För andra matchen i rad ställdes Sirius mot ett lag som, av helt andra skäl, var minst lika desperat efter tre poäng som det blåsvarta gänget. Örgryte visade också ganska omgående varför flera av Allsvenskans storklubbar har fått slita hårt för sina poäng på Gamla Ullevi.
Inför matchen argumenterade min far för att Örgryte kunde bli en tuff nöt att knäcka. Jag avfärdade det ganska snabbt. Ett lag som ligger näst sist med 15 poäng kan väl knappast betraktas som ett särskilt tufft motstånd?
Det sade jag förstås utan att först ha bemödat mig med att kolla upp Örgrytes senaste resultat hemma på Gamla Ullevi mot lagen i Allsvenskans toppskikt.
1–1 mot Hammarby. En knapp 3–4-förlust mot AIK. 0–0 mot Djurgården. 2–2 mot Elfsborg. Och dessutom en 4–3-seger mot BK Häcken.
Tji fick jag, med andra ord.
Sirius fick däremot – precis som mot Degerfors – en drömstart. Kapten Henrik Rönnlöf Castegren visade vägen i jakten på SM-guldet när han stångade in Isak Bjerkebos inlägg och gav Sirius ledningen redan efter sju minuters spel.
Nu öser man väl på för att döda matchen?
Svar nej.
Det finns många inom media som argumenterar för att det här inte är samma Sirius som vi såg i våras. Det resonemanget lever kvar även efter tre raka segrar.
Jag menar tvärtom att det är precis samma Sirius. Disciplinerat, cyniskt och kliniskt.
Skillnaden är att vi nu ser ett Sirius som till fullo har insett allvaret i situationen man befinner sig i. När varje poäng kan bli avgörande finns det helt enkelt inte samma utrymme för risktagande.
Anker nickar bort varenda boll. Soumah rensar i stället för att försöka sig på en skottfint. Krusnell och Rönnlöf Castegren tvekar inte på att skicka långt mot yttrarna Vancsa och Bjerkebo.
Det behöver inte vara vackert. Just nu behöver det framför allt vara effektivt.
På tal om Vancsa var det också han som spelade fram Victor Svensson till 0–2. Svensson fick visserligen hjälp av ett motlägg för att få in bollen, men vi kanske ska vara tacksamma för att det var just Vancsa som hamnade med bollen i det läget. Som ny i laget har man kanske ännu inte riktigt den hierarkiska friheten att gå på avslut själv, utan väljer hellre att spela en lagkamrat i ett bättre läge.
Vi såg något liknande mot Degerfors. Vid självmålet hade Vancsa själv chansen att avsluta, men försökte i stället hitta Isak Bjerkebo.
Just Bjerkebo hade nog valt en annan väg.
Han hade förmodligen letat efter avslutet själv – en egenskap som emellanåt kan vara både förlösande och frustrerande. För tillfället är det tyvärr mest det sistnämnda. Mot Örgryte fick han åtminstone med sig en assist, men det märks samtidigt att han tyngs av förväntningarna på att leverera avgöranden efter Robbie Ures avsked.
Nu återstår åtta matcher av Allsvenskan. Åtta matcher där Sirius behöver kliva ut med samma karaktär som under de tre senaste. Disciplinerat, cyniskt och framför allt kliniskt.
För det kommer att komma fler matcher där spelet inte sitter. Där passningarna hamnar fel, där motståndaren tillåts äga mer boll och där Sirius tvingas försvara en ledning snarare än att jaga nästa mål. Matchen på Gamla Ullevi var ett tydligt exempel på just det.
Sirius verkar ha accepterat att allt inte behöver se bra ut längre. Att en rensning faktiskt kan vara bättre än en skottfint. Att en långboll kan vara bättre än att spela sig ur varje situation. Och framför allt att tre poäng är värda precis lika mycket oavsett hur de tas.
Det här laget har redan visat vilken höjd som finns. Nu handlar det om någonting annat. Om att hantera pressen, vinna de fula matcherna och fortsätta göra det som krävs när spelet inte fungerar.
Tre raka segrar har satt Sirius i en bra position under det alldeles för långa landslagsuppehållet. Nu återstår åtta matcher för att förvalta den.
Det behöver inte vara vackert.
Det behöver bara fortsätta ge tre poäng.
