Den frågan hade man givetvis kunnat ställa även till Gais som ju inte heller har något annat än hedern att spela för men i Gais fall kanske det är en mer vanlig situation. Sedan lever man ju med tron att alla alltid lite extra gärna vill slå AIK. Vad för typ av match skulle vi då få se på Gamla Ullevi?
José Riveiro presenterade en del ändringar i startelvan sedan sist. Bergquist, Assadi och Carlstrand bänkade medan Edh och Hove försvunnit ur startelvan av medicinska skäl, den sistnämnde ändå frisk nog att vara med i matchtruppen. Det mest positiva innan avspark var beskedet om att Dino Besirovic skulle starta.
Gais började bäst. Ett aggressivt spel och inledningsvis snabbt passningsspel gjorde att de inledande minuterna förlades till AIK:s planhalva. Först i tionde minuten fick vi se ett om än kortare AIK-bollinnehav på Gais planhalva vilket gav en hörna och i förlängningen av den en farlig nick av Diogo Tomas efter ett fint inlägg av Geiger.
Den målchansen innebar tyvärr ingen scenförändring. AIK fortsatte visa upp stora svårigheter med att spela sig ur Gais presspel som effektivt stängde ner AIK:s försök att spela upp och lyfta spelet. AIK:s - nåja - presspel var däremot pinsamt osynkat. Alla som har någorlunda koll på fotboll vet att ett dåligt tajmat och taskigt synkat presspel är ett effektivt sätt att hjälpa motståndarna att anfalla.
När en spelare, t ex Kouame eller Sixten Gustafasson, pressar ensam utan växelverkare eller understöd förvandlar han sig själv till en lättpasserad kon. Ett pojklag hade kunnat bygga upp anfall bakifrån mot AIK under den här matchens första halvlek. Det var därmed vare sig orättvist eller ologiskt när Gais fick utdelning i den 36:e minuten genom Max Andersson. Ett mål som föll efter en snabb Gaisomställning där Thychosen kom helt fel i försvarsarbetet.
Efter målet försökte AIK i alla fall flytta upp spelet, eller snarar Yannick Geiger försökte genom att börja göra sig spelbar centralt och fördela bollar. Inget lätt uppdrag för honom när medspelarna inte visar upp någon direkt löpvilja. Känslan var att något måste hända efter paus. Ironiskt nog hade AIK ett högre bollinnehav än Gais före paus. Där speglade statsistiken inte matchbilden då i AIK i stort sett endast hade bollen på den defensiva halvan av den egna planhalvan.
AIK inledde andra halvlek som de avslutade den första - med att försöka flytta upp bollinnehavet till offensiv planhalva. Tyvärr blev det med för mycket alibispel, långsamt och i sidled. När bolltempot drevs upp för första gången ledde till ett fint läge för inhoppade Linus Carlstrand. Vi hann dock knappt gräma oss över den missade målchansen innan det stod 2-0 till Gais efter ännu en otajmad försvarsinsats av Mads Thychosen.
Riveiro reagerade snabbt med ett dubbelbyte. In med Hove (som varit sjuk i veckan) och Matthys istället för Besirovic och Olofsson. Frågan är ändå hur han inte kunde välja att ta ut Mads Thychosen. Bytena fick ändå en viss effekt, oklart ändå ifall det var just de inbytta spelarna som var orsaken till att Gnaget höjde bolltempot. Det var nog snarare Axel Kouame som plötsligt började springa och sätta snabbar passningar.
När sedan Petrovic i Gais tydligt stämplar Thychosen är det en gåta att det inte renderade i utvisning på Gaisaren som redan hade ett gult kort. AIK fick - bedrövligt nog - nöja sig med en frispark som Kouame slog snyggt men Gais målvakt räddade. Hopp väcktes ändå när just Kouame reducerade efter fint förarbete av de sena inhopparna Ellingsen och Assadi.
Ska vi ta med oss någonting från den här matchen så är det AIK:s sista halvtimme. Det är ändå beklämmande att det ska krävas ett tvåmålsunderläge för att AIK ska våga gå framåt. Nämnas bör ändå att även under AIK:s offensiva sluttredjedel av matchen bjöds Gais på omställningar som absolut hade kunnat leda till mål.
På den inledande frågan kan vi konstatera att AIK tog sig an matchen i första halvlek på ett sätt som indikerade att det handlade om en betydelselös match. Nu blev det bättre mot slutet men helhetsintrycket är ändå alldeles för svagt. Det är inte svårt att tänka att Riveiro och hans team redan nu blickar framåt mot en nästa säsong. Att det finns mycket frågetecken i det blickandet är inte svårt att se.
Det där nya snabba anfallsspelet vi skulle få se under spanjoren ser vi fortfarande för lite av. Samtidigt kan man konstatera att det lilla vi sett av det ofta tenderar att gå ut över försvarsspelet. Okej, vi skulle betrakta det här som en mellansäsong. Nu är den snart över och då förväntar jag mig att AIK ska vara ett topplag igen nästa säsong. Det är ärligt talat svårt att se det hända nu men det är förväntningar vi måste ha.
Experimentet som egentligen inte har lett till ett effektivt frejdigt anfallsspel har - trots den nämnda uteblivna effekten - har straffat försvarsspelet gör att vi nu har gjort 38 mål och släppt in 43. Det ärde tveklöst sämsta siffrorna på mycket länge. Vi får gå tillbaka till krisåret 2010 för att hitta sämre - då släppte vi ändå bara in 36 mål.
Andra halvtaskiga år som 2023 och 2020 landade i 38 respektive 33 mål bakåt. Tittar vi på siffrorna från guldåret 2018 så gjorde ”tråkiga” AIK då 50 mål och släppte in 16. Tittar vi på åren med Rikard Norling som tränare och vilka målsiffror vi såg då är det lätt att längta tillbaka till Norlings shape-fotboll. Jag gör i alla fall det. Min prio är är resultaten, inte spelsätten. Jag vinner hellre med 1-0 än med 5-4.
Ger inte de nya riktlinjerna resultat tidigt nästa år är det läge att lägga om kursen. Det här duger inte.
