Det går att se 2–2 mot Elfsborg på olika sätt. Det beror kanske mest på hur halvfullt eller halvtomt man föredrar sitt glas – och hur skört det blåsvarta psyket råkar vara för stunden.
Man kan se två tappade poäng efter en sen kvittering. Man kan börja räkna avstånd i tabellen och känna hur guldnerverna gör sig påminda.
Eller så kan man se styrkan i att resa sig mot ett av Allsvenskans formstarkaste lag när matchen länge såg ut att vara förlorad.
Jag väljer det senare.
Med det sagt. Det är klart att det svider.
Sirius hade vänt 0–1 till 2–1 på bara några minuter och Studenternas hade gått från frustration till fullständig eufori. Där och då kändes det nästan som ännu ett sådant där magiskt ögonblick som man skulle bära med sig från den här säsongen. Ett nytt bevis på att det här laget, oavsett hur matchbilden ser ut, alltid hittar ett sätt.
Joakim Persson. Mannen som varit iskall i stort sett hela säsongen hade efter 69 minuter inte uträttat särskilt mycket den här kvällen heller.
Fyra minuter senare hade han gjort två mål.
Plötsligt var 0–1 vänt till 2–1 och Arkens gärde kokade. Det var dessutom inte vem som helst som hade gjort det. Det var Joakim Persson. Vår egen Joakim Persson, som efter en tung säsong plötsligt stod där med två mål som för stunden förde Sirius ytterligare ett steg närmare ett SM-guld.
Undertecknad var nära till tårar.
Inte för att guldet på något sätt var i närheten av att vara säkrat. Inte ens för att matchen var vunnen. Men för att det, just där och då, kändes som att Sirius återigen hade hittat ett sätt att trotsa logiken under den här osannolika säsongen.
Därför gjorde också Elfsborgs kvittering så ont. Inte nödvändigtvis för att två poäng försvann, utan för att den där känslan försvann med dem.
Från eufori och tårar i halsen till antiklimax.
Men när pulsen väl lagt sig behöver resultatet också sättas i ett större perspektiv.
Elfsborg kom till Studenternas med endast en förlust på sina nio senaste matcher. Det här var inte ett lag som Sirius förväntades köra över bara för att man råkar leda Allsvenskan. Det var ett av seriens formstarkaste lag, med mängder av kvalitet och dessutom väldigt mycket att spela för i jakten på Europaplatserna.
Det perspektivet blir ännu tydligare om man tittar på Sirius närmaste konkurrenter. Djurgården har redan fått erfara hur svår den här uppgiften är och lämnade sitt möte med Elfsborg utan några poäng alls. Hammarby har i sin tur fortfarande kvar boråsarna på sitt spelschema.
Det innebär förstås inte att Elfsborg per automatik kommer att ta poäng även där. Men det är ändå värt att ha med sig innan man börjar måla upp söndagens kryss som någon sorts katastrof. Sirius tog en poäng mot ett lag som redan har besegrat en av guldkonkurrenterna – och som den andra fortfarande har kvar att möta.
Poäng kommer att tappas under en allsvensk guldstrid. Av Sirius. Av Hammarby. Av Djurgården.
Och mot Elfsborg lyckades Sirius, trots att spelet återigen inte fungerade fullt ut, resa sig från ett underläge och få med sig en poäng.
Samtidigt blev det återigen tydligt hur mycket Jesper Uneken saknas i det här laget. Trots en helt okej insats av Åke Andersson.
Utan honom saknar Sirius den naturliga uppspelspunkt som varit så viktig under de matcher han har varit på planen. Någon att sätta bollen på, någon som kan hålla undan sin försvarare och ge resten av laget tid att flytta fram positionerna. När Sirius hamnar under press och behöver spela sig ur den blir avsaknaden särskilt påtaglig.
Sirius har fortsatt att plocka poäng, men har fått göra det utan en spelartyp som blivit allt viktigare för hur laget vill ta sig framåt i planen.
Desto roligare var det att se Otso Liimatta tillbaka på en fotbollsplan.
Tio minuter är förstås alldeles för lite för att dra några större slutsatser. Men det var tio minuter som gav mersmak. Finländaren såg pigg ut, ville ha boll och hann på kort tid påminna Studenternas om den kvalitet som Sirius värvade honom för.
Kan Liimatta successivt börja bidra med fler minuter under avslutningen av säsongen har Andreas Engelmark fått tillbaka ytterligare ett vapen precis när det behövs som mest.
Är det optimalt att tappa två poäng efter att ha vänt matchen på det sätt som Sirius gjorde?
Nej.
Är det en katastrof?
Knappast.
Sirius tappade två poäng. Men man tappade knappast greppet om någonting.
Nu gäller det snarare att ta med sig det som faktiskt var positivt. Att man reste sig från underläge. Att en iskall Joakim Persson plötsligt gjorde två mål på fyra minuter. Att Otso Liimatta är tillbaka. Och att Sirius, trots att spelet fortfarande inte riktigt sitter som det gjorde i våras, fortsätter att hitta sätt att plocka poäng.
Härnäst väntar AIK hemma på Studenternas.
Ännu en stor match. Ännu ett fullsatt Studenternas. Och ännu en möjlighet för Sirius att ta ett steg mot någonting som för varje omgång känns allt mindre som en dröm och allt mer som verklighet.
