En 3–0-förlust mot ett topplag går att svälja. Motståndarna har högre individuell kvalité och är helt enkelt bättre, punkt slut.
Men det finns också nederlag som skaver rejält. När man dominerar stora delar av matchen men ändå står tomhänt efter matchen utan den utdelningen man förtjänar.
Sådana nederlag tär på en, speciellt när de kommer gång på gång.
Hemma mot Spurs tog Leeds återigen initiativet från start. Laget pressade högt, hittade bra ytor och publiken var tolfte man. Man inledde inte direkt försiktigt.
Men innan spelet hann etablera sig ordentligt tog Spurs ledningen genom Mathys Tel.
Ännu en gång var det ett mål som gick emot matchbilden och som vanligt handlar allt om små marginaler.
Att Leeds kvitterar genom Okafor är därför ingen tillfällighet. Aaronson skjuter, Vicario räddar men lämnar det öppet för Okafor att sätta in returen. Målet kändes väldigt rättvist utifrån matchbilden efter 30 minuter.
I andra halvlek fortsätter Leeds med samma momentum. Man skapar flera farliga lägen och sätter tryck i motståndarnas straffområde. Men Spurs tar ledningen igen, denna gång genom Kudus.
Leeds gör flera offensiva byten för att sätta högre tryck. Mot matchens slutskede spelade man med tre anfallare och på stopptid får Piroe en chans. Han drar i väg något som liknar en halvvolley men Vicarios fingertoppsräddning resulterar i tre poäng till Spurs.
Trots att Spurs vann var det inte ett lag som dominerade. Leeds hade fler skott, skapade fler chanser och hade högre xG (statistikernas våta dröm).
Efter matchen uttrycker Farke frustration över resultatet: ”Vi var bättre i alla aspekter”, menade han.
Samtidigt betonade han att laget inte bara kan hoppas på resultat utan måste fortsätta att leverera prestationer för att få utdelning.
Efter förluster som dessa är det lätt att dra till med lata bortförklaringar sprungna ur förlorarmentalitet. Men en förlust är inte automatiskt ursäktbar bara för att man möter ett topplag. Om man i mångt och mycket kontrollerar matchen ska man åtminstone som supporter kunna kräva mer än vad vi supportrar fått hittills.
Den gamla klyschan ”prestationen förtjänade mer” börjar kännas lika urvattnad som ”det gäller att ta sina chanser” . Men just nu fångar dessa klyschor själva kärnan i Leeds problem.
Leeds spelade tillräckligt bra för att vinna denna match, men som vanligt hjälper de inte sig själva.
Problemet är att prestationer i sig inte ger poäng – det är mål och vinster som gör det.
Nu har laget och staben två veckor på sig att titta sig själva i spegeln och reda ut saker och ting. För när prestationerna gång på gång är bättre än resultaten handlar det inte längre om en ständig otur, utan om något djupare.
