En del av er har kanske sett tvåpinnsflaggan med texten “Vi sjunger för Annika” som vi hade med på matchen mot Västerås. Senaste åren har vi blivit ett litet gäng som står tillsammans på hemmamatcherna. Det är lite olika konstellationer, ibland står man med andra vänner, familj etc. Vår lilla grupp har vuxit på olika sätt. Vi har lärt känna varandra genom vänner, genom sociala medier och genom föreningslivet. Vissa av oss ses “bara” i samband med match medan vi är andra som ses även i andra sammanhang. Men det spelar ingen roll egentligen. Vi har en härlig gemenskap och vi finns där för varandra. Men just nu finns det ett tomrum som är stort och påtagligt. En av oss fattas.
Vår vän Annika skadades allvarligt i en olycka för ett par veckor sedan och för nu en kamp på väg mot tillfrisknande som är svår att föreställa sig. Och parallellt med detta kämpar såklart även hennes familj, hennes nära och kära. Som en person lite i utkanten av hennes liv känner man sig väldigt hjälplös. Det är inte mycket man kan göra rent praktiskt, inget man kan göra i nuläget för att underlätta situationen. Det vi kan göra är att stötta och visa att vi fortfarande finns där för Annika och för hennes familj.
Ett av sätten vi gör det på är genom att fortsätta sjunga på läktaren. Som en i vår grupp sa: “Vi sjunger för dig Annika tills du kan sjunga tillsammans med oss igen”. För att man engagerar sig när man är på ståplats är viktigt för Annika, precis som för oss andra. Vi tanter gapar alltid för full hals, och Annika jobbar ofta på att få dem som står tysta runt oss att också bidra.
Alla känslor, som hjälplöshet och oro måste hanteras på något sätt. En i vårt sällskap skapade flaggan och så samlades vi allihop inför Västeråsmatchen för att få umgås och ventilera. Jag trodde på förhand att det skulle bli delvis jobbigt med mycket tårar. Men det var bara fint, skönt och välbehövligt att vara tillsammans.
Annika har blivit en viktig person i mitt läktarliv men också utanför det. Vi står inte bara tillsammans på Stadion. Nej, vi har även hängt tillsammans på så olika ställen som till exempel Hällevik och Prag. Våra samtalen är inte bara MFF-relaterade. Det handlar om allt möjligt, stort som smått, roligt och tungt. Det kan handla om åldrande föräldrar, örhängen, tonårsbarn, vädret, klimakteriebesvär - helt enkelt allt mellan himmel och jord. Och alltid när vi ses känner man av drivet och energin som Annika utstrålar.
Jag saknar aviseringarna på Messenger när vi snackar om nåt viktigt eller oviktigt. Att vi stöttar varandra när nån hamnar i en diskussion på X. Att vi snackar laguppställningar. Att vi kramas på läktaren. Att vi är glada och deppiga tillsammans. Vi är helt enkelt många som saknar mycket med dig. Men, tills du står där tillsammans med oss igen en dag så kan du vara säker på att: Vi sjunger för dig Annika!
