Man ska inte hänga läpp för mycket då alla poäng räknas. Men det är frustrerande när vi under hela december spelat på ett sätt som gett goda resultat, för att sedan inte göra det på bortaplan under en hel match. I stället ska det krävas att hela första halvlek går till spillo innan laget plötsligt inser: ”Fan, vi slog ju Palace med 4–1 genom att spela på ett annat sätt – varför gör vi inte det igen?”.
Tyvärr var inställningen från start helt fel i dag. Grabbarna var inte påkopplade precis som mot Brentford senast på bortaplan. Laget visade inte samma hunger eller intensitet utan lät motståndarna göra sin grej.
I stället för att ta kommandot, visa vart skåpet ska så och trycka till motståndarna, stod vi passiva när vi i stället borde markerat: ”här är vi”.
Visserligen skapade laget chanser men som så ofta förr lyckas vi inte förvalta dem i öppet spel. Aaronson, som för övrigt stod för en rapp och fin insats i dag, fick en guldchans till 1–1. Ett mål där hade säkerligen gett oss den spark i baken vi behövde, men tyvärr räddades avslutet av en Sunderland-försvarare på mållinjen.
Rodons skada gjorde inte saken enklare. Att tappa sin mest stabila och pålitliga försvarare förändrar naturligtvis dynamiken i laget. De förändringar som gjordes kändes inte optimala. I stället för att fortsätta med trebackslinjen återgick vi till en 4–3–3.
Kanske hade det varit bättre att plocka in Bornauw, eller flytta ned Ampadu till mittbacksposition? Det kunde ha förändrat matchbilden till det bättre.
Men Farke har säkert sina anledningar till att det inte gjordes – troligen påverkades beslutet av de rykten som cirkulerat kring Bornauw och en eventuell januariflytt.
Förhoppningsvis är Rodons skada inte alltför allvarlig.
Det blev dock bättre under andra halvlek och vi fick en perfekt start. Calvert-Lewin slår in 1–1 efter ett fint inspel från Aaronson – en till balja i sin sjätte raka match, vilket kap han visat sig vara.
Plötsligt vaknar grabbarna till liv och tar över matchen helt och hållet. Aggressiviteten är tillbaka i viss mån och man vågar verkligen kliva framåt och trycka till motståndarna.
Sunderland hamnar rejält på efterkälken och frustrationen syns tydligt både hos deras spelare och på läktaren. Leeds skapar flera heta chanser, men lyckas inte få in bollen. Sunderland får heller ingen utdelning på sina kontringar. Matchen förvandlas till en kamp om initiativet, där Leeds ändå är närmast att avgöra.
Hela december har visat att vår aggressivitet, fysik och sammanhållning gör oss till ett lag som kan hota även de bästa i ligan. Vi kanske inte har spelare som direkt höjer några ögonbryn, men grabbarna är ett grymt kollektiv – och det kan ta ett lag långt.
Men för att det ska ge effekt krävs det dock att alla drar åt samma håll och har samma inställning. Vi har inte längre någon Raphinha som kan rädda oss med något mirakel från himlen och ta hem alla tre poäng. Grabbarna måste fortsätta lita på varandra, kämpa för varandra och dra nytta av deras kollektiva styrkor.
Men tyvärr gjorde vi inte det i samma utsträckning i dag.
Slutresultatet blir därmed 1–1 och den stora fallgropen får tillskrivas mentaliteten och tillvägagångssättet. Det här måste bli en smäll på käften för hela truppen – mentaliteten och aggressiviteten är A och O.
Om inte, kan matcher som denna stå oss dyrt, och mitt fack i skallen riskerar att bli alldeles för fullt för min egen mentala hälsa.
