvara sig.
Det betyder något.
Kanske framför allt eftersom det gav en liten föraning om vad det här laget faktiskt skulle kunna bli under hösten.
Jag är fortfarande övertygad om att Sirius kan ställa ett slagkraftigt lag på planen när Jönsson och Uneken är tillbaka i full matchform och Vancsa har kommit in ordentligt i laget. Lägg dessutom till att Otso Liimatta förhoppningsvis snart är tillbaka, och offensiven ser plötsligt betydligt mer spännande ut än den gjort under de senaste veckorna.
Det garanterar förstås ingenting.
Kanske räcker det inte hela vägen till ett SM-guld. Kanske är det Hammarby eller till och med Djurgården som står där med Lennart Johanssons pokal när säsongen är över.
Men möjligheten finns fortfarande.
Och efter den andra halvleken mot Malmö känns det åtminstone lite lättare att tro på den igen.
För någonstans är det också det som återstår nu.
Att tro.
Arkens gärde skrek ut sin tro på det här laget efter slutsignalen. Precis som man gjorde efter BK Häcken. Trots förlorade poäng, trots tappad form och trots att det som länge såg så tryggt ut plötsligt har förvandlats till en nervkittlande guldstrid.
De blåsvarta supportrarna tror fortfarande på det här.
Nu gäller det att spelarna gör detsamma.
Härnäst väntar Västerås SK på bortaplan.
Det känns faktiskt som ett ganska perfekt tillfälle att börja vända på den här negativa trenden.
För hoppet är trots allt det sista som överger en.
