Är guldfrossan här?
Isak Bjerkebo hymlade i alla fall inte om det efter gårdagens 1–2-förlust mot AIK. Och varför ska man egentligen låtsas som någonting annat?
Bjerkebo har på många sätt varit härligt frispråkig under hela säsongen. Han har pratat om Sirius som guldfavoriter när andra helst har velat ducka frågan, men också varit öppen med de mentala spöken som smugit sig in i laget under de tyngre perioderna.
Det är befriande.
För det är klart att det här sitter i huvudet nu också. Sirius leder Allsvenskan med fem omgångar kvar. Varje poäng som tappas betyder mer än den gjorde i april. Varje misstag blir större. Varje missad målchans lite jobbigare att släppa. Fråga bara Rönnlöf Castegren efter matchen mot Elfsborg.
Efter gårdagens match fanns det också mycket att prata om.
UNT valde att lägga stort fokus på VAR-frågan efter ett par tveksamma domslut. Nu är lokaltidningen just lokal, och en viss subjektivitet får man kanske både acceptera och förvänta sig.
Men bara för att göra min egen ståndpunkt fullständigt tydlig: jag vill inte ha VAR i Allsvenskan.
Däremot tycker jag absolut att VAR ska få diskuteras.
Problemet uppstår när diskussionen blossar upp först när ett tveksamt domslut drabbar det egna laget. Då blir det svårt att ta argumentationen på särskilt stort allvar.
Var det straff för AIK? Högst tveksamt.
Har Sirius fått tveksamma straffar med sig under säsongen? Utan tvekan.
Krusnell mot Västerås SK och Ekström mot Kalmar är två situationer som dyker upp direkt i huvudet. Det finns säkerligen fler.
”Det jämnar ut sig över en hel säsong”, brukar det heta. Jag vet inte om det faktiskt gör det. Men den här gången fick Sirius ett tveksamt domslut emot sig. Det får man helt enkelt leva med. Även om det såklart är svårt att resonera så i stundens hetta.
Men matchen då?
Med lite distans till det vi fick bevittna på Studenternas är det framför allt två saker jag fastnar för.
Den första handlar om AIK.
De kom till Uppsala efter en lång period utan segrar och med alldeles för många insläppta mål. Förr eller senare måste ett lag i den situationen reagera. Inte nödvändigtvis genom att plötsligt börja spela fantastisk fotboll, utan genom att göra någonting betydligt enklare:
Sluta bjuda motståndarna på saker.
Det var ungefär så Sirius själva tog sig ur sin svacka tidigare under säsongen. Man skruvade ner risktagandet, prioriterade defensiven och accepterade att matcherna ibland fick bli ganska fula. Resultatet blev fyra raka segrar.
Nu fick Sirius smaka på ungefär samma medicin.
Utan att ha sett om matchen var känslan framför allt i andra halvlek att AIK var ganska nöjda med att låta Sirius ha bollen. De föll tillbaka, stängde ytor och väntade på att Sirius skulle göra någonting fel.
Och Sirius gjorde fel. Framförallt under första halvlek.
Krusnell bjuder på 0–1.
Soumah bjuder in AIK i situationen som leder fram till straffen.
Det är kanske också det mest frustrerande med förlusten. AIK behövde inte spela ut Sirius. De behövde framför allt vara disciplinerade och vänta på misstagen.
Det räckte.
Den andra saken handlar om Sirius anfallsspel – och här kommer en högst lekmannamässig analys.
I AIK:s match mot IFK Göteborg lyfte TV4 fram en intressant detalj i sin grafik: en stor del av den xG som AIK släpper till kommer centralt, snarare än från kanterna.
Problemet för Sirius?
Man har knappt något centralt anfallshot.
Eller jo.
I ungefär fyra minuter hade man det.
Sedan tvingades den nyss inbytte Otso Liimatta lämna planen skadad ännu en gång. Jag skulle bli förvånad om Sirius chansar särskilt mycket mer med honom under de återstående omgångarna.
Och då blir problemet ganska tydligt.
Sirius kan ta sig fram på kanterna. Man kan flytta boll, hitta kombinationer och komma till inläggslägen. Men när motståndaren sjunker ihop centralt saknas ofta spelaren som kan ta emot bollen mellan lagdelarna, vända upp och faktiskt tvinga mittbackarna att fatta ett beslut.Vem kliver fram? Vem bryter mönstret? Vem gör AIK obekväma centralt?
I går blev svaret alldeles för ofta: ingen.
Istället blev Sirius obekväma, stressade och såg panikartade ut i sin slutforcering. Det var längesedan man såg en sådan panik i kroppsspråket på vissa utav spelarna.
Hoppet står nu till stor del till Åke Andersson, och ingen skugga ska falla över honom. Men det säger samtidigt en hel del om Sirius situation att en spelare som kommer från bänken i Superettan plötsligt ska förväntas vara ett centralt anfallsvapen i en allsvensk guldstrid.
Det är ett enormt steg.
Mot ett AIK vars svaghet åtminstone statistiskt har funnits centralt lyckades Sirius aldrig riktigt utnyttja den. AIK kunde försvara de ytorna utan att behöva kompromissa särskilt mycket någon annanstans.
Och då blir Sirius ganska lättlästa.
Det är kanske den största sportsliga oron jag tar med mig från gårdagen. Inte straffsituationen. Inte domaren.
Utan frågan om Sirius har tillräckligt med alternativ och den mentala styrka som krävs för att hantera denna situation.
Ljuset i mörkret skulle åtminstone komma några timmar senare. Örgryte tog helt oväntat poäng av Djurgården på 3Arena. Det gjorde inte Sirius förlust mindre dålig. Men det gjorde konsekvenserna av den betydligt mindre smärtsamma.
Och det behövdes.
För nu väntar en vecka där det plötsligt kan börja röra på sig ordentligt. Jag räknar med att Hammarby besegrar ett europatrött Mjällby i dag.
Och då är det game on.
På torsdag väntar just Hammarby.
Förlorar Sirius även där kan avståndet vara nere på tre poäng med fyra omgångar kvar. Då behöver vi inte längre diskutera huruvida det finns en guldstrid.
Då är vi mitt inne i den.
Samtidigt är det väl precis det här man har gått och väntat på hela säsongen?
Man kan inte ägna ett halvår åt att drömma om ett SM-guld och sedan bli förvånad när de sista omgångarna visar sig vara fullständigt vidriga att genomlida.
Det här är priset för att vara med.
Nervositeten. Misstagen. Tabellräknandet. Blickarna mot andra arenor. Känslan av att varje hörna, varje felpass och varje domslut plötsligt kan avgöra någonting mycket större än bara en match i ”mittens rike”.
Gott om blåsvart stöd kommer att vara på plats på torsdag.
Och med lite distans till gårdagens förlust landar jag till slut i en ganska enkel känsla:
Fuck it.
Nu får det bära eller brista.
Spänn fast säkerhetsbältena.
Nu kör vi.
