I februari 2011 låg West Ham under med 3–0 mot West Bromwich i halvtid. Scott Parker, då lagkapten, höll ett omtalat tal i omklädningsrummet som bidrog till att laget reste sig och hämtade upp till 3–3. Drygt femton år senare upprepade sig historien. Den här gången stod Parker vid sidlinjen, nyutnämnd som huvudtränare och med en spelartrupp han hade träffat för första gången bara timmar före avspark.
Förutsättningarna kunde knappast ha varit mer speciella. Nuno Espírito Santo hade fått lämna efter en svag säsongsinledning och förhoppningen var att tränarbytet skulle ge laget en omedelbar nytändning. I stället fick Parker se samma problem som plågat oss under hösten, och kanske i sin mest brutala form hittills.
Cardiffs Jack Moylan inledde målskyttet redan i den elfte minuten med ett fantastiskt distansskott. Efter 37 minuter utökade han ledningen från straffpunkten sedan Morato fällt honom, innan han bara två minuter senare fullbordade sitt hattrick efter en hörna. Tre insläppta mål på 39 minuter och ett West Ham som såg fullständigt handlingsförlamat ut.
Det var svårt att inte känna en viss uppgivenhet. Här stod vi, nyss nedflyttade från Premier League, med en spelartrupp som på pappret ska kunna konkurrera om direktuppflyttning, men som återigen blev utspelad av ett lag längre ned i tabellen. Att byta tränare förändrar uppenbarligen inte allt över en natt.
Men någonting förändrades faktiskt i paus. Parker agerade med tre byten och skickade in Joel Piroe, Mohamadou Kanté och Ezra Mayers. Plötsligt såg vi ett betydligt mer aggressivt West Ham. Tempot höjdes, presspelet förbättrades och framför allt började vi spela med en helt annan beslutsamhet.
I den 58 minuten hittade Jarrod Bowen fram till Divine Mukasa, som elegant lyfte bollen över Nathan Trott och in i mål. Sju minuter senare var det dags igen. Efter ett nytt anfall där Bowen låg bakom förarbetet kunde Arne Engels reducera till 3–2 med sitt första mål i West Hamtröjan.
Det som nyss hade känts hopplöst var plötsligt en match igen.
Vi fortsatte att trycka på och Cardiff fick allt svårare att hantera vårt anfallsspel. Med åtta minuter kvar kom till slut kvitteringen. Bowen slog ett inlägg från högerkanten och Maximilian Kilman nådde bollen före Trott och stötte in 3–3. Från ett fullständigt sammanbrott till en osannolik upphämtning. Vi var till och med nära att fullborda vändningen, men Tomáš Souček nekades av en fin räddning i slutminuterna.
Det är naturligtvis lätt att ryckas med efter en sådan andra halvlek. Samtidigt måste vi vara ärliga med vad resultatet faktiskt innebär. Vi har nu släppt in nio mål på tre ligamatcher och tappat ytterligare poäng i kampen om uppflyttning. Den defensiva organisationen är fortfarande långt ifrån tillräckligt bra och vi kan inte fortsätta ge motståndarna stora försprång.
Men det finns ändå något att ta med sig från onsdagskvällen. Parker har knappt hunnit lära känna sina spelare, än mindre sätta sin prägel på laget. Trots det lyckades han förändra matchbilden fullständigt i paus. Framför allt såg vi en kämpaglöd och en tro på den egna förmågan som varit alldeles för sällsynt under den senaste tiden.
Kanske är det också där hans viktigaste uppgift börjar. Inte i nya formationer eller avancerade taktiska idéer, utan i att återge en till synes stukad spelartrupp självförtroendet och känslan av att faktiskt kunna vinna fotbollsmatcher.
Vi ska inte behöva vara nöjda med en poäng mot Cardiff. Men efter en höst där motgångarna alltför ofta fått oss att falla ihop är det svårt att inte uppskatta ett lag som för en gångs skull vägrade acceptera nederlaget.
Scott Parker fick se allt som är fel med West Ham under sina första 45 minuter som tränare. Under de följande 45 fick han också en glimt av vad det här laget skulle kunna vara.
Nu gäller det att se till att den andra halvleken blir början på något, snarare än ännu ett undantag.
