Jag har aldrig varit på Old Trafford. Inte en enda gång har jag sett Manchester United live. Inte ens när laget spelat matcher här i Sverige har jag känt mig manad. Jag frågar mig själv varför. Varför har jag aldrig tagit mig tiden? Logistiken och ekonomin har varit enkla ursäkter.
Det gamla uttrycket “never meet your heroes” kommer upp i mina tankar. Jag har nog velat behålla den abstrakta drömmen om det fantastiska Manchester United. En rädsla för att alla eventuella skavanker och imperfektioner ska förändra min bild av klubben, har hållit mig tillbaka alla dessa år.
Men det förhållningssättet har börjat spricka upp. För nu när alla öppna sår och problem är mer synliga än någonsin - så är klubbens dragningskraft starkare än jag tidigare känt. Rädslan är borta. Jag måste dit. Jag måste stå där på läktaren och dela varje rörelse med den levande organismen United. Det spelar ingen roll att laget är uselt och att ledningen fattar dåliga beslut - jag vill känna regnet från den dåliga dräneringen piska mig i ansiktet. Jag vill med 70 000 andra vråla ut min frustration när allt går emot oss. Jag vill bua och sjunga “Sell United and **** off home” mot Glazer-familjen.
Det är kampviljan som har vaknat. Det har varit för enkelt att följa United - bara att skylla på tränaren och några spelare och gå vidare när de lämnat klubben. Nu är det något nytt som rör sig i Manchester. Glazers har aldrig varit uppskattade men resultaten i kombination med ledarskapet har aldrig varit så här dåligt. Jag nynnar på Bob Hund, ”nu är det väl revolution på gång” och tänker på de rödklädda massorna, “jag tycker att väntan börjar bli lå-åång”, upprorsstämningen på läktarna.
Jag kan inte sitta här, mer än 100 mil bort och sucka över alla fadäser. Jag måste dit. Måste stå sida vid sida med de som faktiskt slåss för klubben, de som är klubben. De som går på varje match och har gjort det i 40 år. De som lägger sina arbetarlöner på överprisade biljetter, allt för att se sitt lag spela fotboll. Genom regn och sol, genom Fergusson och Amorim, genom glädje och sorg, tårar och skratt, apati och eufori.
Mitt supporterskap bleknar i jämförelse. Mina insatser är så pass mycket lägre. Jag slår mig ned i soffan och klickar igång Tv:n, sen stänger jag av när det är över. De riktiga supportrarna ägnar hela dagen åt United och som man lever sina dagar lever man sitt liv. Det är puben före match och för många är det en lång pendling dit. Där förs livliga diskussioner och det skriksjungs sånger om glansdagarna. Sen börjar vallfärden mot arenan - den gamla borgen som står och vakar över staden. Matchen kommer och går och oftare än inte lämnar supportrarna med besvikelse The Theater of Broken Dreams. Sen blir det att påbörja hemresan, kanske stannar man till på ett vattenhål med andra rödklädda supportrar och pratar ner matchen. And then repeat . Det spelar ingen roll om det är en måndagskväll i november eller en solig lördagsförmiddag i maj, de är där.
Således frågar jag mig själv: Kan man verkligen vara en riktig United-supporter utan att ha varit på Old Trafford?
Jag vill tro det, men frågan är inte min att besvara. Det enda jag med säkerhet vet är att jag vill göra mer för dessa personer. Jag vill känna mig enad med dem på riktigt, känna att jag drar mitt strå till stacken. För att deras insatser inte ska vara förgäves.
Jag hör stegen dunsa mot gatan och sångerna eka mellan tegelhusen. De kallar på mig.
Jag kan inte längre bara se på när vår klubbs slits i stycken av en oförmögen och girig ledning, när fansen på plats gör allt i sin makt för att stoppa dem.
I mörka tider måste man enas. Inte bara för klubbens skull, utan också för sin egen. Och visst är det mörka tider. Vi går utan vinst under hela oktober och vinsten mot Roma känns bara som en liten utandning mellan smällarna.
Det är svårt att veta var man ska vända sig när ingenting tycks fungera, hur ska det någonsin bli bra igen? Hur ska vi som enskilda individer kunna påverka klubbens framtid? Vi kan uttrycka vårt missnöje mot Glazers, Wilcox, Berrada och Carrick, men det är långt ifrån säkert att det kommer förändra något alls. Men i denna ovisshet har jag bestämt mig vart jag ska vända mig - och det är till läktarna på Old Trafford. Det är supportrarna mot ägarna som gäller.
Jag kommer att förbise meningsskiljaktigheter i sakfrågor om Diogo Dalots förmågor, Bruno Fernandes framtid i klubben eller vilken tränare som ska ta över efter Carrick. Det är inte så att det är oviktigt, men det finns bigger fish to fry - och inför det är vi alla enade.
Jag blickar inte framåt med en rationell optimism - det kommer med nästan absolut säkerhet, inte bli särskilt mycket bättre inom en snar framtid. Det är en annan sorts optimism som lever upp i mig. Föreställningen att det ljusa alltid vinner över det mörka, det goda över det onda, klubben över ägarna. Det kan ta lång tid, men en dag ska rättvisa skipas. Och den dagen ska vi supportrar i enad front jubla över framtiden och se tillbaka på denna period som de tuffa åren.
Det gäller att hålla i och hålla ut. Förändring sker inte på en dag och det har vi blivit smärtsamt medvetna om. Men förändring sker tillsammans sida vid sida: på läktarna, barerna och gatorna. Sanna supportrar skapas inte i medgång, utan i de mörkaste av tider. Revolutionen kallar våra namn och det är dags att lyssna.
GGMU
