Ingen träningsrapport idag – och det lär inte bli några under de kommande månaderna heller.
Som Snapphanen har jag alltid strävat efter att i mina texter framhäva det positiva och glädjen ute på träningsplanerna. Att blåsa lite optimistisk luft på de glödande kolen av hopp inför kommande matchdagar.
Kanske finns det några få där ute i stugorna som har saknat dessa texter och undrat vart man tagit vägen.
Så jag doppar fjäderpennan på nytt och kan ge er det enkla svaret:
Arbete.
Givetvis kastade jag mitt namn i Gasettens hatt när de sökte en extra person, men som med så mycket annat här i livet handlar det om tajming. Ibland blir det helt enkelt inte riktigt som man hade hoppats.
Jag har saknat att skriva mina texter. Samtidigt, med tanke på hur året har utvecklat sig för båda våra seniorlag, kanske vi alla ska vara lite tacksamma för uppehållet.
För vad är det egentligen för vits med att läsa om alla fina, roliga och lovande saker som händer på träningsplanen när det hela ändå slutar i elände till helgen?
Arbete. Det var alltså svaret på frågan om varför det inte blivit några rapporter från denne snapphane.
Men nu kliar det återigen i fingrarna.
Det har säkerligen redan skrivits en hel del krönikor av mina fellow redaktörer och syskon på Himmelriket om vad vår förening borde göra för att stoppa den blödning som pågått i över ett år.
Så efter den nästan historiska tredje raka hemmaförlusten på vad som under femton års tid har varit vår borg kommer här också denne snapphanes femtio öre av reflektioner .
Tålamod.
Tålamod.
Tålamod.
Det nya slagordet på trumman. Ordet som man tydligt kan läsa mellan raderna i nästan varje intervju med den nytillträdde sportchefen Philip Berglund och vår nye norske tränare Gaute Helstrup.
Tålamod…
Tålamod med processen. Det är vad som krävs av var och en av oss supportrar nu. Att svälja vår oerhört stora stolthet och acceptera att vi kanske kommer behöva lida under de kommande månaderna – om inte under hela nästa år också.
Här och nu är tålamod egentligen det enda vi har.
Massan måste ha tålamod.
Problemet är bara att be en MFF-supporter om tålamod är lite som att be någon trycka in ett helt äpple i munnen och sedan försöka svälja det utan att ta en enda tugga.
…utan att ta en enda tugga.
Det kommer inte att gå i längden.
Och någonstans måste frågan ställas:
Var fanns tålamodet med Rydström? Var fanns tålamodet med spanjorerna, styrelsen?
Just nu är det vi som får leva med konsekvenserna av alla felbeslut som fattats under de senaste två säsongerna. Nu ska vi ha tålamod. Nu ska vi tro på processen. Nu ska vi stå ut medan någonting nytt försöker byggas upp ur det gamla.
Det är knappast vad någon av oss vill höra.
Men kanske är det precis vad vi måste inse.
Det här kommer att ta tid.
Vi måste släppa föreställningen om att Malmö FF bara kan knäppa med fingrarna och bli det Malmö FF vi vant oss vid att se. Att nästa tränare, nästa värvning eller nästa transferfönster automatiskt ska vrida tillbaka klockan.
För kanske är det den jobbigaste insikten av alla:
10-talets era är över.
”Ställ skyhöga krav…”
Orden från Markus Rosenberg har nästan blivit inristade i väggarna på Stadion. De sammanfattade ett Malmö FF som reste sig, tog tillbaka sin plats på tronen och sedan vägrade nöja sig.
Men den tiden är förbi.
Inte kraven. Inte ambitionen. Inte vår självbild som Sveriges största förening.
Men den eran är över.
Det gäller att acceptera att tiden har sprungit ifrån oss och börja arbeta hårt för att förändras igen. För alternativet är betydligt värre. Vi behöver bara titta på IFK Göteborg för att se vad som kan hända när en storklubb fortsätter leva på vad den en gång var istället för att anpassa sig till vad den faktiskt har blivit.
Inga fler panikvärvningar för att släcka nästa brand. Inga fler dyra namn bara för att namnet känns tryggt. Bygg någonting som håller.
Och framför allt:
Få fram våra egna pågar.
Jag gillar inte att det finns så få skåningar i dagens Malmö FF.
Inte för att en spelare från Skåne automatiskt är bättre eller bryr sig mer än någon som kommer från andra sidan jordklotet. Men någonstans måste Malmö FF också kännas som Malmö . Som Skåne. Som någonting som vuxit ur marken klubben står på.
När allt annat förändras behöver det finnas några där ute på planen som vet exakt vad tröjan, staden och orden ”di blåe” betyder redan innan de drar den över huvudet.
