Det finns inga skönare segrar än 1–0, sa Hasse Borg en gång i tiden. Efter måndagskvällens tillställning på Eleda Stadion är jag beredd att hålla med honom. För även om det finns väldigt mycket att vara missnöjd med efter den här matchen, finns det en sak som ingen kan ta ifrån oss. Vi vann. Vi tog tre poäng. Och med tanke på hur det såg ut under stora delar av matchen är det nästan svårt att förstå hur det gick till.
Inför matchen hade Kalmar FF åtta raka matcher utan seger och fyra raka förluster. Det var alltså ett minst sagt formsvagt lag som kom till Malmö. Men den som trodde att det skulle bli en behaglig måndagskväll fick snabbt anledning att tänka om.
Malmö FF ställde upp i en 4–3–3-formation med följande spelare:
Mayckel Lahdo – Daniel Gudjohnsen – Anton Höög
Jovan Milosavljevic – Adrian Skogmar – Otto Rosengren
Gabriel Busanello – Malte Frejd Påhlsson – Andrej Djuric – Jens Stryger Larsen
Robin Olsen
Inledningen såg faktiskt ganska lovande ut. MFF tog hand om bollen, styrde spelet och Kalmar fick vänta nästan tio minuter innan de hade något längre bollinnehav. Anton Höög hann med en nick, vi fick matchens första hörna och i den 15:e minuten skapade vi ett hyggligt läge efter en snabb omställning. Det såg ut ungefär som man kunde förvänta sig av ett hemmalag som mötte en motståndare med självförtroendet nere vid fotknölarna.
Men sedan förändrades matchbilden. Och inte till det bättre.
I den 18:e minuten kom Kalmar snabbt genom mitten och Wilmer Tyrén fick ett jätteläge. Robin Olsen räddade, bollen tog i ribbans överkant och gick till hörna. Det var första gången vi på allvar fick hjärtat i halsgropen, men långt ifrån den sista. Kalmar hade hittat något i vårt försvarsspel, och det skulle de fortsätta att utnyttja.
Utan Stian Gregersen såg det stundtals väldigt osäkert ut centralt i backlinjen. Samspelet mellan Andrej Djuric och Malte Frejd Påhlsson fungerade dåligt, avstånden blev fel och Kalmar kunde alldeles för enkelt hitta vägar rakt igenom vårt lag. Samtidigt förlorade vi närkamp efter närkamp på det centrala mittfältet. Kalmar var aggressivare, mer beslutsamma och framför allt bättre på att utnyttja ytorna som uppstod.
I den 28:e minuten dribblade Tyrén sig nästan oförskämt enkelt genom vårt centrala försvar och avslutade strax utanför. Ännu en gång kunde vi andas ut. Men det var också här någonstans som irritationen började övergå i en mer påtaglig oro. Hur kunde ett av seriens mest formsvaga lag stundtals spela ut Malmö FF på vår egen hemmaplan?
Visst skapade vi också möjligheter. Mayckel Lahdo avslutade utanför efter ett fint anfall och fick kort därefter ett gyllene läge när Kalmars målvakt Samuel Brolin ställde till det för sig, men målvakten lyckades reda upp situationen. Jovan Milosavljevic kom fri, rundade Brolin och föll i straffområdet. Straff, tänkte nog de flesta av oss. Men reprisbilderna visade att Brolin faktiskt var på bollen och domaren gjorde rätt som friade. Det tar emot att skriva, men rätt ska vara rätt.
Mot slutet av halvleken fick vi också se Daniel Gudjohnsen vinna en rejäl duell mot Lars Sætra, ta sig runt på vänsterkanten och avsluta, men Brolin räddade.
När domaren blåste för paus var känslan ändå tydlig. Kalmar hade skapat de bästa chanserna, de hade alldeles för lätt att avväpna våra anfallsförsök och vi hade knappt hotat bakom deras backlinje. Vi var skakiga bakåt och ineffektiva framåt. En kombination som vi har sett alldeles för ofta.
Simon Thern sammanfattade det ganska väl i pausstudion när han konstaterade att man måste ha väldigt lågt ställda krav om man som MFF:are tyckte att detta var okej. Jag kunde inte annat än hålla med.
MFF gjorde ett byte redan i paus. Jovan Milosavljevic fick lämna plats för Sead Haksabanovic, men det hjälpte inte omedelbart. Tvärtom var det Kalmar som fortsatte att skapa de farligaste chanserna.
Redan i inledningen av andra halvlek fick Lars Sætra en jättechans efter en frispark. Hans stenhårda nick tog via Robin Olsens hand i ribban. Och i den 56:e minuten var det dags igen. Wilmer Tyrén avslutade i ribban och vi kunde ännu en gång konstatera att marginalerna var på vår sida.
Vid det här laget borde Kalmar faktiskt ha lett med ett par mål. De vann närkamperna, hittade igenom vår press och skapade chanser som ett mer effektivt lag förmodligen hade förvaltat. Man började dessutom undra vad MFF egentligen hade ägnat landslagsuppehållet åt. För det här såg inte ut som ett lag som fått tid att arbeta med sina brister. Snarare tvärtom.
Efter drygt en timme började det åtminstone hända något framåt. Haksabanovic fick ett bra skottläge på en frisparksvariant i den 65:e minuten och tvingade Brolin till en räddning. Kort därefter skapade han ytterligare ett läge som resulterade i hörna. Det var inga enorma förändringar, men äntligen började vi visa lite offensiv vilja.
Sedan kom bytet som skulle förändra matchen.
I den 69:e minuten ersattes Mayckel Lahdo av Anders Christiansen. AC tog plats centralt bakom Gudjohnsen medan Haksabanovic flyttade ut till vänster. Och nästan omedelbart började saker hända. AC skapade en hörna redan efter någon minut, men framför allt fick MFF plötsligt en helt annan närvaro och beslutsamhet i det offensiva spelet.
Sedan var det den gamla hederliga AC-effekten som följde. När Anders Christiansen kommer in händer något med Malmö FF. Passningarna får en tydligare adress, rörelserna blir mer genomtänkta och det finns plötsligt någon som tar ansvar för att driva spelet framåt. Och vi har en tydlig ledare på planen. Det är både underbart att se och lite bekymmersamt att vi fortfarande är så beroende av honom.
MFF började skruva åt tumskruvarna. Kalmar, som hade lagt ner ett enormt arbete under matchen, började få allt svårare att stå emot. Och till slut kom utdelningen.
Daniel Gudjohnsen bröstade ner bollen, Jens Stryger Larsen klackade den vidare och Otto Rosengren kunde skjuta in 1–0. Ett snyggt anfall och ett oerhört befriande mål. Inte särskilt rättvist sett till matchen som helhet, men just då brydde jag mig faktiskt inte ett dugg om rättvisan.
Kalmar försökte svara och fick också in bollen i mål kort därefter, men målet dömdes korrekt bort för offside. I den 78:e minuten ersattes Gudjohnsen och Höög av Theodor Lundbergh och Emmanuel Ekong, och mot slutet kom även Bleon Kurtulus in i stället för målskytten Rosengren.
Men någon behaglig avslutning skulle vi naturligtvis inte få. I den 84:e minuten kom Kalmar fram till ytterligare ett farligt läge när Miska Ylitolva fick foten på ett inspel snett inåt bakåt. Bollen smet precis utanför Olsens högra stolpe. Ännu en gång var vi illa ute, och ännu en gång kom vi undan.
Under slutminuterna föll MFF tillbaka, Kalmar fick flytta fram och de fem annonserade tilläggsminuterna kändes onödigt långa. När domaren dessutom lät spelet fortsätta ytterligare en minut var det nog fler än jag som satt och väntade på slutsignalen.
Men den kom till slut. Malmö FF hade vunnit med 1–0.
Det finns förstås mycket att fundera över efter den här matchen. Framför allt försvarsspelet, som utan Stian Gregersen såg direkt oroväckande ut. Men också vårt centrala mittfält, där vi under långa perioder blev överkörda i duellspelet. Och vårt anfallsspel, som alltför ofta körde fast utan att vi lyckades hitta några lösningar.
Samtidigt ska Kalmar ha beröm. De gjorde en bra match, var väl förberedda och hade en tydlig plan för hur de skulle störa oss. Men det förändrar inte det faktum att Malmö FF ska kunna prestera betydligt bättre än så här på hemmaplan, särskilt mot ett lag som inte vunnit på åtta matcher.
Kvällens stora hjälte är utan tvekan Robin Olsen. Utan hans räddningar hade vi knappast haft möjligheten att avgöra matchen under den sista halvtimmen. Han höll oss kvar när det såg som allra mest besvärligt ut och såg till att vi överhuvudtaget hade något att spela för när AC kom in och förändrade matchbilden.
För det var just kombinationen av Olsens räddningar och Christiansens inhopp som till slut gav oss segern. Den ene såg till att vi inte förlorade matchen, den andre bidrog till att vi kunde vinna den.
Vi kom undan med blotta förskräckelsen. Det är egentligen den enda rimliga sammanfattningen av den här kvällen.
Men tre poäng är tre poäng. Och som Hasse Borg sa: Det finns inga skönare segrar än 1–0.
