Efter förra helgens imponerande insats mot Empoli var det svårt att inte ha höga förväntningar inför mötet med Mantova. Palermo hade då stått för en av sina bästa offensiva prestationer på länge och skapat hela 35 avslut. Men det fanns också anledning att tro att lördagens match skulle bli betydligt svårare. Mantova hade precis som Palermo inlett säsongen utan någon förlust och låg inför avspark på andraplatsen, endast två poäng bakom sicilianarna.
Det märktes ganska snabbt att hemmalaget inte hade några planer på att låta Palermo styra matchen. Mantova satte hög press, vann mycket boll på mittfältet och lyckades vid flera tillfällen skapa problem för Palermos försvar. Framför allt hade Ranocchia och Palumbo svårt att hitta samma utrymme som mot Empoli. När de väl fick bollen fanns det ofta en motståndare tätt inpå och det gjorde att Palermo hade svårt att få någon ordentlig rytm i sitt anfallsspel.
Mantova spelade med tre mittbackar och två offensiva mittfältare bakom Ruocco. Det gav hemmalaget möjlighet att både sätta press på Palermos centrala spelare och snabbt fylla på framåt när man vann tillbaka bollen. Palermo hade svårt att spela sig igenom de centrala ytorna och när Pohjanpalo sökte sig längre ner för att delta i uppspelen blev det ibland ganska tomt framför Mantovas backlinje. Johnsen försökte skapa möjligheter genom sin snabbhet och förmåga att utmana men fick ofta göra mycket av arbetet på egen hand.
Hemmalaget hade dessutom flera chanser att ta ledningen. Efter tjugo minuter hamnade Mattia Bani i en besvärlig situation när han fällde Ruocco strax utanför straffområdet. Domaren nöjde sig med ett gult kort och beslutet stod fast efter VAR-kontroll. En stund senare tvingades Mattia Perin till en riktigt fin räddning när Kouda fick iväg ett avslut som var på väg mot det övre hörnet. Strax före paus fick dessutom Ruocco ett utmärkt läge efter ett inspel från Bragantini men lyckades inte få bollen på mål.
Palermo var samtidigt inte helt ofarligt. Segre hade ett tidigt avslut och Pohjanpalo försökte vid flera tillfällen hitta rätt inne i straffområdet. Den bästa möjligheten kom genom Johnsen som med en skicklig individuell prestation tog sig förbi två motståndare innan Bardi lyckades stoppa honom. Det var en påminnelse om vilken kvalitet norrmannen besitter även under matcher där Palermo som lag inte riktigt får offensiven att fungera.
Sett till hur den första halvleken hade utvecklat sig var 0–0 ett resultat som Palermo nog fick vara ganska nöjt med. Mantova hade skapat de farligaste möjligheterna och framför allt lyckats störa det som normalt brukar fungera så bra i Palermos anfallsspel.
Efter paus fortsatte Palermo inledningsvis att ha problem. Ranocchia fick sällan tid att fördela bollen och Palumbo tvingades stundtals söka sig längre ner i planen för att bli spelbar. Mantova var skickligt på att stänga de centrala passningsvägarna och det gjorde att Palermo hade svårt att få fram bollen till sina offensiva spelare i bra positioner.
Det intressanta var däremot hur Palermo efter hand började hitta andra lösningar. I stället för att hela tiden försöka spela sig igenom Mantovas mittfält blev anfallsspelet mer direkt. Johnsen kunde utnyttja sin förmåga att transportera bollen framåt och Palumbo började hitta större ytor bakom hemmalagets första press. Det handlade inte om någon omfattande förändring av Inzaghis grundformation utan snarare om att anpassa anfallen efter hur Mantova försvarade sig.
I den 62 minuten kom också ledningsmålet och det var ett ganska tydligt exempel på hur Palermo kunde utnyttja de ytor som uppstod. Efter ett snabbt anfall tog sig Palumbo framåt och fick iväg ett avslut som Bardi lyckades rädda. Returen hamnade däremot hos Segre som hade följt med hela vägen från mittfältet och kunde sätta dit 1–0.
Det var ett mål som sammanfattade ganska mycket av det Palermo hade saknat tidigare under matchen. När laget väl tog sig förbi Mantovas första press fanns det gott om utrymme att anfalla och det behövdes inte särskilt många passningar för att skapa en farlig situation. Segres löpning blev dessutom avgörande eftersom han gav Palermo ytterligare en spelare inne i straffområdet.
Jag tycker faktiskt att Segre förtjänar lite mer uppmärksamhet än han brukar få. Det är lätt att fastna vid Pohjanpalos målskytte, Johnsens snabbhet och Palumbos kreativitet men Segre är en av de spelare som får mycket av det andra att fungera. Han arbetar över stora ytor, hjälper till defensivt och tvekar inte att följa med framåt när möjligheten finns. Just löpningen vid ledningsmålet säger ganska mycket om vilken typ av spelare han är.
Efter målet valde Inzaghi att ersätta Ranocchia med Estevez. Det var ett ganska logiskt byte med tanke på hur matchen hade utvecklat sig. Ranocchia hade haft svårt att komma till sin rätt mot Mantovas intensiva press och med Estevez på planen fick Palermo en spelare som kunde bidra med mer arbetskapacitet och hjälpa laget att försvara de centrala ytorna.
Det syntes också hur Palermo blev mer försiktigt med sina offensiva löpningar från ytterbackspositionerna. Cassandro och Augello behövde framför allt se till att Mantova inte fick för stora ytor att anfalla när hemmalaget försökte ta sig tillbaka in i matchen. Palermo fortsatte att hota framåt när möjligheten uppstod men det fanns inte längre samma behov av att flytta upp många spelare samtidigt.
Det är en detalj som jag tycker är värd att uppmärksamma. Inzaghi har ofta förknippats med ett ganska offensivt och intensivt spel men mot Mantova visade Palermo också en mer pragmatisk sida. När laget väl hade tagit ledningen handlade det inte om att fortsätta anfalla till varje pris utan snarare om att kontrollera de ytor som motståndarna försökte utnyttja.
I den 77 minuten ersattes Johnsen av Hernani och därmed fick Palermo in ytterligare erfarenhet och fysisk närvaro. Brasilianaren erbjuder inte samma snabbhet som norrmannen men är skicklig på att använda sin kropp och kan bidra med en annan typ av närvaro i de offensiva situationerna.
I den 86 minuten fick han också utdelning. Efter ett missförstånd i Mantovas försvar tog Hernani vara på möjligheten och kunde med vänsterfoten sätta dit 2–0. Målet innebar att matchen i praktiken var avgjord och Palermo kunde lämna Martelli med tre poäng.
Det var kanske inte Palermos mest underhållande insats den här säsongen men jag tycker ändå att segern säger en hel del om laget. Mot Empoli fick vi se ett Palermo som skapade målchanser nästan varje gång man gick till anfall. Mot Mantova fungerade inte särskilt mycket under den första halvleken och ändå lyckades man hitta ett sätt att vinna.
Det är en ganska stor skillnad jämfört med vad vi har fått uppleva under tidigare säsonger. Palermo har ofta haft en trupp med tillräckligt mycket individuell kvalitet för att konkurrera i toppen men har samtidigt tappat alldeles för många poäng i matcher där spelet inte riktigt har fungerat. Just därför känns det positivt att se hur laget den här gången kunde hantera en besvärlig match utan att tappa tålamodet.
Sedan ska man inte blunda för problemen under den första halvleken. Mantova visade att det går att störa Palermo genom att sätta press på mittfältet och begränsa utrymmet för Palumbo. Det är något som Inzaghi behöver arbeta vidare med eftersom fler motståndare sannolikt kommer att försöka göra samma sak. Samtidigt tycker jag inte att man ska underskatta betydelsen av att kunna anpassa sitt spel när den ursprungliga matchplanen inte fungerar.
Det som gör segern särskilt värdefull är naturligtvis tabelläget. Palermo står nu på 19 poäng efter sju omgångar med sex segrar och ett oavgjort resultat. Mantova är kvar på 14 poäng och samtidigt förlorade Modena mot Carrarese. Det innebär att Palermo har börjat skapa ett avstånd till flera av lagen bakom sig.
Visst är det fortfarande tidigt på säsongen och alla som har följt Serie B vet hur snabbt saker kan förändras. Men det är precis sådana här matcher man behöver vinna om man ska kunna slåss om direktuppflyttning. Att ta tre poäng på bortaplan mot en konkurrent i toppen betyder dessutom att motståndaren inte får med sig någonting.
För mig spelar det egentligen ingen större roll om Palermo slutar etta eller tvåa när säsongen är över. Självklart hade det varit roligt att vinna serien men efter alla dessa år är det återkomsten till Serie A som betyder mest. Därför tycker jag också att det är viktigare att hålla avståndet till tredjeplatsen än att lägga alltför stor vikt vid själva serieledningen.
Nästa helg väntar Carrarese hemma på Renzo Barbera. Det är en match där Palermo kommer att vara storfavorit men gästerna har precis besegrat Modena och ska knappast underskattas. Det gäller att fortsätta samla poäng och inte hamna i den situation där fina resultat mot topplagen följs av onödiga poängtapp mot motståndare längre ner i tabellen.
Efter sju omgångar finns det förstås fortfarande mycket kvar att bevisa. Samtidigt måste man kunna uppskatta det som Palermo har åstadkommit hittills. Laget har inte förlorat någon match, har redan besegrat flera svåra motståndare och börjar dessutom skapa ett försprång i tabellen.
Det är långt kvar till våren och det kommer säkert att dyka upp både motgångar och sämre prestationer längs vägen. Men om Palermo fortsätter att ta poäng även under eftermiddagar som den här finns det goda skäl att tro att vi äntligen kan få uppleva den där återkomsten till Serie A som vi har väntat så länge på.
