Stian Gregersen (NY) När jag satt och funderade på veckans lista så dök den gode norrmannen upp flera gånger. Hans läkkött, för hur många av oss trodde ärligt på att han skulle vara med från start redan i söndags efter den läskiga smäll han fick i matchen innan? Hans smärttröskel, även om han säkerligen också var ganska fullproppad av diverse smärtstillande. Och hans pannben, som måste vara av titan! Det syntes ganska tidigt att Gregersen hade ont. Emellanåt haltade han och vid hörnor såg jag honom ett par gånger stå och grimasera och ta sig för ankeln. Och ändå gav han precis allt han hade. Allra tydligast var det i 65:e minuten, då Stian fullkomligt tjur-rusade ikapp en Hammarbyare på väg mot vårt mål. Han var knallröd i ansiktet, som var en enda stor grimas. Varenda steg såg ut att vara en plåga men han hade bestämt sig: Jag SKA komma ikapp. När han kom förbi och gjorde brytningen ska jag erkänna att jag sträckte upp näven i luften och vrålade som om vi gjort mål. Jag är extremt svag för fighters på planen och här fick jag verkligen mitt lystmäte.
Härligt tifo (NY) Det är bara att återigen lyfta på hatten för det makalösa jobb som MT96 gör med våra tifon gång på gång på gång. Det är tifon som är mäktiga, konstnärliga, fyndiga och underbart lokalpatriotiska. Som ståplatsare ser man ju ofta bara delar live, ibland står man till och med under tifot. Men varenda gång, utan undantag blir man lycklig av att se bilder efteråt och över att man fått vara en pytte-pytteliten del av dessa mästerverk. Gillar du också dessa tifon, och har möjlighet så stötta gärna Tifofonden med en liten (eller stor) slant, genom swish till 123 5923 123.
P19 tog guldet! (NYish) Förra veckan skrev kollegan Pontus om att småpågarna hade chans på guldet och visst lyckades dom! Guldet bärgades och laget blev firade på Stadion inför söndagens match. När nutiden känns tung är det ju fint att det ser ut att finnas ljusning i framtiden.
Att inte se allt som förlorat (NY) Vi sjunger ju om att Malmö aldrig skulle lägga sig och dö och att vi inte ska tro att allt är förlorat. När jag kom hem efter matchen i söndags kollade jag ikapp en massa missad sport, och då bland annat Andreas Almgrens debut som maratonlöpare i New York. Från ingenstans slog det mig plötsligt att han verkligen personifierar det här med att aldrig ge upp, och att kriga sig tillbaks till framgång. Efter många års av svåra skador, bland annat en mängd stressfrakturer har det minst sagt lossnat för honom 2026. EM-guld på 10 000 meter där han krossade allt motstånd, VM-guld i halvmarathon och så vinst i New York marathon. Helt makalöst och det gör att han får vara med på listan som inspiration, trots att han ju supportar ett annat lag.
Tidiga mål (NY) Ok, nu hjälpte det ju oss inte till seger eller ens poäng den här gången. Men oj så skönt det är ändå med tidiga mål från våra himmelsblå. En sån här säsong, när man så ofta är nervös och deppig på grund av motgångar och dåliga resultat, är det oerhört skönt när vi får ett tidigt mål. Det gör att man kan släppa på lite av oron och stressen och få njuta mer av matchen. Kan vi nu “bara” lägga till även en vana av till exempel “mål just innan paus” och “sena mål” så blir det ju riktigt trevligt.
Snart slut (NY) Under så många år har jag tyckt att det varit jobbigt när säsongen närmat sig sitt slut. Att ofrivilligt behöva göra uppehåll med MFF-matcher, att MFF-snacket på sociala medier minskar och så vidare och så vidare. Visserligen har det hjälpt en hel del när vi varit i Europaspel då det ju inneburit ett betydligt kortare uppehåll. Men nu känns det faktiskt nästan bara skönt att säsongen snart är över och att det blir en smula mindre MFF-fokus ett tag.
Det var inte bara spelet och resultatet som gjorde mig matt i söndags. En del spelare stod också för andra dumheter. Djuric skallningsrörelse är ett exempel. Även när man är besviken, övertaggad eller vad det nu berodde på, så kan jag inte förstå hur man får för sig att ta till något sådant mot en motståndare. Nej, ingen skadades, och ja, Hammarbyaren överdrev. Men beteendet från Djuric var ändå huvudlöst (haha), och förtjänade det röda kortet. Som ju inte bara drabbar honom själv utan hela laget. Att vi sen har spelare som går in och gillar inlägg där vår motståndare firar segern mot oss är så urbota dumt, och sorgligt, att jag inte vet vad jag ska säga. Man måste faktiskt se till att använda huvet till annat än att nicka. (Dock inte till att skallas)
