Träningsmatch.
Lite så kändes det faktiskt i efterhand när man försöker sammanfatta intrycken från gårdagens drabbning på Guldfågeln Arena.
Drygt 3 500 åskådare på plats i en arena med kapacitet för 12 000. En märkligt avslagen tillställning med låg intensitet, trots att det var en match som betydde oerhört mycket för båda lagen.
Vad hände egentligen?
Krampen var tillbaka. Den där krampen som vi har sett vid flera tillfällen under hösten och som man någonstans hade hoppats att Sirius till slut hade gjort sig av med efter segern mot Halmstad.
Marcus Lindberg och Oscar Krusnell hade knappt en passning rätt. Melker Heier såg ut att trampa vatten redan efter tio minuter. Isak Bjerkebo var återigen i det närmaste osynlig. Mohamed Soumah petades och försvaret samt David Celic är knappast utan skuld vid avslutet som till slut resulterade i Kalmars segermål.
Det är för många spelare i Sirius som för tillfället inte levererar när det gäller som mest. Och det som kanske förvånar allra mest är vilka spelare det handlar om. Flera av dem har varit direkt avgörande för att Sirius överhuvudtaget befinner sig i den här situationen. Spelare som burit laget under stora delar av säsongen, men som nu, när allt ska avgöras, inte längre kommer upp i den nivå vi har vant oss vid.
Vad det beror på vet förmodligen bara spelarna själva. Möjligtvis även Andreas Engelmark.
Vi andra kan bara konstatera det vi ser.
Och straffsituationen? Den skiter jag i. Varför klaga på en domare när laget själv inte levererar?
Hammarby har nu passerat Sirius på målskillnad. För första gången sedan de inledande omgångarna i våras är det alltså inte längre Sirius som toppar Allsvenskan.
Frågan är vad det gör med spelarna. Innebär det en lättnad att för en gångs skull vara laget som jagar, snarare än det som jagas? Eller blir det ytterligare en mental påfrestning att se den serieledning man försvarat under nästan en hel säsong gå förlorad?
Återigen är det en fråga som bara spelarna själva kan besvara.
För egen del handlar det nog mest om att försöka intala sig själv att det nu är Hammarby som har allt att förlora, medan Sirius plötsligt har allt att vinna.
Givetvis fungerar det inte riktigt så. Men efter att ha tillbringat större delen av säsongen med att oroa sig för att tappa serieledningen kan det åtminstone vara skönt att för en stund låtsas att det är någon annans problem.
Själv lämnade jag Kalmar med ambivalenta känslor. Glädjen över att Europaspel nu är säkrat, även om man kanske mentalt redan hade börjat ta det för givet, blandades med besvikelsen över att guldet riskerar att rinna oss ur händerna.
Det är en ganska märklig situation att befinna sig i. Sirius har precis säkrat något som för bara några år sedan hade framstått som fullständigt osannolikt. Ändå var det svårt att känna någon större glädje när man lämnade Guldfågeln Arena. Tankarna kretsade snarare kring de tre förlorade poängen och Hammarby i förarsätet.
“Man tävlar ju för att vinna titlar” , har jag fått höra av både kollegor och vänner som inte riktigt delar mina tudelade känslor.
Och visst ligger det något i det. Har man tagit sig hela vägen till toppen och fortfarande har möjligheten att vinna SM-guld vore det märkligt att inte känna besvikelse när den möjligheten börjar glida en ur händerna. Det är trots allt därför man spelar matcherna. Ingen kommer att dela ut någon pokal bara för att Sirius har överträffat förväntningarna.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
För vilka förväntningar hade vi egentligen på Sirius inför den här säsongen? Hur många hade på allvar räknat med att Sirius, med två omgångar kvar att spela, skulle stå på samma poäng som Hammarby och samtidigt ha säkrat en plats i Europa?
Förmodligen inte särskilt många.
Det innebär inte att vi ska nöja oss med hur det ser ut just nu. Ett Kalmar ska Sirius vinna mot oavsett om man slåss om SM-guld eller ej.
En sak är därmed säker. Sirius spelar för tillfället inte tillräckligt bra för att kunna mäta sig med ett överjävligt bra Hammarby. Medan Bajen verkar ha hittat ytterligare en växel under slutspurten har Sirius snarare gått åt motsatt håll. Det är svårt att komma ifrån den jämförelsen, särskilt när båda lagen nu står på samma poäng.
Och det är väl där någonstans jag landar i mina egna känslor. Europaspelet är säkrat. Det är en historisk framgång som ingen kan ta ifrån oss. Allt därutöver får, åtminstone med tanke på hur laget presterar just nu, betraktas som en bonus.
Låter det som att jag har gett upp guldet?
Absolut inte.
Det återstår trots allt sex poäng att spela om och båda lagen står på 58 inspelade poäng. Att redan nu räkna bort Sirius vore därför direkt löjligt. Men det går heller inte att blunda för att Hammarby har skaffat sig ett betydligt bättre utgångsläge, inte minst sett till lagens respektive formkurvor.
Det som oroar mig är alltså inte i första hand tabelläget. Det är att Sirius under de senaste matcherna har sett ut som ett mittenlag och som har allt svårare att hantera situationen man har försatt sig i.
Här har Andreas Engelmark en hel del att fundera över under landslagsuppehållet. Hur får man tillbaka tryggheten i spelet? Hur får man de spelare som tidigare under säsongen varit så tongivande att börja prestera igen? Och framför allt, hur ser man till att Sirius kommer ut till de två avslutande omgångarna med en helt annan energi än den vi fick bevittna i Kalmar?
För någonstans måste det ske en förändring om Sirius ska kunna sätta verklig press på Hammarby hela vägen in i mål.
En bra början vore att i alla fall försöka vinna mot Djurgården.
