Det är inte särskilt ofta man ser ett lag gå till halvtidsvila med 22 avslut utan att ha gjort ett enda mål. Ännu mer ovanligt är det att samma lag sedan hamnar i underläge och ändå lämnar planen med en övertygande seger. Men det var precis vad som hände när Palermo besökte Empoli under lördagseftermiddagen. Slutresultatet 4–2 säger visserligen en hel del om Palermos offensiva kapacitet men för den som följde matchen var skillnaden mellan lagen betydligt större än vad siffrorna antyder.
Empoli inledde faktiskt med att skapa matchens första riktigt farliga möjlighet när Bohdan Popov träffade ribban redan efter åtta minuter. Därefter tog Palermo successivt över och under stora delar av den första halvleken hade hemmalaget svårt att få ordning på sitt försvarsspel. Sicilianarna flyttade bollen snabbt mellan lagdelarna, hittade ytor centralt och skapade gång på gång möjligheter genom sina offensiva spelare. Det var framför allt variationen i anfallsspelet som imponerade. Palermo kunde spela sig fram genom korta kombinationer men också utnyttja snabbheten hos Dennis Johnsen och Dominic Vavassori när Empolis försvar hamnade fel i sina positioner.
Vavassori var nära att ge Palermo ledningen när han träffade stolpen och senare skulle han även pricka ribban. Joel Pohjanpalo fick ett utmärkt läge som han normalt brukar förvalta medan Johnsen också hade en möjlighet som borde ha resulterat i mål. Antonio Palumbo försökte dessutom flera gånger från distans och Empolis målvakt fick betydligt mer att göra än han förmodligen hade räknat med. Med lite större skärpa hade Palermo kunnat gå till paus med en bekväm ledning. I stället stod det fortfarande 0–0 och det började nästan kännas som en sådan där eftermiddag när bollen helt enkelt vägrar gå in.
Det som gjorde den första halvleken särskilt intressant var inte enbart mängden målchanser utan hur de faktiskt skapades. Palermo såg betydligt mer samspelt ut än under många av de matcher vi har fått se de senaste säsongerna. Spelarna rörde sig hela tiden för att erbjuda passningsalternativ och när ett anfall tog slut dröjde det sällan länge innan nästa påbörjades. Det fanns en tydlig tanke bakom spelet och framför allt en vilja att fortsätta anfalla utan att fastna i ett långsamt och förutsägbart bollinnehav.
En spelare som förtjänar särskild uppmärksamhet är Antonio Palumbo. Ju mer man ser av det här Palermo desto tydligare blir det vilken betydelse han har för lagets offensiv. Han är kanske inte den spelare som kommer att få mest uppmärksamhet när säsongen summeras men hans förmåga att hitta ytor och sätta sina lagkamrater i bra positioner gör honom till en av de viktigaste spelarna i Inzaghis lagbygge.
Det finns något väldigt tilltalande i hur Palumbo spelar fotboll. Han behöver sällan göra det komplicerat utan kan med en enkel vändning eller en väl avvägd passning öppna upp ett helt anfall. Mot Empoli syntes det gång på gång hur han sökte sig in mellan motståndarnas lagdelar och gjorde sig tillgänglig när Palermo skulle ta sig framåt. Johnsen kunde utnyttja sin snabbhet och utmana sin försvarare medan Pohjanpalo hela tiden sökte positioner inne i straffområdet. Palumbo blev spelaren som band samman de olika delarna och såg till att anfallen fick ett naturligt flyt.
Det är också därför jag skulle beskriva honom som Palermos främsta kreatör. Pohjanpalo är den naturliga målskytten och Johnsen har den individuella skickligheten som kan avgöra matcher på egen hand. Palumbo bidrar däremot med något som inte alltid syns lika tydligt i statistiken. Han får spelarna omkring sig att fungera bättre och ger Palermo fler möjligheter att ta sig igenom motståndarnas försvar.
Med tanke på hur den första halvleken hade sett ut var det nästan svårt att föreställa sig att Empoli skulle vara laget som tog ledningen. Ändå var det precis vad som hände när hemmalaget tilldömdes en straff fem minuter efter paus. Saporiti förvaltade möjligheten och plötsligt befann sig Palermo i underläge trots att man hade dominerat stora delar av matchen.
Det var ett sådant ögonblick som hade kunnat förändra hela eftermiddagen. Vi har sett Palermo hamna i liknande situationer tidigare där missade målchanser följts av frustration och ett alltmer stressat anfallsspel. Den här gången fortsatte däremot laget att spela med samma tålamod som tidigare och redan sju minuter senare kom kvitteringen genom Pohjanpalo.
Därefter gick det fort. I den 65 minuten hittade Johnsen fram till Palumbo som gav Palermo ledningen och bara fyra minuter senare var det norrmannens tur att själv skriva in sig i målprotokollet. På tolv minuter hade Palermo gått från ett närmast obegripligt underläge till en tvåmålsledning. Det var knappast någon tillfällighet att just dessa tre spelare stod bakom vändningen. De hade varit centrala i Palermos offensiv redan under den första halvleken och när utdelningen väl kom började resultatet äntligen återspegla det som hade hänt ute på planen.
Empoli fick visserligen ytterligare en straff som Popov förvaltade till 2–3 och under några minuter fanns det återigen en viss nerv i matchen. Hemmalaget lyckades däremot aldrig ta över spelet och i den 88 minuten fastställde Cassandro slutresultatet till 4–2 efter förarbete av Gabrielloni. Palermo kunde därmed lämna Toscana med tre nya poäng efter en insats som visade hur svårt laget kan vara att hantera när offensiven fungerar.
Efter sex spelade omgångar står Palermo på 16 poäng med fem segrar och ett oavgjort resultat. Det är naturligtvis en utmärkt inledning på säsongen och framför allt börjar det bli allt tydligare att Filippo Inzaghi har fått ihop ett lag som fungerar betydligt bättre offensivt än tidigare upplagor. Mot Empoli skapade Palermo totalt 35 avslut och även om antalet i sig är imponerande var det snarare sättet chanserna uppstod på som gav anledning till optimism.
Under tidigare säsonger har Palermo stundtals haft svårt att skapa tillräckligt mycket trots att det funnits gott om individuell kvalitet i truppen. Anfallsspelet har periodvis känts långsamt och det har ofta varit upp till någon enskild spelare att hitta en lösning. Mot Empoli såg vi något annat. Palermo anföll med flera spelare samtidigt och det fanns en större förståelse för var lagkamraterna befann sig. Det gjorde också att Empoli fick svårt att försvara sig eftersom hoten kom från flera olika håll.
Samtidigt finns det fortfarande saker att förbättra. Att skapa så många möjligheter utan att få utdelning är knappast något Inzaghi kan vara helt nöjd med. Mot ett mer effektivt motstånd kan den typen av missade chanser bli kostsamma och det är viktigt att komma ihåg att Serie B är en lång serie där varje match kommer att ställa olika krav på laget. Alla motståndare kommer inte att ge Palermo samma utrymme som Empoli gjorde under delar av den här eftermiddagen.
Däremot ska man inte dra alltför stora slutsatser av de två insläppta målen. Båda kom från straffpunkten och bortsett från Popovs tidiga ribbträff hade Empoli svårt att skapa särskilt mycket genom sitt eget anfallsspel. Det var snarare Palermos bristande effektivitet som gjorde att hemmalaget kunde hålla sig kvar i matchen längre än vad som egentligen var rimligt.
Det är fortfarande tidigt på säsongen och den som har följt Serie B under några år vet hur snabbt förutsättningarna kan förändras. En stark inledning garanterar ingenting och Palermo kommer säkerligen att ställas inför betydligt svårare prövningar under de kommande månaderna. Men efter flera säsonger där förväntningarna ofta har varit större än prestationerna finns det åtminstone anledning att uppskatta det som håller på att växa fram.
För egen del är det framför allt samspelet mellan Palumbo, Johnsen och Pohjanpalo som gör mig nyfiken på hur långt det här laget kan gå. Med Palumbo som offensiv spelfördelare och två spelare framför sig som både kan skapa och avsluta målchanser har Palermo en offensiv som redan nu håller mycket hög klass i Serie B. Lägg därtill Vavassoris utveckling och det blir tydligt att Inzaghi har flera alternativ att arbeta med.
Palermo reste till Empoli, skapade 35 avslut och gjorde fyra mål. Ändå var känslan efter slutsignalen att det kunde ha blivit betydligt fler. Det säger kanske mer om lagets prestation än själva slutresultatet och för första gången på länge börjar förhoppningarna om en återkomst till Serie A kännas alltmer förankrade i det vi faktiskt ser ute på planen.
